— Du komma nu till Ysaïl. Jag ej vara säker i går på gatan om det vara du. Ha följt dig hela halfva dagen i går. Ja, säkert. Från järnväg och upp Clark. Åka kabel. Stiga af — följa dig. Men du skrämma mig, tro du ville döda mig. Ja. Nu du ej öppna. Jag tänka: han tänka polis nu komma och taga honom. Så jag försöka öppna dörr — som du bruka ...
Zigenaren skrattade lågt och underförstående.
— Som du bruka, upprepade han.
Skall jag gå till Ysaïl, frågade Hugo, ignorerande karlens mening, hvilken han blott till hälften fattade.
— Ja, ja, nu. Jag gå med och visa. Du taga något vackert med, liten gåfva till Ysaïl, liten present. Har du inte?
— Inte nu — men snart.
— Ah! Ja, du snart göra stor present?
— Ja, mycket snart. Snart få mycket fin plats, få bra arbete — du förstå?
Omedvetet talade Nordling samma abrupta och ofullkomliga engelska som zigenaren. Till och med hans starka brytning imiterade han.
Zigenaren skrattade och klappade händerna. Han nickade med hufvudet, ögonen tindrade.