— Det ej finnas några andra flickor — bara Ysaïl. Jag endast säga så för att narra dig.
— Och hvarifrån kommer du — är du zigenerska — hvilka äro de andra — hvem är han som hämtade mig — hvad vilja ni mig? Berätta, Ysaïl!
— O, så många frågor! Jag tycka om dig, du vara stark och ljus gosse från Ryssland och Ysaïl tycka om dig — är det ej nog? Hvarför fråga så mycket, hvarför alltid vilja veta? Ah, man skall aldrig fråga — folk alltid ha bättre, då de ej veta allt! Om jag få vackert halsband, Ysaïl ej dum och fråga: hvarifrån komma vackert halsband — hvem gjorde vackert halsband — berätta om vackert halsband! Ysaïl tiga och taga emot gåfvan och vara mycket glad och mycket, mycket tacksam. Man skall icke fråga, icke veta ...
Hon talade med en obeskrifligt lustig och intagande min, spärrande upp sina stora och vackra ögon vid vissa vändningar och grimaserande med munnen, som gjorde de smala läpparna piruetter. Nordling betraktade henne förtjust. Hon fortsatte:
— Du vara lik en stor gosse i Ryssland.
— Såå — har du då varit där — kommer du från Ryssland?
— Ah, dessa dumma frågor! Ysaïl icke veta. Skall jag sjunga och spela för dig?
Hur gärna Hugo än annars skulle hafva velat höra den underliga flickan, trodde han sig likväl denna gång för nära gåtans lösning, om han fortsatte fordra svar på sina frågor. Han vidtog därför:
— Nej, nej, inte nu, sedan. Om du berättar om dig något, så lofvar jag att ej komma hit förr än jag har mycket saker med åt dig och har mycket pängar också ...
Ysaïl skrattade. Det var det låga skrattet med underklangen af bitterhet i. Och hennes ögon hade en nyans af förakt i blicken. Hon lät hufvudet falla bakåt och korsade de små fötterna, hvarvid de röda tofflorna föllo af. Hon tände en ny cigarrett och sade mellan rökpustarna: