Hennes ansikte växlade, det var nu fullt af ljuf rörelse, ögonen trånade, munnen lofvade, rösten flöt honungslen och de runda armarna lindades lidelsefullt kring divanens sjalar. Hon snodde de gula styckena till kuddar och tryckte dem därefter till barmen, naggande med sina spetsiga och hvita tänder i deras franskanter, under det de bärnstensskiftande ögonen sågo upp på Hugo genom hårets glesa ridå.
Han famlade efter hennes kropp, men hon kröp undan, reste sig i ett språng och stod rak vid ingångens draperier med fingret på munnen.
— Tyst, vänta — rök cigarrett — Ysaïl komma strax tillbaka.
Hon var ute, innan Hugo hunnit komma fullt upp och han hörde blott prasslet af gardinerna och därefter hur dörrhalfvorna skötos till och, tyckte han, en nyckel vreds om. Då han kände på dörren bakom purpurtyget, fann han också att den var stängd och han var för tillfället fånge, inlåst i Ysaïls åttkantsrum.
Men den smula oro, han genast kände, försvann snart vid tanken på hur vacker Ysaïl nyss varit. Han lade sig raklång på zigenerskans plats på divanen, hvilken bibehållit värmen af hennes nacke och den sällsamma doften af hennes hår, och tände en cigarrett.
På nytt höll en domning på att smyga fjättrar öfver hans sinnen, när hviskande röster nådde hans öra. Så svag var förnimmelsen, att han först trodde sig drömma, men då höjdes en manlig stämma, som han tyckte sig igenkänna, och Nordling satte sig upp. Han lyssnade skarpt. — Riktigt, tre, om ej fyra röster blandades till ett lågt och ifrigt samtal alldeles i hans närhet. Och en af stämmorna bar tonljuden af Ysaïls musikaliska röst. Han hörde tydligt de gurglande vokalerna, som liknade källporl, och de hväsande konsonanterna hvilka ljödo som säfsus och vindsmek.
Men de talande befunno sig ej i ytterrummet. Ljuden kommo från motsatt håll — det måste finnas ett rum innanför purpurkammaren.
Försiktigt reste sig Nordling. Han trefvade med handen på bortre väggens draperier. Det första var en röd matta med smala, blå och gröna inslag i form af trianglar och ovaler, men under hängde en tunn hvit silkessjal med breda, ljusgula bårder. Den löpte på ringar, hvilka måste vara tygöfverklädda, ty de rasslade ej. Han fann en snodd och då han försiktigt drog i den, gick gardinen ljudlöst åt sidan, blottande en liten svart dörr. Och nu hördes rösterna tydligt. Hugo närmade örat.
Han kunde ej uppfatta ett enda ord. De talade på ett främmande språk. Af allt att döma blefvo de plötsligt ense, ty de tycktes alla eftersäga samma ord och därefter skiljas. Ordet lät som ett upprepande af stafvelserna zi-ska.
Hugo fick brådt draga för gardinen och ordna mattan. Sedan lade han sig ned på divanen och fortsatte röka. Upptäckten af ännu en innersta dörr förbryllade honom visserligen, men hvad hade han väl att frukta? Detta folk, som han ju ej visste hvad det kom från, vare sig de nu vore zigenare eller något annat, hade naturligtvis sina egna, främmande sedvänjor. Och han var ju tydligen alldeles för fattig och obetydlig, ännu åtminstone, för att kunna, om han ville tänka sig det värsta, vara utsedd till ett plundringsoffer? Han skulle emellertid gå Ysaïl inpå lifvet med ett par frågor.