Under tiden hade elden uti ångpannan åter alldeles slocknat och ångtrycket betydligt fallit tillika med vattenståndet i ångpannan. Man måste således på samma gång mata vatten i pannan och elda på ånyo, hvilket dock icke kunde ske innan maskinen åter kom i gång, emedan pumpen drefs af denna. Så snart detta lät sig utföras, fortsattes färden med helt sakta fart fram till Harvasalo holme, belägen jämnt en mil från staden. Där skålades och hurrades för "Ahti" och dess framtida lyckliga färder, hvarvid en talare välmenande sade: "Det är ju kändt att sämsta föret alltid är i portgången", så ock denna gång för "Ahti", men Pihl mumlade för sig själf något om silfverslanten och tomten.

Därpå anträddes hemfärden med bättre fart och lifvade sinnen och var man efter en i början visst något äfventyrlig, men i det hela treflig lustfärd vid niotiden på aftonen åter i staden. Innan man lade till där, hände dock ytterligare ett litet missöde. Man brukar säga: "alla goda ting äro tre", men olyckorna tyckas också följa tretalet ibland, det gjorde de åtminstone på denna bemärkelsedag. Vid landningen fick maskinisten icke så snart "back" som det behöfts, hvarför båten rände med god fart emot den med stockskoning försedda strandkanten. Stockarna voro visst mjuka af röta, men knuffen blef dock stark nog att vända upp och ned på några af herrarna ombord, som kanske råkat få litet för mycket till bästa, och att anställa en hemsk förstörelse bland glas och kaffeservis, samt låta toddyns och punschens söta flod till fleres saknad sorgligt förrinna utefter däcket och utför salongstrappan. Det var nog den slantsnikne skeppstomtens tillställning, påstod Pihlen.

Så slutade "Ahtis" officiella proffärd. Alla deltagare voro belåtna och glada åt att man kommit lyckligt hem och öfver att det nu var möjligt att om sommaren resa norrut utan att behöfva skaka på de dammiga landsvägarna. I fröjden häröfver och sorgen öfver punschens haveri kom ingen ihåg att se på klockan och att tänka på eller fråga efter, huru fort båten gått, och detta var tur både för byggmästaren och ingeniören, som utan anmärkning fingo afleverera sitt fabrikat, ty båtens hastighet var ganska tarflig, ett verkligt "festina lente!" —

"Ahtis" senare öden.

Ångbåten fick omedelbart därefter börja reguliera turer, den ena dagen norrut genom Muurola kanal till Ruhala landningsbrygga nära Kauttu bro i Ruovesi socken, belägen sex mil från staden, och följande dag samma väg tillbaka. Afgångstiden från båda ändpunkterna var kl. 8 på morgonen och ankomsten allt efter vädret vidpass kl. 6 eller 7 på aftonen. Då man från den för färden använda tiden af tio till elfva timmar borttager en eller två rundliga timmar, som bortsölades i Muurola sluss, återstå åtta till nio, på hvilka sex mil tillryggalades, och detta gifver båten den ansprökslösa hastigheten af sju till åtta kilometer i timmen. Denna hastighet var visst rätt obetydlig i jämförelse med nutidens snabbgångare, men om man betänker under hvilka motiga förhållanden "Ahti" hopkommit, måste man ju vara nöjd med resultatet, och så var äfven beställaren, hr W., som ofta färdades den vägen till och från Östermyra bruk.

Längre norrut än till Ruhala kom "Ahti" aldrig, ej heller sedan år 1863 sunden ofvanför åt Virdois till blifvit upprensade. Den orkade icke med vidsträcktare dagsresor, icke ens sedan den, samma år på våren, ytterligare blifvit ombyggd och erhållit något snabbare fart. Då det blåste ute på fjärdarna, var ångbåten så rank, att kaptenen, om flere passagerare råkade samla sig på ett ställe vid relingen och motsatta sidans skofvelhjul lyftes upp ur vattnet, genast brukade anmoda dem att sprida sig, emedan ångaren började gå i cirkelbåge och rodret då icke fungerade. Funnos fyra resande ombord, placerade de sig då en vid hvart hjulhushörn, och då någon spjufver alltid hade reda på att skepparen ogärna såg dem flytta sig, läto de eldaren gå omkring med ett glödande kol i en tång, då tobaken skulle tändas i biåsväder. Denna båtens otrefliga egenskap öfverklagades ofta af passagerare som blifvit sjösjuka, och för att ytterligare afhjälpa densamma, borttogos de tunga timrade hjulhusen och ersattes med mycket lättare sådana af vinkeljärn och plåt. Relingen utefter hela aktern ersattes med ett handräck af rundjämsstolpar, sinsemellan förenade med nätverk af snören, äfvenså anbringades lättare sittbänkar och soltält af segelduk. Samtidigt förbättrades maskineriet så mycket sig göra lät, därigenom att i hjulen insattes flere och smalare skoflar, hvaribland tvänne af järn midt för maskinvefven. Härefter upphörde maskinen att halta och gången blef jämn. Allt detta gjorde, att "Ahti" vann en till en och en half timme på resorna samt på äldre dagar blef stadigare än han varit i ungdomen. Mera arbete lönade icke att lägga ned på honom, ty då borde både båt och maskin ha gjorts nya, d.v.s. ett alldeles nytt ångfartyg ha byggts. En sådan nybyggnad verkställdes äfven, samtidigt med denna ombyggnad, hvarom längre fram skall berättas.

"Ahti" var och förblef i ordets fulla bemärkelse en sengångare, och denna ledsamma egenskap hade skaffat honom tvänne fiender. Den ena af dem var den för en passagerarebåt nödvändiga, obligatoriskt medföljande lifbärgningsbåten. Enligt besiktningsmännens bestämmelse måste denna slup, i proportion till det af dem tillåtna största passagerareantal, som ångbåten fick föra, ha en viss storlek och, då den af Pihl för ändamålet byggda roddbåten i förhållande var lika stor och klumpigt tilltagen som ångbåten, kunde den för rankhetens och utrymmets skull omöjligt medföras ombord. Slupen fick således släpa efter ångaren. Då det därvid blåste mot- eller sidavind gick sådan bogsering obehindradt för sig, — men om det på de stora fjärdarna råkade vara något så när stark medvind, då hann den saktmodiga "Ahti" icke undan för vågorna, och dessa hans namnes öfvermodiga och okynniga döttrar voro ogrannlaga nog att ideligen som en lekboll hifva slupen emot hans gentila akterspegel, hvilket nöje hade den sorgliga påföljd, att på de första stormiga medvindsfärderna både den vackra namntaflan och alla för slupens förstäf åtkomliga ornament grundligt ramponerades. Visst försåg kaptenen, då denna åverkan upptäcktes, slupens förstäf med en dyna, flätad af fint tåg, men det var så dags, då skadan redan var skedd; akterns grannlåt var och förblef förstörd för alltid. Den andra och större fienden var pråmen "Vilpas", hvilken "Ahti" måste förses med, emedan det ombord tillämnade lastrummet borttagits och det stundom förekom fraktgods mera än som rymdes under pressenningar på det af passagerarenas effekter belamrade däcket. Denna pråm var visserligen liten och skarpbyggd som en stor tavastländsk roddbåt, samt försedd med ett antikt råsegel, men dock ett ovälkommet påhäng för stackars "Ahti", som, då det blåste emot, hade svårt nog att ensam komma fram. Om det blåste användbar medvind på Näsijärvi och Koljonselkä, var "Vilpas" så pass duktig seglare att den, ledsnande vid snigelgången, kastade loss bogsertrossen och på egen hand oftast kom i hamn före ångbåten. Men blåste det icke fullt förlig vind och pråmen, för att ej hänga alltför tungt efter ångaren, kunde ha nytta af seglet, då måste styrmannen hålla ögonen öppna, ty eljes rammade pråmen, likt en vädur, totalt sönder "Ahtis" akterspegel. Därför försågs pråmens stäf äfven med dyna och "Ahtis" flata akter lappades med ohyflade plankstumpar, fastskrufvade tvärs öfver dess spräckta spegel. Så försvann inom kort tid all "Ahtis" glans och härlighet. "Sic transit gloria mundi."

