En timme därefter gick Hugo Nordling sin väg. I ytterrummet stod hans vägvisare, mannen med mynten i jackan.
Han log hemskt. Hugo hade ej förr sett detta leende, det liknade ett rofdjurs grin, en vargs, en gams grin.
— Kom, sade han, jag visa dig till kabeltåg. Jag veta, att du ej just nu hafva pängar. Du taga detta. Du sedan hjälpa oss.
Och han räckte den förvånade svensken en tiodollarssedel, hopvikt, skrynklig, tummad och till ytterlighet smutsig.
Nöden har ingen lag och Hugo stoppade på sig sedeln. Han kom sig ej för att tacka utan mumlade endast:
— Vänta, vänta — du skall få tillbaka allt — allt.
Utanför huset var gråkall höst. Långt bort öfver kvarterets ruckel reste sig i dimman affärsstadens skyskraparhus, som jättelika och oformliga fästningstorn, sammanbundna med väldiga vallar. Kyrkspirornas spetsar doldes i de låga molnen och allt efter som de båda männen gingo, tätnade dimman. Den lurade tjockare i hvarje grändmynning och när de nådde en hufvudgata, i hvars midt löpte kabelns dubbla trerännsspår, hade lyktor tändts.
— Du snart komma, var det sista Hugo hörde ur ett rödaktigt töcken, när han svingade sig upp på en skakande platform.
Han tyckte sig åka i ett sagoland och i hans hjärna tumlade två tankar: Ysaïl, pängar — pängar, Ysaïl.
Men också något annat rördes under hvirfveltankarna. Hvad det var, kunde Hugo ej klargöra för sig. Ibland tycktes det taga fast form och blifva som dämpade hviskningar till en sorts entonig melodi i takt med vagnens monotona dunkande öfver skenskarfvarna. Men därpå upplöstes det likt cigarrettröken under smideslampan i Ysaïls rum, och då kändes det som något oroande och hotande, något som väntade likt det dolda och okända bakom en hemlighetsfull, stängd och svart dörr.