Bruksförvaltaren hade varit klok nog att icke följa med ombord, han åsåg haveriet från land. Varsnande att det gick på tok, skickade han ut folk med roddbåtar att bärga de nödställda och anskaffade sedan, för att löstaga haveristen, varpspel och trossar. Ett spel uppsattes på Myllysaari och ett annat vid strandhörnet ofvanför olycksstället; men bergningsförberedelserna togo tid och trossarna sprungo flere gånger utaf för påfrestningen. Ytterligare ett varpspel anskaffades därför och slutligen lyckades det efter strängt arbete under följande natt, att på förmiddagen berga "Ahti" ur det kritiska läget. Genom detta misslyckade försök att komma uppför strömmen insåg Mr. D., att maskinen var för svag för detta arbete och att dess kraft således på något sätt måste ökas, åtminstone under så lång tid som åtgick för färden uti strömfåran upp till sjöns lugnvatten. Det enda sätt att utföra denna plan var att, innan båten lämnade land, i pannan samla ett tillräckligt förråd af ånga under högt tryck, d.v.s. att elda på duktigt och lägga extra belastning på säkerhetsventilen. Samma metod lär vara bruklig vid ångbåtskapplöpningar i Amerika och detta var förmodligen bekant för Mr. D. Då maskineriet var försedt med endast en pump för pannans förplägning med det behöfliga vattnet och ingen matningsinrättning af annan sort fanns att tillgå, måste således pannan, innan den eldades upp, enligt gammal lokomobilpraktik fyllas med pyts genom tratt och afstängningskran tills det önskade vattenståndet, högre än profglaset visade, uppnåtts. På detta sätt infördes, då pannan skulle forceras, ett större kvantum vatten än eljes var behöfligt uti densamma, tillräckligt att motsvara den vid det ökade ångtrycket förstorade förbrukningen; helst matarepumpen icke fick användas under den tid forceringen pågick, emedan det däraf inpressade kalla vattnet trots den starkaste eldning inom några ögonblick skulle sänkt ångtrycket. Metoden visade sig användbar, och tack vare den blef det sålunda i all framtid möjligt att under högvattentid pina "Ahtis" tunga skrof upp genom sundet; därför användes den sedan ständigt, äfven efter 1862, hvilket år ångpannan försågs med både handpump och injektor samt tratten och kranen blefvo afskedade. "Ahti" led således i alla sina dar af kronisk öfveransträngning.
Äfven P. hade märkt att han yttermera borde göra något för att upphjälpa sitt sorgebarns sjöduglighet, hvad manöveringen beträffade, ty det låg på vattnet som en stor, tung timmerstock, obenägen att styras efter önskan. Han skarfvade rodret på längden med ett par fastskrufvade plankstumpar och därefter var man åter färdig till nya försök. Ånga uppkokades nu tills manometern visade 90 skålpunds tryck, glasröret var öfverfullt af vatten, och i väg bar det fräsande, plaskande och tjåstande af den kolossala ansträngningen. Det vägde och dröjde en god stund däruppe i sundet, men så lyckades det, och man kom upp på sjön.
Ett par timmar for båten af och an på fjärden samt återvände, utan att den gången något oförmodadt inträffade, till stor triumf för Mr. D., som nu enligt egen åsikt förträffligt löst sin uppgift.
Flere sådana utfärder företogos sedan, påkallade af nödvändigheten att inöfva besättningen, och det visade sig därvid, att den enkla högtrycksmaskinen var en ångslukare, som endast kunde få sitt behof tillfredsställdt, om det riktigt flitigt fyrades på uti eldstaden med väl torr, blandad björk- och tallved; alltså med det bästa bränsle som kunde åstadkommas. Detta var dock icke ruinerande på en tid, då sådan ved i staden kostade Fmk 2,25 à 2,50 pr. famn 6'X6'X3'. Med fuktig ved var ej värdt att försöka; däraf sotades pannans fina tubrör mycket snart fulla och man hade nöjet att under full gång allt som oftast kratsa dem rena. Glödande kolstycken stora som nötter kastades af det starka draget högt upp ur skorstenen, i mörker liknande ett grannt fyrverkeri, och visade det sig vara nödvändigt att genast anbringa en gnisthatt, emedan passagerarena ej ville finna sig uti att bombarderas och svedas. Denna gnisthatt blef också för Mr. D. anledning till mycket bekymmer, ty gjordes den af för tät metallväf, så sotades hålen snart igen, i synnerhet vid regnväder, och draget i pannan försvann; då måste eldaren upp på däck och slå på hatten med en lång stör. Men en sådan behandling tyckte hatten icke om i längden och Mr. D. ej heller. Användes åter för gles väf, så sluppo små kolstycken ändå ut att göra illa. Slutligen efter många misslyckade försök konstruerade Mr. D. en lucka med häfarm ofvanpå hatten, hvilken öppnades, då det var så pass rörelse i luften att bränderna däraf fördes utombords, innan de föllo ned. Denna geniala idé befriade Mr. D. från en stor ledsamhet, eldaren från öknamnet "sotaren" och passagerarena från att få hål brända på kläderna. Uppfinningen var praktisk, om den rätt sköttes, ty mera sällan är det så lugnt på Näsijärvi, att luckan måste hållas stängd. Ahti säg med denna inrättning visserligen ut som om han från något järnbruk lånat en puddelugnsskorsten, ty en sådan har liknande vippverk på toppen, och icke heller prydde detta sin plats så gentilt, som Pihlens hvitmålade krona gjorde, men Mr. D. påstod helt cyniskt: "Every useful thing is beautiful", d.v.s. allt som är ändamålsenligt är vackert.
Den officiella proffärden med "Ahti".
