Hon reste sig och Hugo såg att hennes bara små bruna fötter voro stuckna i ett par miniatyrtofflor af rödt läder med små guldfransarbeten kring kanterna. Den korta kjolen, som slutade strax nedom knäna, var paljetterad, men många af paljetterna voro borta och endast guldtrådarna lyste kvar. Lifvet liknade en öppen och rundskuren jacka af svart sammet och under slingrade en röd gördel kring den smidiga midjan. Håret hängde i fyra tjocka flätor och den enda prydnaden var banden af glaspärlor. Då hon försvann i ytterrummets dagsljus, syntes det att dräkten var sliten och dammig som en gammal kostym ur en teatergarderob.
Men det lilla gömda fågelboet i rucklet nära västerns prärie var i stället så mycket mer bedårande. Färgprakten stördes ej af någon obarmhärtig höstdager, det dämpade ljuset från takets skimrande lampa förgyllde i stället mattor och väggprydnader. Nordling tände en cigarrett, och den doftade som någon österländsk och mystisk parfym, och dess smala, ringlande spiral steg ljusblå rätt upp mot takdraperiet likt offerröken från silfverskålarna i en moské under halfmånens tecken eller från ormkopparna på altaret i en lianomslingrad Rhaddapagod.
Ysaïl kom tillbaka med två små blå porslinsaskar och två smala bägare i tulaarbete. Därpå lagade hon kaffet på arabiskt sätt, tände ett litet spritkök och serverade slutligen den tjocka, sumpiga drycken i de små bägarna. Men den heta och svarta vätskan var stark och god, Hugo hade aldrig smakat så godt kaffe. Han hade gärna sett att den åtföljts af bröd, ty hans mage började svida af hunger, men han ville ej erkänna det. Och efter en liten stund gick hungerkänslan, döfvad af det starka kaffet, öfver. Vid en cigarrett kände han sig helt mätt. Ysaïl låg på rygg på mattan och lutade hufvudet mot divankanten. Hon rökte långsamt, ögonen som vanligt nästan slutna, så att de svarta fransarna bildade ett fylligt tuschstreck, flätorna ringlande som svarta ormar på ömse sidor den obetäckta halsens runda båge.
Nordling kände en lättjefull domning smyga öfver sig. Han betraktade genom röken Ysaïl och skulle gärna velat ha henne bredvid sig, men han kom sig ej för att säga något. Ej heller ville han flytta sig, han tyckte han kunde ligga på detta sätt i all evighet och endast betrakta zigenerskans gåtfulla ansikte, belyst af rummets trollampel. Han var nära att sluta ögonen, cigarrettstumpen hade rullat från hans fingrar och hans hufvud sjönk djupare bakåt, då han hörde Ysaïls beslöjade stämma:
— Hvarför har ej gosse vacker present? Hvarför du ej göra något? Inte lyckas bra nu?
— Ysaïl, sade Nordling, plötsligt vaken, hvad tror du jag gör?
Hon skrattade sitt låga, porlande skratt:
— Ysaïl nog veta, nog förstå. Ysaïl ej dum.
— Hör på: jag gör ingenting. Jag har intet arbete nu, men jag får snart. Och då blir jag en stor man, en fin man — förstår du mig? — och förtjänar mycket pängar. Då skall jag hyra en vacker våning nere vid sjön på östra sidan och du skall komma och hälsa på mig. Jag skall köpa dig en vacker ring med en riktig diamant i och du skall få en ny dräkt från en fransk skräddare och en stor hatt och du skall gå med mig på teatern. Och vi skola ofta äta ute på franska restauranger och på Bismarck och hos Henricis och på Tonsetti. Vi —
Hon afbröt: