Brukspatron W. hade således med byggandet af "Ahti" gjort ett försök att åstadkomma sjötrafik från Tammerfors norrut, och då denna ångare slutligen visade sig vara i användbart skick, tyckte härädshöfding T., att äfven han borde göra något för trafiken söder om staden. Åt Tavastehus till kunde man visserligen för Kuokkala fors skull icke komma längre än till Lempäälä kyrka, således sjöledes endast halfvägs, och den trafik, som kunde komma i fråga, var därför totalt beroende af de kringliggande socknarnas behof. Men då T., såsom egare af den stora egendomen Laukko i Vesilaks, väntade sig fördelar för denna och för sina nya företag i staden ofta nödgades resa fram och tillbaka, beslöt han att bygga en ångbåt för Pyhäjärvi vattendrag.
Utförandet af detta arbete anförtrodde han åt samma män, som tillverkat "Ahti", och det enda villkor han fäste vid beställningen var, att ångaren skulle bli större och rymligare. Mäster P. och Mister D. skulle således än en gång visa, hvad de kunde åstadkomma, och huru de motsvarade det gifna förtroendet, framgår af efterföljande sanningsenliga skildring. Man kan visst tycka, att de borde ha begagnat sig af tillfället att vid utförandet af denna nya båt tillgodogöra sig den å "Ahti" samlade erfarenheten samt undvika alla fel och svårigheter, som där yppat sig. Men hvad P. angår, ansåg han säkerligen "Ahti" vara en så vacker och lyckad båt, att en bättre icke kunde åstadkommas, så vidt det på honom ankom. Han byggde därför den nya ångaren efter samma ritning, som han följt för "Ahti" och hvilken jag några år därefter såg på masugnskontoret.
För att enligt önskan få ångarens skrof större, förändrade han endast, såsom af ritningen syntes, den där anbragta skalan sålunda, att alla mått blefvo en fjärdedel större. Således blef det en fjärdedel längre, bredare och djupare än "Ahtis", men tyvärr äfven en fjärdedel tjockare än originalet och fullkomligt lika klumpigt, svårstyrdt och rankt. Den enda fördelaktiga förändring, som resulterade häraf, var således den ökade rymligbeten, ty salongen och de två hytterna förom denna blefvo större och man kunde upprätt röra sig öfverallt i dem, samt inreda kök och restaurationslokal förut, visserligen äfven här på lastrummets bekostnad, men ett sådant visade sig vara alldeles öfverflödigt; ty de få varor som transporterades rymdes på däck. Då uti hjulhusen dessutom fanns plats för ett kontor åt kaptenen och en annan till sjös nödvändig lokal, som saknades å "Ahti", kunde man dock med skäl säga, att denna båt blef ändamålsenligare och bekvämare än hans föregångare samt således utmärkte ett framsteg.
Som nämndt byggde P. skrofvet lika massivt som "Ahtis", hvarför det behöfliga rotvirket var än svårare att anskaffa, men han sparade i stället in på prydnaderna. Visst var fören grant utskuren, dock fick den ingen gallionsbild och ej heller någon tafla med det af egaren bestämda namnet "Laukko". En sådan skulle dock ha varit en välbehöflig prydnad för båtens mera styfmoderligt behandlade akterspegel, hvilken i sin tomhet såg mycket kolossalare och ödsligare ut än den var. Någon förgyllning förekom ej heller om bord, endast svart och hvit oljefärg utom den röda under vattnet och i hjulhusen. Liksom på segelfartyg fanns förut ett stort och massivt af trä tillverkadt ankarspel, men några kanoner kommo aldrig dit, ehuru de nog lågo färdiga på bruket. Skälet därtill var liksom på "Ahti" fartygets brist på stabilitet, hvilken var så stor, att man till och med funderade på att rifva bort hjulhushytterna.
