Så sköts ett smalt järn mellan dörrkanten och ramen. Och nu började låsskrufvarna lossna. Om några sekunder skulle låset ge vika. Hugo väntade ej längre. Han sträckte ut handen, vred snabbt om nyckeln och flängde upp dörren.
Den gick inåt. En liten karl tumlade in och tappade några dyrkar och ett litet bräckjärn. Han rätade upp sig och tog ej till flykten. I stället log han. Det var zigenaren från föregående kväll.
— God vän, sade han, god kamrat, måste träffa god kamrat. Hvarför du ej öppna, när god vän knacka?
Då han såg Hugos attityd med tången, sträckte han ut båda armarna och sade bevekande:
— Komma från Ysaïl. Ja, hafva mycket god hälsning från Ysaïl ...
Hugo kastade eldtången och såg stum på sin besökare. Han förstod intet.
— God vän, god kamrat, babblade denne.
Men hans ögon flögo spanande omkring rummet. De irrade som svarta insekter sökande byte.
— Hvad vill du? brast plötsligt Hugo ut i barsk ton och gick den lilla svartmuskige karlen inpå lifvet.
Han skrattade, blottande alla sina hvita tänder. Fingrande på mynten i sin rock sade han: