— Ja, ja, du vara duktig gosse, Ysaïl berätta. God vän, god kamrat. Vi akta dig för polis. Ha, vi lura polis bra — du inte veta än ...
Nordling såg sig omkring. Han måste ändå lämna rummen, tysken skulle flytta in strax på morgonen, innan han gick till sin verkstad. Men Hugo öfvervägde om det var rådligt gå med denne gynnare, som rent af tycktes taga honom för någon rånare och inbrottstjuf. Han såg arken på bordet och kunde ej hjälpa att le. — Tjuf, ja, hvem vet, tänkte han, kanske jag till sist blir en vanlig Chicagobof. En gång förut togs jag ju för kamrat —
Så skrynklade han samman hvad han skrifvit kvällen förut och stoppade papperen i spiseln. Ingen skulle läsa dem.
— Stark, du vara mycket stor och stark, myste zigenaren — Ysaïl tycka om stor och stark gosse. Och du vara ljus. Ysaïl tycka om ljusa gossar från Ryssland ...
Hugo drog på sig kängorna. Så tog han hatten. Han torkade sig hastigt med en våt handduk i ansiktet, angelägen om att så fort som möjligt komma i väg. Den andre samlade hop sina dyrkar och de gingo ut. Hugo låste dörren och lade nyckeln öfver panelen. De spår, som syntes efter järnet, skulle ej märkas i den skumma farstun.
De väntade en stund i dimman, tills ett genomgående kabeltåg anlände. De togo plats längst fram bakom föraren. Zigenaren rullade en cigarrett och betalade på Hugos tillsägelse konduktören.
— Du får dubbelt en annan gång, sade han.
Zigenaren endast log.
Hugo satt tyst under färden ned till staden. Det hela föreföll honom främmande och omöjligt. När de kommo upp ur tunneln funderade han på att hoppa af. Men då framställde sig frågan: hvad skall jag ändå se’n göra? Bättre följa med på vinst och förlust och se hvad det blir till.
Och han föreställde sig Ysaïl i sin vackra och vällustiga dräkt inne i purpurrummet.