Sedan åtskilliga profresor aflupit lyckligt, påskyndade Pihl båtens slutliga utrustning och målning. Han ansåg sig nämligen ha uppfyllt sin bestämmelse och kunna återvända till hemknutarna, så snart ångbåten gjort officiell profresa och af principalen emottagits. Midsommardagen skulle den betydelsefulla akten försiggå och afresan ske på slaget 3 e.m., som vanligt från masugnsstranden. Det putsades och fejades väldeligen under Pihls egen eftersyn, till och med stranden löfkläddes, och på utsatt tid var allt klart ombord. Det väntades blott, som vid dylika tillfällen oftast är fallet, på några till högtidligheten inbjudna hedersgäster från staden, hvilka lofvat att säkert infinna sig. Sedan tredje klockslaget ljudit, stod den nya kaptenen Mattsson vid rodret och lät hvar femte minut den gälla hvisselpipan ljuda, ehuru byggmästaren ironiskt bad honom spara ångan. Maskinisten hade granskat sina smörjkoppar upprepade gånger och smort i alla oljehål, så att maskineriet glänste af flott, hvarom ingeniören ofvertygade sig, medan han oroligt gick af och an utefter maskinen, seende den så väl behöfliga ångan tjutande rusa ur säkerhetsventilröret och vattnet småningom sjunka uti pannans glasrör. Eldaren stack ideligen hufvudet upp genom däcksluckan för att få reda på, när han åter kunde fyra på i pannugnen; ty för att minska den vid stillaliggandet öfverflödiga ångutvecklingen stod eldstadsdörren redan längesedan öppen och brasan i ugnen var nedbrunnen. Klockan blef redan fyra, det var för vederbörande en lång och pinsam väntan. Då kommo slutligen de dröjande, i sakta mak vandrande utefter stranden, utan aning om allt obehag det ödesdigra uppehållet förorsakat. Då eldaren varsnade dem, hifvade han i största hast ugnen proppfull med ved, men ingen förståndig människa sade kaptenen, att han borde dröja till dess brasan kommit i full låga, och så gaf han omedelbart kommando till affärd. Stadsmusiken, fem bröder Scharlin, hvilken medtagits ombord till festens förhärligande och bestod af fiol, altfiol, kornett, klarinett och basfiol, stämde i fören upp Björneborgarnes marsch, och vid dessa lifvande toner gaf kapten kommandot "framåt, full maskin". Då skofvelhjulen kommo i gång, rusade afloppsångan från maskincylindern med väldigt dån ut genom skorstenen, öfverröstande alla andra ljud utom musiken, och öfversållade hela fartyget, de eleganta, sommarklädda damerna och deras ljusa parasoller såväl som herrarnas halmhattar med en dusch af sotvatten.
Under väntans långa ångpösande hade vatten i mängd samlat sig uti afloppsångrörets horisontala del, hvars innehåll vid igångsättningen af ångan kördes ut i skorstenen och genom den sotiga gnisthatten, förseende allt, som ombord fauns, med finare eller gröfre svartprickning, marmorerande damernas ansikten och toaletter. Det blef panik ombord, men hvart kunde man rädda sig undan faran att ytterligare utprickas? Ned i salongen störtade de skrämda, så många som rymdes; dock, innan de hunnit dit, var skadan skedd och faran öfverstånden. Emellertid knogade "Ahti" sakta framåt, men tyvärr, sorgligt att säga, uti hastigt aftagande tempo. Skofvelhjulens snabba rörelse förlamades synbart. Ångpuffarna i skorstenen förlorade småningom sin skarpa klang och hördes i alltmera glesnande intervaller, vittnande om att ångtrycket i pannan hastigt minskades betänkligt, I sundet mellan holmarna, där strömmen var starkast, tog farten alldeles slut och strax därefter, sedan det en stund vägt mellan uppför och utför, fick den senare riktningen öfvertaget och med strömmen bar det af nedåt, till en början sakta men säkert.
Pihl rusade förut, körde undan musikanterna och klargjorde ankaret, hvilket han, alltid förutseende, lagt på ångarens förpik, samt hifvade det ned i strömmen. Denna håilhake stoppade färden utför och där låg nu "Ahti" säkert förankrad midt i strömmen, helt oväntadt för alla ombord och på land, utom möjligen för Mr. D. Hade sotduschen redan förut verkat afkylande på de lustfarandes glada lynne, så bidrog detta andra missöde visst icke till att upphjälpa detsamma, ty helt försmädligt låg man där till spektakel och åtlöje för en talrik skara åskådare på stränderna och i båtar ute på sjön, hvilka tillställningen och det vackra vädret lockat ut och som synbart hade rätt roligt åt missödet. Situationen var mera löjlig än brydsam.
Då ångaren icke medförde någon lifräddningsbåt, vinkades en roddbåt intill densamma, med hvilken bruksförvaltaren återvände till land för att arrangera om undsättning. Alla andra ombord beslöto att mangrant kvarstanna för att icke gifva upphof till ännu flere historier om "Ahti" än som redan voro i omlopp. För att fördrifva tiden, spelade musiken flitigt och man förplägades med kaffe och punsch, hvilka drycker ju äro förträffliga medel att förjaga ledsnad och farhåga. Detta besannades äfven denna gång och ansiktena ljusnade åter småningom.
En större roddbåt anskaffades och lastades med ett stort varpankare och tross; ankaret fördes ofvanför sundet ett stycke ut på sjön, hvarefter trossen langades ombord på "Ahti", där den lades öfver ankarspelet. Vid musikens toner varpades ångbåten sedan af besättning och passagerare gemensamt genom sundet och ut på sjöns lugnvatten, hälsad med ljudeliga hurrarop från land.