— Hvad arbete? Hvad arbete du mena?
— Jag vet ej om du förstår — jag är ingenjör — jag tänker emellertid på en uppfinning, som skall göra mig rik, det är med maskiner, ja, du kan ej begripa det, det hjälper ej att jag förklarar ...
— Hvad uppfinning?
— Ack, det är en maskin som skall lasta säd. Förstår du? — majs och korn och råg och hvete, som kommer i stora båtar och se’n tas upp och lägges i stora magasin, i de stora elevatorerna, du vet, som stå nere vid floden.
Hon nickade ifrigt, men hennes ansikte hade fått ett mörkt och missnöjdt uttryck. Hon satte sig upp och fäste ögonen fullt på honom.
— Säg, sade hon långsamt, när får du den uppfinning — när får du alla de pängar, de många pängar för uppfinning din?
— Å, det kan ske snart, vänta litet, nästa gång jag kommer hit, skall jag ha plats. Och jag skall säkert, säkert, ha allt med till dig som jag då förtjänat ...
Han menade hvad han sade. I sitt hjärta kände han sig rörd vid tanken på hur denna främmande halfvilda flicka tagit sig an en okänd gatans nattfågel. Det skulle han aldrig glömma, och hans första veckopänning skulle gå till en liten minnessak, om än aldrig så ringa, åt Ysaïl.
Men zigenerskans ansikte var en gåta. Mer än någonsin liknade det en mask, en skön mask, gjuten i brons. De svarta ögonbrynens bågar hade något hotfullt i sina mot näsroten dragna hvälfningar, de tunga, så att säga stelnade locken läto ögats emalj simma röd under de djupt fällda gardinerna och mungipornas vinklingar syntes hånande; den låga pannan, öfver hvilken det blåsvarta hårets ormflätor delades för att sedan snudda vid ögonbrynen och fullständigt täcka öronen, tycktes dölja dunkla Cleopatratankar. Munnens sammanpressade streck var blårödt, obevekligt och grymt.
— Hör, sade hon, jag ej förstå så mycket, men — men jag förut trodde du vara en gosse som våra. Du säga så, då vi första gången träffas. Hvarför? — Nå, Ysaïl icke veta, ah, Ysaïl tycka om dig ändå. Lofvar du komma snart igen med vacker present och många pängar, så skall Ysaïl alltid tycka om, alltid älska dig?