På sommaren, då vädret var vackert, stannade man gärna vid stranden, när "Ahti" på morgonen anträdde färden, och drog en suck af lättnad då han, efter att lyckligt hafva krälat ut genom sundet, sågs skjuta bättre fart ute på sjön. Afloppsångans nervretande tjåstande, som vittnade om maskineriets oerhörda ansträngningar vid strömmens besegrande, öfvergick där till ett lugnare tempo. Var vädret stilla kunde detta ljud förnimmas på fyra till fem km afstånd, och på mörka höstaftnar varsnades den ur skorstenen likt ett fyrverkeri uppstigande eldkvasten på än längre håll. Väntades båten hem vid mörk tid och denna signalfyr observerats af den utställda vaktposten, begaf han sig med en tänd lykta ut på holmen vid sundet och tog där plats på ett stort flytt block, för att tjäna som ledstjärna åt den anländande båten. Hade denna väl hittat vägen in i forsnacken, måste det svaga ljusskenet från de upplysta fabrikerna vara tillräckligt för kaptenens kattögon att hitta i hamn. Därför hände under årens lopp några gånger, att han i kolmörkret paddlade för långt utför och hamnade i sumpen vid linnefabrikens rännlucka, hvarifrån han påföljande morgon halades upp till sin anläggningsplats; ty vända kunde han icke där och måste uppåt med aktern förut.

Någon egentlig restauration förekom icke ombord, emedan den hvarken kunde rymmas där eller för någon skulle ha varit ett lönande företag, ty den tidens resande voro vana att ha reskost med sig; men råkade kaptens "madam" vara med på båten, hvilket den vackraste sommartiden oftast hände, och om man då vänligen vidtalade henne, brukade hon veta råd art anskaffa både kaffe och de nödvändiga tillbehören till en smörgås af enklaste sort. En färdsup var dock städse absolut oåtkomlig på "Ahti", om den icke privatim medfördes i matsäcken. Var madamen icke med, hittade eldaren, då han därom anmodades, på utvägen att laga kaffe på det sättet, att han tappade vattnet därtill ur ångpannans pyskran. Kokt var det nog och brunt var det äfven som svagt kaffe och icke smakade det sämre utaf att ha varit i ångpannan, men väl svagt kaffe var det utan tillsatts af bönmjölet. Hade man själf intet att tugga och kunde kaffe icke på något sätt åstadkommas under den dagslånga resan i ödemarken, då fick man draga till svältremmen och göra som kapten Steen på hjulbåten "Elias Lönnrot" (hvarom framdeles mera) några år senare vid sådana tillfällen brukade säga: "lägga sina magra armar på sina tomma tarmar och sucka till Moses efter långtobak." Mången bra karl och jag med ha fått göra så ombord på "Ahti".

"Ahti" gjorde äfven, då vädret på sommaren stadigt tycktes hålla sig vackert, några gånger årligen lustresor och då vanligen från lördagsafton till sent på söndagskvällen, till Aitolahti, Teisko, Kuru och Muurola. Den uthyrdes då för tillfället åt någon känd fabriksarbetare, som på egen risk sålde biljetter åt så många passagerare, som kunde rymmas på ångbåten och uti den oftast medförda pråmen. Kaptenen medföljde städse på dessa färder och ansvarade för ångaren samt sörjde som respektperson för att allt aflöpte hyggligt och fredligt, tillika kontrollerande att inga spritvaror, som med undantag af öl voro totalt förbjudna, smugglades med uti provianten, ty sådant tåldes ej af bruksförvaltaren. Någon ordningsmaktens representant medföljde aldrig på dessa lustresor och var mig veterligen ej heller någon gång behöflig, hvilket ju är ett vackert och hedrande vitsord åt den tidens fabriksarbetare i Tammerfors.