Och nu gick zigenerskan fram till dörren, sköt med ena handen upp dörrhalfvan och bjöd honom med en graciös armrörelse att stiga in.
Nordling tog några steg fram.
Där inne var ett helt litet rum utan fönster. Tak och väggar voro behängda med draperier i orientaliska mönster, vid de fyra hörnen hade de sneddats så att rummet på sätt och vis blef åttkantigt som det låga rökbord, hvilket stod i dess midt. Golfvet hade flera mattor, den ena ofvanpå den andra, smyrna och orientaliska, om äkta eller imiterade var omöjligt att afgöra. En låg divan löpte rundt åttkanten, på draperierna hängde cittror, elfenbensinlagda gitarrer och dolkar, kroksablar och halsband af mynt, falska stenar och stora glaspärlor. Från taket hängde på metallkedjor en stor skålformad lampa, eller rättare kupa, genombruten af galler och smidesverk samt besatt med stora, facettslipade olika färgade glasbitar. Skenet från denna lampa öfver de öfvervägande röda gardinerna och divanens gula öfverkast gaf det purpur- och guldskimmer åt rummet, som förut väckt Hugos nyfikenhet. Några stora skålar af hamrad, gul metall stodo på bordet. De voro fyllda med konfekt och cigarretter.
Ysaïl sköt till dörren och drog därefter för draperiet. Därpå sjönk hon ned på divanen och tecknade åt Hugo att sätta sig på andra sidan bordet. Han ville i stället komma närmare henne, men hon drog samman de fina svarta bågbrynen.
— Nej, måste lyda, annars inte få vara hos Ysaïl. Säg att Ysaïl bor vackert?
Hugo satte sig.
— Javisst bor du vackert. Jag har aldrig sett något så vackert. Jag har sökt efter dig, men ej hittat. Hvarför slutade du på Trocadero?
— Trött. Vi tala om annat, inte fråga om Ysaïl. Vill du ha kaffe eller dricka sorbet?
— Sorbet? Nej tack, får jag kaffe.
— Ja, rök cigarretter. Var snäll. Ysaïl snart komma.