Kom så dagen då maskineriet skaffades ombord. Det befanns då, att ena hjulhuset måste aflägsnas för att man skulle kunna komma åt öppningen i däck öfver maskinrummet, där ångpannan skulle ned, och sedan detta var gjordt, lades starka stockar från land tvärs öfver hålet. Då ingen lyftkran fanns att tillgå, byggdes två höga bockar af sågstock, en för- och en akterom maskinrummet tvärs öfver båten stående på den hårda grusbottnen i strömmen, och öfver dessa lades tvänne tjocka bjälkar, den ena på den andra. Sedan släpades pannan ombord under bjälkarna, lyftes däruti med täljor och gångspel, hvarpå stockar och plankor undanskaffades och den firades ned i fartyget och stannade på kölsvinet. P:s utsago, att maskineriets tyngd skulle stadga båten, besannade sig dock icke heller; tvärtom blef den, ehuru af pannans vikt nedtryckt närmare en half fot, så ostadig, att man knappast vågade flytta sig från midten åt sidorna till, utan farhåga att fartyget skulle kantra. Tillika visade sig att skofvelhjulen voro för små i diameter eller för högt placerade, ty skoflarna endast snuddade vid vattenytan. Mr. D. tycktes mycket road af P:s motgång och frågade honom: "What is to be done." (Hvad skall göras?) Hvartill P., som vanligt härmande ordens ljud, svarade: "Wattgrisen (skutan) ä min, å tokidonet ä' hans". Häråt skakade Mr. D. på hufvudet och fortsatte pekande på båtens kölsvin: "Cut off this beam". (Hugg af den stocken). På detta förslag kom svaret: "Hut åt eget svin", och därmed afstannade den öfverläggningen angående hvad göras borde. P. måste dock slutligen följa Mr. D:s anvisning och besluta sig för att "huta åt sitt kölsvin", d.v.s. kapa bort det utefter pannans hela längd, hvarigenom denna sänktes den behöfliga halfva foten och kom att hvila på spantryggarna. Lägre kunde den icke sänkas utan att allt för mycket försvaga båten. Då med detsamma maskineriet skuffades så mycket förut som skoflarnas fria gång uti hjulhusen medgaf, nedtrycktes förskeppet något och aktern höjdes, hvarigenom båtens läge på vattnet förbättrades. Dessa förändringar och tyngdernas djupare placering i fartyget afhjälpte dess rankhet till en del, men icke till fylles. P. måste, nödd och tvungen, plocka bort alla tillbyggen vid hjulhusen samt kommandobron däremellan liksom det upphöjda halfdäcket akterut öfver salongen. Nytt däck lades jämnhögt med det i fören befintliga och ny salong inreddes. Emedan man ej kunde stå rak under det nya däcket, höjdes salongen till hälften öfver detsamma genom att utefter däcket uppsätta en med fönster på sidorna försedd s.k. kapp eller ruff, liknande en otymplig två och en half fot hög och fyra fot bred packlåda. Denna, som räckte fram öfver maskineriet, hade nedgång akterifrån och förstörde totalt utrymmet på däck i det den lämnade endast en smal gång mellan relingen och hjulhusen. I salongen kunde man således blott under ruffen röra sig upprätt och möta hvarandra. Uti den låga delen under däcket fick man sitta eller ligga på bänkarna längs fartygssidan. Genom att maskineriet jämkats föröfver, blef bakom detsamma plats att utan synnerlig inkräktning på salongen inreda en minimal s.k. fruntimmershytt, hvilken i trots af sitt ändamål dock oftast före afresan från staden upptagits af för mycket välplägade manliga passagerare, hvilka den alltför beskedliga kaptenen af medömkan icke nändes undanskaffa. På ruffen, bakom skorstenen ofvanom maskineriet, uppsattes styrinrättningen, hvilken, på kinkiga ställen i farleden, sköttes af kaptenen själf, hvarvid han måste stå grensle öfver kettingsrullen. Han fick trösta sig öfver förlusten af den upphöjda ståndpunkten på den rifna kommandobron med nöjet att, om han ville ha utsikt förut, på varma sommardagar leka kurragömma bakom den heta skorstenen, kikande efter farleden på ömse sidor därom. Men vid kallt, regnigt och blåsigt vår- eller höstväder kunde denna placering nog ha sina behag och därför bibehölls den på kaptenens begäran; ehuru elaka menniskor påstodo, att han af den bredbenta ställningen öfver styrmekanismen och det af utkiket förorsakade ständiga vickandet af och an småningom blifvit kobent som en riktigt konstruerad bagaregesäll.
Genom maskineriets flyttning hade en del af lastrummet förlorats och resten däraf visade sig behöflig för det skrymmande brännmaterialet som P. glömt bereda plats åt. Då intet fraktgods vidare behöfde hissas, hade ock den vid lastrummet uppställda med hissbom och block försedda masten tyvärr blifvit alldeles öfverflödig, redan innan mekanismen ens varit försökt; och emedan den ökade rankheten måste den aflägsnas omedelbart efter den blifvit uppsatt, hvilket skedde blott för att man engång måtte få se huru ståtlig båten därmed skulle ha tagit sig ut. Men olyckligtvis försvann jämte masten den silfverslant, som P. enligt gammal plägsed lagt åt fartygstomten i tapphålet därunder, och därför var det naturligtvis som båten till en början förföljdes af ständig otur. Samtidigt med masten undanskaffades från bord ett par två och en half fot långa tackjärnskanoner, s.k. nickhakar, med sina af ek gjorda lavetter; allt för att minska öfvervikten och öka ångarens stadighet. Grymt var att dessa nätta leksaker, så behöfliga ombord till komplettering af den stiliga utrustningen till s.k. sjömässigt skick, glädjesalut och nödsignaler, vid båtens slutligen lyckligt fulländade profresa måste affyra sina glädjeskott på land och ångaren därtill förblifva svarslös. Ja, de voro flere hvilka sörjde däröfver, och bland dem icke minst P., som medelst anbringandet af dessa pjeser velat förfullständiga utrustningen till större likhet mellan hans första ångbåt och hans gamla ideal fregattskeppen. "Es wäre zu schön gewesen, wenn es hätte können sein".
Kanonerna hamnade i bruksmagasinet liksom kompasshus, signallyktor, namnbräder och kronan från skorstenen, hvilka snart visade sig öfverflödiga, och dit följde som nämndt äfven gallionsbilden snart efter. P. gjorde allt hvad han kunde för att öka båtens stadighet äfven genom att lägga tackjärn som barlast i kölrummet, men ändock ville detta icke lyckas till önskad grad, den var och blef äfven vid lugnt väder en vagga, tills den några år senare ytterligare ombyggdes.
Första dagarna af juni var man så långt kommen med maskininsättningen, att ånga kunde släppas på, och nu blef det engelsmannens tur att få förtret och bekymmer, ty hans maskin envisades att icke vilja gå rundt. För hvarje gäng ånga insläpptes däruti, gick den konsekvent blott ett halft hvarf och stannade med en liten tillbakastudsning liksom mot en elastisk dyna på endera af de döda punkterna, hvilken den på eget bevåg ej tycktes vilja öfverskrida. Mr. D. filade själf på slidkanter och excenterknapar utan synbar framgång, men efter en rad resultatlösa försök kom han på idéen att i slidans båda ytterkanter anbringa djupa, trekantiga skåror, och detta hjälpte. Maskinen behagade därefter gå rundt sålänge ångan räckte till.
Det blef ett publikt nöje att gå och se ångmaskinen snurra; detta var något nytt att gapa på för sådana stadsbor, som ingen ångmaskin sett, och fort gick den sålänge inga skoflar voro insatta uti hjulen. Först sedan man till nöjes öfvertygat sig om att maskinen verkligen kunde gå, fastskrufvades skoflarna.
Då därigenom ett ökadt motstånd uppstod, saktade den betydligt samt började halta, d.v.s. gå med knyckar för hvarje gång vefven i horisontalt läge passerade de döda punkterna; tillika sjönk ångtrycket hastigt i pannan. Maskinens ojämna gång trodde Mr. D. skulle försvinna, då båten kom i rörelse, men ångans otillräcklighet gjorde honom mycket hufvudbry, ty han, som var van vid stenkolseldning och dess större värmealstring, hade ingen erfarenhet af brännvedens ringare effektivitet och hade således råkat beräkna sin pannas rost och eldytor ganska knappa. Han anlitade den enda utvägen som fanns ur svårigheten, nämligen att forcera draget, och experimenterade ihärdigt med afloppsångblästern uti skorstenen. Afloppsrörets munstycke gjordes af kopparplåt och öppningen däri hamrades efter profningarne allt mindre i genomskärning, hvilket slutligen visade sig medföra önskadt resultat hvad ångutvecklingen beträffade men tillika ansenligt ökade det af ångans utrusning åstadkomna hväsande ljudet till en för öronen mycket oangenäm höjd. Detta obehag måste man dock finna sig uti, ty Mr. D. lyckades därigenom äntligen få pannan att, vid eldning med torr ved, hålla trycket uppe till närmare sextio skålpund, hvilket han ansåg tillräckligt för behofvet. Maskinen gjorde därvid omkring tjuguåtta omlopp i minuten. Nu hade byggmästaren icke vidare anledning att i sin tur grina åt ingeniören.
Uti maskinverkstaden fanns då ingen van maskinist, icke ens en arbetare som försökt sig i det yrket, och ej heller i staden kunde någon däri kunnig karl lånas, ty där förekom vid den tiden ingen enda ångmaskin. Mr. D. var således tvungen att sköta sin maskin själf och att därvid småningom lära in både eldare och maskinist, hvilket göra icke måtte varit alltför lätt, då folket ej förstod honom. Då man efter många mödor slutligen kommit så långt att maskinen vid stranden visade sig gå tillfredsställande och ingen vidare olägenhet tycktes vara att befara, skulle man begifva sig ut till sjös för att där fortsätta båtens inkörning. Dit skulle man dock icke komma så lätt som man hoppades.
Näsijärvi afbördar sitt vatten genom sunden mellan flere mindre holmar och fastlandet, af hvilka det midt för strömmen belägna är bredast och djupast, samt tillika det enda som af fartyg kan befaras. I detta sund är strömmen under högvattentid, från medlet af maj till slutet af juli, ganska strid, dock ror man alltid i båt utan synnerlig kraftansträngning uppför densamma. Nedanför sunden liknar strömmen en vik af omkring sextio famnars längd, och i dess midt ända fram till fallets början är strömdraget starkast. Omkring trettio steg ofvanför fallkanten lågo då på botten tvänne af trä timrade stenkistor, hvilkas öfverkant ibland betäcktes af högvattnet. De voro fyllda med kullersten och sinsemellan förenade med enkla stockbommar, ditlagda för att hindra oförsiktiga båtfarande och forellmetare att af strömmen dragas ned i fallet, hvilket ju ock händt en engelsman, som den gången envisades att segla vid lugnväder. Ångbåtens tilläggningsplats var i dammsumpen ofvanför masugnens vattenränna, vid strömmens östra strand och omkring fyratio steg längre uppför än de nämnda stenkistorna. På detta ställe är vattenhastigheten endast någon fot i sekunden, men ökar betydligt mot strömmens midt, som, ungefär tio till tolf famnar aflägsen, är stridast mellan stenkistorna där man knappast kan ro uppför i båt. Denna beskrifning af den s.k. forsnacken är gifven till förståelse af efterföljande berättelse.
Första proffärden med "Ahti".
En dag, då allt ombord var klart för proffärden ut på sjön, ställde sig byggmästaren vid styrratten och ingeniören invid maskinen, som måste manövreras från däck. De sågo menande på hvarandra och så nickade P. åt Mr. D., hvarpå denne svarade med en liknande knyck på nacken. Därpå kommenderade P. att förtöjningarne vid land skulle kastas loss och fören stakas ut, så att båten kom i sned riktning mot strömfåran och kunde löpa in uti denna för att där nå djupare vatten. Nu ropade P. "Låt gå!" åt Mr. D., som förstod detta hans eget språk liknande kommando och släppte ånga i maskinen. Men antingen denna för tillfället icke var uppvärmd eller eljes trög att komma i gång, kanske ock att Mr. D. ej öppnade ångventilen tillräckligt för "full fart", som han borde gjort, nog af, det starka strömdraget hade, innan båten kom i rörelse, vridit fören för långt ned mot fallet, hvaraf följden blef att, då det slutligen i sakta mak bar framåt, ångarens kurs blef tvärsöfver i stället för uppåt strömmen. P. försökte visst att med rodret styra in i rätt riktning, men emedan båtens fart var så liten och strömmen låg mot sidan hade rodret ingen verkan. Så kom båten småningom på tvären in uti starkaste strömfåran och dref ohjälpligt utför med sidan förut. Då Mr. D. varsnade detta, stoppade han maskinen. Den kursen hade eljest fört öfver på andra sidan af forsen och ned i bomullsfabrikens vattenrännor, där båten varit utan all fara. Mr. D. ropade till P.: "It go's to the devil!" (Det går åt fanders) samt fick till svar: "Ja den tycks gå som den vill, å int' som vi vill!" Inom blott några ögonblick dref båten ned mot den första och mellersta af de tre stenkistorna; men lyckligtvis är djupet där äfven vid högt vattenstånd icke så stort, att båten, om den ock sprängt den därstädes befintliga bommen, kunnat drifva ned i fallet. Båtens djupgående af närmare fem fot gjorde, att den med fören stannade på bergbotten ett par famnar framför kistan, medan aktern lade sig mot bommen, hvilken lyckligtvis höll. Detta äfventyr försiggick under högtidlig tystnad såväl på båten som på land, men då man såg att det icke skulle bära utför fallet, samt att båten, ehuru den af strömmens tryckning så betydligt lutade åt babord, att det var svårt att gå på däck, ändock icke stjälpte, repade allesamman åter mod. Mr. D. pekade på styrinrättningen, skakande på hufvudet åt P., och sade: "It is bad." (Den är dålig). Men denne, som förstått tillvitelsen, blef honom icke svaret skyldig, och visande på maskinen utbrast han i sin tur: "Den där är sämre". Härpå genmälde Mr. D. mera för sig själf än åt P.: "I think sämre does not mean the same". (Jag hoppas "sämre" icke betyder det samma d.v.s. äfven dålig). Längre kom man ej i ordbytet, ty just då lättade säkerhetsventilen och den utrusande ångans tjut omöjliggjorde fortsättningen. Det kan tyckas att herrarna båda hade rätt uti sina påståenden.