Vid ett hörn, där den stora spåröglan knutades, bytte de om vagn och foro ned i västsidans tunnel. Hugo sökte följa vägen, han fann att de en lång stund åkte uppåt Milwaukee avenue, den västra stadsdelens hufvudpulsåder. Men se’n kommo svängningar in på bigator, hvars krångliga namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffrera på hörnlyktornas namnplåtar. Sangamon street, trodde han sig sålunda läsa på en. West Madison på en annan. Slutligen stego de af och gingo därefter till fots längre västerut. Prärien började skymta. Efter några krokar hit och dit kring ruckel och öfver afskrädestomter stodo de utanför Ysaïls hus, Hugo igenkände staketet.
— Gå upp, hviskade zigenaren, jag gå igen. Ysaïl vänta.
Och han aflägsnade sig verkligen hastigt och försvann bakom ett lider, ur hvars plankrämnor gammal halm stack ut.
Hugo dröjde. Bottenvåningens dammiga rutor tittade sömnigt på honom, som otvättade och smutsiga ögon, öfver hvilka okammadt och testigt hår hängde. Fönstren, spräckta här och där, hade inga gardiner, man såg rakt in, rummen voro tomma, med trasiga tapeter, som stycktals hängde i trasor, fulla af fuktfläckar. Mossa och strån viftade för vinden kring fönsterkarmarna.
Då blicken nådde öfre våningen, såg han bakom fönsterglaset öfver porten Ysaïls vackra ansikte. De stora, glänsande ögonen, inramade i tunga svarta flätor, i hvilka glaspärlor virats, sågo under fällda lock leende ned på honom. Bakom de lätt öppna mörka läpparna skymtade de små skarpa tändernas rad, hvit som hos ett rofdjur.
Utan vidare betänkligheter öppnade Nordling porthalfvan och gick in. Den slog tungt igen efter honom, så huset skakade och rostiga riglar skrällde. Gångens dörrar halföppnades af luftdraget och visade de nakna rummen med upprifna golf, bristande takläggning och kalkfylld atmosfär. Trappan knarrade under hans steg, men där uppe stod Ysaïl i öfverbelysning och sträckte sina ljusomflutna nakna och runda bronsarmar mot honom.
— Du komma. Så snäll. Och du hafva vacker present åt Ysaïl — inte sant?
Hon lät Hugo kyssa sig. Med slutna ögon besvarade hon äfven hans kyssar, men till sist bet hon till i en fågelhackskyss, vred sig lös ur hans armar och ilade in.
— Hu, kallt. Kom in och du få något godt.
Hugo gick in och stängde dörren. Det stora rummet visade en ruskig bild i det grå morgonljuset. Gungstolarna voro dammiga och med flottiga eller tobaksbruna fingermärken på ekytans polering. Golfvet var svart af smuts och bordets duk var tidningspapper, på hvilket stora oljefläckar från den slarfvigt fyllda lampan med spräckt kupa kartritat sjöar. I fönstren lågo döda flugor, det såg ut som högar med korinter. — Men från fonddörrens springa lyste mellan dubbelskifvorna liksom förra gången rummet innanför i purpur och guld.