Hugo vred sig på bädden, ryste af morgonkylan, men somnade ånyo. Hans andetag blefvo åter jämna.
— Knackade det?
Han vände sig tungt öfver på annan sida, sjönk djupare i slummer.
Han drömde en underlig och förvirrad dröm. Han drömde att han var i Sverige, men åter måste resa till Amerika, och det var plågsamt. Men han hade en bra plats i Amerika och ingen i Sverige. Dock, respängar fattades och det var också pinsamt. Så drömde han i en sorts fortsättning af första drömmen att han var i Amerika, i New York, och platsen liknade en blandning af Gustaf Adolfs torg i Stockholm och Battery Park med Broadways mynning i New York. Men nu var han utan anställning i det nya landet och hade intet fäste i det gamla. En stor båt skulle strax gå, den låg midt för Akvariet, och ginge han ombord, skulle allt bli bra, men han hade inga pängar. Så drömde han att han var på båten, men han visste ej om den gick till Amerika eller till Sverige. Var det nu så, att den verkligen for dit, blef det olyckligt ändå, ty där hade han ingen plats och inga pängar, men i Amerika fanns anställning och guld, bara han kom dit. Så drömde han att han var där igen och skulle aldrig se Sverige mer, fast han längtade efter det och i drömmen sökte säga sig själf: detta är bara en dröm. Och plötsligt var han instängd i en trång kajuta och bultade förtviflad på dörren. Han bultade, bultade ...
— Knackade det?
Nordling slog upp ögonen men slöt dem åter genast. Jo, det knackade — han lyssnade, ännu halft i dvala. Då knackade det tydligt, tre gånger, försiktigt, undersökande. Hugo reste sig upp på armbågen.
I ytterrummet brann gaslågan, till storlek, form och färg en citron. Utanför fönstren, hvilka saknade gardiner, stod dimmgrå morgongryning. Norra pelarbanans första tåg rasslade förbi i jämnhöjd med taket, rutorna skakade sakta, hvita ångslingor flögo mot dem som fåglar. Det var kallt, järnspiseln gapade svart och tom med öppnad lucka. Vattenledningens kran droppade. Skafferidörren stod på glänt, i springan satt en råtta.
Hugo stirrade på ytterdörren. Låskolfven vreds långsamt först åt vänster, därpå till höger. Så ruskades dörren tyst och pröfvande. Paus. Därpå ett svagt gnisslande ljud — någon sköt en dyrk i låset och började bända åt alla sidor.
I ett nu var Nordling klarvaken. Han drog af skorna och tassade ut i strumplästerna. Han önskade lifligt att nu ha hos sig sin präktiga belgiska revolver, men den var ju länge sedan en förfallen pant i en sådan där liten bod med tre kulors skylt. Vid spiseln stod en eldtång, krokig och sotig. Han tog den och rätade litet på den. Därpå smög han bakom dörren och hukade sig ned något — tången i höger hand, halft höjd till slag. Ett ögonblick tänkte han släcka gasen, men besinnade sig: ljusförändringen kunde röjas utifrån genom nyckelhålet. Hugo stod andlös, väntande, beredd till språng.
Den falska nyckeln vreds och vändes. Det var ett helt vanligt lås, men dyrkningen tycktes misslyckas. Det blef åter en paus, hvarunder Nordling hörde sitt hjärta slå.