Hon tystnade och vände sig om på ryggen, slutande ögonen. Nordling hade betagen lyssnat. Han tyckte sig aldrig ha hört något så naivt vackert och alla hans misstankar flyktade. Minnet af hennes sång i Wosslicks källare dök upp och han frågade, i det han reste sig och gick öfver till zigenerskans plats:
— Säg, Ysaïl, är det detta du säger då du sjunger till den lilla gitarren?
Ysaïl slog upp ögonen och hviskade med dunkel och drucken blick:
— Ja, jag sjunga det på mitt språk.
— Och ditt språk — hvad är ditt språk?
Han knäföll vid divanen och tog fatt i de tunga flätorna.
Men hon log endast och skakade på hufvudet.
— Ysaïl icke veta, sade hon.
Därpå sträckte hon vällustigt sin ormkropp, sköt armarna under nacken och slöt ögonen fast.
* *
*