Låset knäppte. I nästa sekund var flickan inne. Hon satte sig lugnt på sin förra plats, alldeles ofvan Hugos hufvud och tog ett par sockrade dadlar ur skålen. Nordling sträckte handen efter sötsakerna och fick fatt i en liten oval tingest, som såg ut som en rosenröd mandel. Han smakade den, den var äckligt söt och kvalmigt parfymerad, så att han måste gömma den i sin näsduk. Därpå satt han upp.
— Säg, Ysaïl, sade han oförberedt, hvar äro de där andra flickorna, Consuelo och hvad de hette, som skulle bo härinne — kanske de bo bakom den där lilla svarta dörren under röda mattan?
Han pekade mot fonden.
Zigenerskan visade ingen förvåning. Hon skrattade och nickade muntert.
— Hvarför du fråga efter andra flickor, när du har Ysaïl? sade hon endast.
Hugo vidblef:
— Men den där dörren?
Hon ryckte på axlarna och drog missnöjdt ned mungiporna.
— Det också är Ysaïls rum. Jag sofva där inne, men du aldrig få komma dit, när du alltid fråga efter andra ...
Hon kastade upp benen på divanen, tände en cigarrett och tillade: