Underhållandet af trafiken på denna nya och således alldeles oupparbetade kommunikationsled var, i trots af de som förut nämnts under 50 och 60 talen så särdeles billiga vedprisen, årligen för egarena förenade med pekuniär uppoffring, hvilket berättigar dem till allmänhetens erkänsla; ty ehuru den största sparsamhet iakttogs, öfverstego utgifterna dock alla år inkomsterna. Detta förhållande blef ännu kännbarare då 1864 både nya ångbåtar och ångpråmar tillkommo på vattendraget, hvilka konkurrerade med "Ahti". De senare borttogo för honom fraktgodset till löjligt billiga pris, emedan de ju ändå gingo tomma utefter sjöarna för att hämta brännved till staden och då af trafiken hellre hade någon än ingen inkomst. Äfven passagerare, som icke räknade på tiden, medföljde dessa konkurrenter, rätt ofta till och med gratis, för sällskaps och bekantskaps skull med besättningen.

Under åren 1865-67 trafikerades leden upp till Visuvesi af ryska kronans kanonbåt "Storfurst Vladimir", för ändamålet uthyrd åt privatperson, och denna konkurrens var nära att göra slut på "Ahtis" tillvaro; men då denna ångbåt efter det senare året flyttades från sjöarna, fortsatte "Ahti" sitt tynande lif till och med år 1869. Utsliten och illa angripen af röta skattade han följande vinter åt förgängelsen, slopades och vandrade all världens väg i kolugnselden och skrotjärnshögen. Båtens ångpanna användes sedan under 70-talet vid en ångsåg i Längelmäki.

Men "Ahti" var bra på sin tid och sitt sätt samt uppfyllde sin bestämmelse som pionier på vattendraget plikttroget efter bästa förmåga. Därför hade han äfven många och trogna vänner som gärna färdades med honom, all lockelse af konkurrens till trots, nöjda med och tacksamma för det steg framåt som han markerade. De tyckte sig icke behöfva något bättre och föredrogo de säfliga, gemytliga och idylliska färderna med honom, framför en senare tids snabbhet, oro och äflan. Mycket bidrog till trefnaden den lugna, hyggliga, alltid vänliga och medgörliga kapten Mattsson, som förde "Ahti" sålänge han traskade kring vattensystemet. Kaptenen hade intet emot att göra långa krokar och afstickare åt sidorna af farlederna till Teisko, Intti, Pöllölä, Toikko, Kuru, Pekkala etc., blott han vänligen därom anmodades, och utan att ens fordra ersättning för den åtgångna brännveden, blott för gammal bekantskaps skull och till allmän belåtenhets befrämjande. Hvad under då att hans allmänna välvilja äfven utsträckte sig till de samtidigt ombord varande passagerarne, af hvilka ingen någonsin opponerade sig mot sådana afvägar; förmodligen emedan de hvarken tillfrågades eller räknade på den därigenom förlorade tiden. En annan mycket angenäm sak som "Ahti" erbjöd och hvilken af en del passagerare skattades högt, var att kaptenen, blott han i god tid varskoddes, icke var pedantiskt noga med afgångstiden. Önskade man dröja något därutöfver och bad honom vänta, då sölade han gärna en half timme med affärden, och i särdeles ömmande fall äfven längre. Ja det fordrades af honom, att han icke skulle fjäska; tidsandan var sådan. Således om man hade något angeläget att uträtta i staden på morgonen eller för någon orsaks skull ämnade försofva sig, då kungjorde man det för kapten aftonen förut, och han underlät ogärna att vara tillmötesgående. Denna hans välvilja utsträcktes så långt, att då någon bekant passagerare efter aftonens Bachidyrkan på morgonen råkade befinna sig i det kända stadiet af akut alkoholförgiftning och fraktades ombord med fora, (åkare funnos på den tiden ännu icke i staden) då ansågs han af kapten hafva förvärfvat rättighet att intaga privathytten innanför allmänna salongen, att där, sakta vaggad till ro af Näsijärvis dunkla våg, ostörd hvila ut under färden. Tempi passati!

Några historier från ångbåten "Ahti".

För att nu som slutkläm berätta ett par af de många lustiga historierna från Ahtis tid må följande få plats: Tidigt en vacker sommarmorgon år 1862 återvände jag med båt öfver sjön från Vehkakoski till Ruovesi kyrkby och vandrade i det härliga vädret de fem kilometerna därifrån till Ruhala landningsbrygga, för att vid åttatiden med "Ahti" återvända till T:fors. Kommen öfver Kauttu bro åkte ett fruntimmer om mig och längre fram mötte jag det återvändande åkdonet, hvaraf jag såg, att äfven hon ämnade sig med båten. Så var det ock, ty då jag vek af från landsvägen utför backen ned till landningsbryggan, såg jag henne, klädd i sommarkappa med parasollen uppspänd i högra handen och en liten väska i den vänstra, begifva sig ombord uppför landgången och efter att ha kommit halfvägs till båten försvinna i sjön. Ljudeliga nödrop hördes, och då ingen människa syntes till på båten, störtade jag ditåt så fort jag förmådde. I detsamma rusade kapten jämte hela besättningen upp på däck, och där stod han, då jag kom fram, bredbent med händerna i byxfickorna midt i landgångsporten i vägen för de andra, ideligen upprepande sitt vanliga kraftuttryck: "mitä p——e", utan att komma sig för med räddningsarbetet, som det tycktes af pur förvåning öfver huru fruntimret kommit dit ned. Hon hade samtidigt kommit underfund med, att någon vidare fara icke var på färde, och stod nu lugn på bottnen, med vattnet under armarna samt parasoll och väska i händerna, liksom förut på det torra. Sedan hon lämnat parasollen åt kaptenen och den rådigaste af karlarna från däck gifvit mig en båtshake, räckte jag dess ena ända åt den fallna. Hon, som tog saken mycket lugnt, fattade tag däruti och leddes af mig utefter den omkring trettio steg långa landningsbryggan upp på terra firma; utan vidare hinder än de våta kjolarna promenerande på den af hård, fin sand bestående långsluttande sjöbottnen. Landgången, som troligen endast med yttersta kanten legat på ångbåtens däck och därför, då hon steg därpå, slant ned i sjön, fiskades sedan upp, man gick ombord och kaptenens madam tog hand om den förolyckade, inkvarterande och förplägande henne med varmt morgonkaffe i privathytten. Förmodligen fick hon äfven något torrt på sig, ty de våta kläderna, till och med de intimaste, hängdes upp att torka akterut kring soltältet på båten. Där i solskenet fladdrade byket lustigt för blåsten, tills det fram mot middagen hunnit bli torrt. På eftermiddagen blef fruntimret sedan i sin tur synligt på däck och skämtade nog så muntert öfver sitt lyckligt aflupna missöde. Det var en pastorska P——der.

En annan ännu roligare tilldragelse timade något år senare och kan för sin ovanlighets skull vara värd att omnämnas, emedan den äfven visar, att det till och med på de mindre ångbåtar, som befara insjöar, är väl behöfligt att kapten eller eldare ha så pass reda på maskinen, att de äro i stånd att manövrera densamma, ifall maskinisten af någon orsak är förhindrad att sköta sin syssla, såsom vid detta tillfälle inträffade. "Ahti" var vid lugnt och vackert väder i sakta mak på hemväg till staden och kommen midt på Koljonselkä fjärd. Maskinisten, en eljes vaken och fiffig karl, lämnade medveten om att båten aldrig förhastade sig och att dess maskin föga var i behof af tillsyn, sysslorna under däck uti eldarens vård och uppehöll sig som vanligt där ofvan, sysselsatt med det trefliga och nyttiga bestyret att till förströelse för sig själf, kaptenen och passagerarne idka dragfiske efter ångarn. Då Ahti icke var någon snabbgångare hände det emellanåt att, i trots af det buller skofvelhjulen och ångans pustande åstadkommo, vid färd öfver de större och djupa fjärdarna en och annan stor gädda, gös eller till och med någon duktig forell högg efter draget, då de på vackra sommardagar lågo tätt under vattenytan och gassade sig i solbaddet. Vid tillfället hade maskinisten intagit sin vanliga plats vid relingen akter om ena hjulhuset. Där var han ju nära maskinen och kunde fira ut sitt drag ett långt stycke bakom den efter ångbåten släpande slupen. Helt plötsligt kändes en duktig knyck i refven. Han halade in och släppte ut den starkt spända refven i flere repriser, och man säg med allmän förnöjelse huru en stor fisk hoppade och slog vid vattenytan. Maskinisten begaf sig nu, så långt han kunde komma, akterut för att där, liksom han flere gånger förut gjort, taga upp sin fångst; men då fisken visade sig ovanligt bångstyrig och alla försök till trots icke ville låta hala sig nära intill ångbåten, misströstade han att kunna lyfta den upp på det höga akterhvalfvet, utan risk att förlora fångsten, samt ansåg det därför vara lättare och säkrare att få tag i fisken nere uti den efter ångbåten släpande slupen. Denna var fästad med ett rep af ett par famnars längd, hvarför maskinisten anmodade en af de åskådande passagerarne att hala in densamma tätt under ångbåtens akter, för att säkrare kunna hoppa ned däri. Karlen lossade repet från pållaren och halade med all kraft, men slupen var stor och tung, hvarjämte ångarens fart ökade påfrestningen. Slutligen lyckades han dock få den så nära att maskinisten riskerade hoppet.