"Laukkos" skrof kunde således icke i elegans täfla med "Ahtis", men så var maskineriet i dess ställe mera sevärdt. Till linnespinneriet hade från England kommit en s.k. Cornwallångpanna, som cylindrisk till formen var omkring femton fot lång samt fem fot i diameter och hade ett utefter hela längden nära underkanten genomgående eldrör af närmare tre fots tvärmått. Denna panna var egentligen bestämd att muras in uti en byggning på land, men då den där befanns öfverflödig, hittade Mr. D. på att använda den till sjös i den nya ångaren. För att göra ångpannan lämpligare till detta ändamål, borrade han två rader hål i ändgaflarne och fästade uti dem omkring tjugu stycken fyra tums tuber, hvilka således kommo att ligga parallelt öfver det stora eldröret, hvaruti eldstaden inrättades. På detta sätt ökades ångpannans eldyta betydligt. Den lades på spantryggarna, liksom på "Ahti", och sedan murades akter om densamma en rökkammare af tegel för eldens ledning från det stora röret till de små, genom hvilka sedan röken passerade till skorstenen, som var anbringad öfver eldstadsluckan.
Ofvanpå pannan, direkt fastskrufvade på plåten, lågo invid hvarandra tvänne horisontala högtrycksångmaskiner. Dessa voro af samma konstruktion som "Ahtis", blott betydligt större och lika bränsleödande, samt drefvo ett par för den tillgängliga ångkraften ovanligt stora skofvelhjul. Hjulen måste tagas till så stora, emedan de, sedan maskineriet var insatt i båten, till en början voro för små och icke nådde lagom djupt under vattenytan. Liksom hjulen blefvo hjulhusen med sina tillbyggen kolossalt stora och upptogo två femtedelar af ångbåtens hela längd. Någon vacker båt blef "Laukko" således icke, men en jätte var han jämförd med "Ahti".
Tillföljd af att ångmaskinerna voro af samma konstruktion och större än Ahtis, hade de ock samma egendomligheter uti förstärkt grad. De voro ännu tyngre att manövrera, och maskinisten måste därvid biträdas af eldaren, som för ändamålet i tid kallades upp på däck. Det dubbla maskineriet medförde dock den lättnaden, att ingen trampning mot hjulskoflarna här behöfdes, ty af de båda maskinerna stannade den ena städse så att "framåt" eller "back" kunde fås, utan att den omnämnda farliga manövern behöfde komma i fråga. Således var äfven i maskineriet ett framsteg gjordt.
Mot slutet af maj år 1859 blef "Laukko" så pass färdig, att den kunde profvas, och vid försöket gjordes samma rön som året förut med "Ahti", nämligen att ångpannan icke mäktade hålla ångtrycket uppe så högt som önskligt var. Därför måste med afloppsångrörens munstycke samma experiment som då upprepas, hvilket ock hade den önskade verkan, att ångtrycket under gång kunde hållas vid 60 skålpund. Härmed försvann äfven det obehagliga tjåstandet, som Ahti bestod sig med; ty tillföljd af den dubbla maskinen uppkom ett jämnt flåsande, som var mindre pinsamt att höra. Samtidigt kom man underfund med, att de åtta stycken skoflar, som funnos, voro för få, och ökade dem till tolf i hvart hjul samt gjorde dem hälften smalare och så mycket längre, som utrymmet medgaf. Därigenom blef maskineriets gång jämnare och båtens fart större, men afståndet från staden till Birkkala kyrka, utgörande ungefär en mil, kräfde dock 1 1/4 timme. Längre än dit kom man icke på någon af dessa profturer och knappast ens på den officiella leveransfärden.
Detta hade följande orsak. Mellan 16 och 17 kilometer från staden åt Vesilaks till, där Vesijärvi vattendrag flyter ut i Pyhäjärvi, finnas tvänne icke höga men långsträckta och vid vår- och sommarfloden mycket vattenrika forsliknande strömmar, kallade Sotka. Dessa strömmar måste ångbåten forcera sig uppför på väg till Laukko, och är den nedra af dem mindre strid men krokig, i jämförelse med den öfre, som är rak och särdeles stark, samt omkring två hundra steg lång. Mellan båda strömmarna som ligga uti nästan rät vinkel mot hvarandra, är ett lugnvatten af fyra eller fem tunnlands storlek, just passande till hviloplats åt en ångare, som blifvit orkeslös i brist på kraft. Dessa strömmar voro alltid ett svårt hinder på ångbåten "Laukkos" väg, och huru det gick till vid första misslyckade försök att färdas uppför dem, framgår af följande berättelse.
Den officiella proffärden med "Laukko".