Han hamnade lyckligt först på förtoften och så i midten af slupen, men den af stöten och karlens tyngd djupt nedtryckta båtfören gaf en oväntad och så stark knyck åt den spända linan, att denna rycktes ur händerna på den hjälpsamma passageraren.

Inom ett ögonblick drefvo båt och maskinist redlöst ute på Koljonselkä, bogserade af den fångade fisken. I slupen funnos inga åror; de förvarades ombord för att icke sjön vid hårdt väder skulle skvalpa bort dem. Kaptenen kom med fart ned från sin styrratt på salongsruffen, icke litet häpen öfver att se sin maskinist med hvarje maskinhvarf blifva längre efter, medan båten med full fart sträfvade framåt. Själf hade han ingen reda på maskineriet, och innan han fick eldaren upp på däck och klart för honom hvad som händt samt att han borde stoppa maskinen, blef afståndet från slupen ansenligt. Eldaren hade under sin praktik ombord kommit underfund med att det blef "stopp" då man stängde ångventilen, och den procedyren vågade han sig på, men då han hört talas om vid igångsättningen afklippta fingerändar, riskerade han icke att röra vid maskinen förrän denna stannat alldeles. Då var det som förut beskrifvits for sent för vidare manöver, maskinen stod på döda punkten och hvarken "back" eller "framåt" kunde därefter af honom åstadkommas. Nu voro goda råd dyra, kaptens p——le hjälpte icke, och så skulle kanske båda farkosterna småningom fått drifva till land någonstädes, om icke maskinisten som sagdt varit en fiffig karl. Sedan han fått en duktig forell i sitt våld, lösbröt han en af sittofterna i båten, paddlade sig därmed småningom framåt och kom så slutligen tillbaka ombord. Därefter kom "Ahti" åter i gång, men huru mycket tid som gick åt för denna sportmanöver förmäler historien icke. Bruksförvaltaren, som berättade densamma åt mig, var för mycket road däraf för att därför förbjuda dragfisket ombord.

Då kapten icke var mäktig svenska språket, ehuru han förstod något, men väl tyckte det vara förmer att på detta språk gifva maskinisten sina kommando, hade ombord utbildats en rotvälska, som endast den invigde kunde begripa och hvilken är rolig nog att omnämnas. Då kapten sade "klart i maskinen" lät det "larimasin", "framåt" blef "ramoti" och "sakta framåt" återgafs med "sahta ramoti". Men det fanns äfven ett "mycket sakta" som blef: "så sahta hur han kan". "Stopp" var ömsom "topp" och "topp, topp tykkenään". "Back" och pack äro ju någotsånär lika ljudande, och hade maskineriet stannat, så att det var osäkert om denna manöver kunde utföras, då var det ju motiveradt om kapten först hörde sig för med frågan: "kan han vå pack?" samt i gynnsamt fall fick till svar: "kyllä se kommer kun se hinner vaan", och då fortsatte med: "nåkra lakena paks".

Den första ångbåten på Pyhäjärvi.