Öfver vattenytan liknade detta fartygsskrof en lång låda, uti ena ändan trubbigt tillspetsad och vid den andra något aftäljd på hörnen till en stor, flat akter, liksom om den plötsligt blifvit afsågad på tvären. Förstäfven utfördes elegant framspringande, såsom fordom var brukligt på stora segelfartyg, men af akterstäf fanns endast en stump osynlig under vattenytan hvarpå det tjocka, fyrkantiga rodret anbringades, enligt träfartygsmanér räckande upp genom skrofvet uti en vid s.k. brunn, hvilken liknade ett stort svart hål i underkanten af den breda akterspegeln. Där bakom räckte fartygskroppen c:a 3 fot längre, men tog sedan så tvärt slut, att fortsättningen ovillkorligt af beskådaren saknades. Den framåtsträfvande förstäfven öfvergick upptill i en skulpterad figur af ungefär tvåtredjedels naturlig storlek, hvilken förmodligen var ämnad att personifiera Kalevalasjöguden Ahti, hvars namn utsetts att bli ångarens. Men konstnären, som utfört detta beläte, hade troligen glömt att låta presentera sig för den okända storheten, ty det alster han tillverkat var förvånande likt någon af hafsgudarna Neptunus eller Poseidon, sådana de fordom brukade uppenbara sig vid sjökuslen på förstäfven af forntidens ståtliga skepp och briggar. Förmodligen tyckte Pihl, att den ena guden kunde vara lika god som den andra, blott han var snygg; ty han opponerade sig ej och satte gubben dit ämnadt var. Snygg var guden ock, det måste medgifvas. Utrustad med en veritabel aristokratisk kroknäsa, väldiga, förgyllda mustascher, härskaremin och guldkrona på lockarna, höll han en väldig eldgaffel med högra handen tätt intill kroppen, liksom man får se då militären kommenderas: "gevär för fot". Vänstra handen hade fattat tag i den en antik toga föreställande kjolen, hvilken på förens båda sidor skylde granna namnbräder, omgifna af storartade ornamentala förlöpningar. Det är visst att gå berättelsen i förväg, men passar så väl här att omnämna ödets grymhet, som endast en kort tid tillät Ahtis bild att kvarstå som gallionsprydnad på båten. Därtill bar dess exponerade placering skuld, ty vid ett sjöäfventyr på hösten 1861 råkade gudens ståtliga näsa bli illa skamfilad, och då båtens redare hr G. tyckte, att en karl utan näsa såg mindre anständig ut samt ingen läkare, af den sorten som kunde kurera honom, fanns att tillgå i staden, nedtogs guden och fördes till ett mera skyddadt ställe uti brukets magasin. Där såg jag honom ännu flere är senare illa behandlad, nedsölad och glömd, en sorglig bild af förgången härlighet och konstens ringaktning. Kanske hänger han där ännu!
För att nu öfvergå till beskrifning af båtens lika prydligt utrustade akter, så slutade denna som nämndt med en ansenlig s.k. akterspegel af upp- och nedvänd hästskoform, som vid öfverkant höll omkring åtta fot i bredd vid fem fots höjd öfver vattenytan, på hvilken den nedtill, då båten var lastad, släpade med en bredd af sex fot. Denna tvärskepps öfver något hvälfda och akterut lutande stora yta hade gifvit skulptören ett ypperligt tillfälle att visa talang och kunskap uti rokokostilens yppiga ornamentering. Grann var den, mycket grann: den rundt kring spegeln löpande ramen med hörnstycken af fantastiska, sirliga slingor och den af liknande ornament omgifna namntaflan på midten, allt i hvitt och guld. Det var blott ledsamt att "Ahtis lekande döttrar", vågorna, snart slickade både färgen och guldet af all grannlåt, som var inom räckhåll för dem.
Äfven hjulhusen voro i samma stil rikt försedda med prydnader, liknande strålande, allt efter som båten rullade, upp- eller nedgående solar med en halfcirkel af stjärnor däröfver; liksom allt annat blankt, förgylldt och hvitt på det ramsvarta skrofvet.
Dessutom var ångaren utrustad med mast, och på skorstenen satt en af plåt tillverkad krona, hvilken dock tyvärr snart måste borttagas för att ersättas af en mycket nödvändigare gnisthatt. Sålänge denna krona var hvitmålad och innan den såsom allt annat ombord blef nedrökt, sotstänkt och skamfilad, prålade den nya ångbåten riktigt grann, och enhvar måste medge, att "Ahti" till sitt yttre var en ovanligt stilig gengångare från en föråldrad skeppsbyggnadskonsts dagar, som i sitt slag ej lätt öfverträffas af någon mäster Pihls efterföljare. Skada var blott att båten både blef klumpig och såg tung ut trots alla prydnader.
Byggmästaren hade hört, att det fanns godt om stenrösen och berghällar på ringa djup utefter ångbåtens blifvande trafikled och att den skulle bära ett tungt maskineri, men huru mycket detta skulle väga, det kunde mäster icke ens närmelsevis få reda på. Vid verkstaden bad man honom vänta, tills maskineriet blefve färdigt, då skulle han få väga det, och färdigt blefve det nog i tid till våren. Detta kunde han naturligtvis icke vänta på, ty då skulle äfven hans båtskrof vara så pass redo att det kunde ta emot maskinen, och blef han således nödsakad att göra sin viktberäkning (ifall sådan alls företagits) på måfå. Sedan fick man ju i alla fall se resultatet — hvarför då vara nyfiken? Tillfölje af ovissheten och de anförda skälen beslöt P. att bygga skrofvet riktigt starkt, och han sparade hvarken på trä eller järn därtill; allt skulle vara af bästa sort och blef rundligt tilltaget. Det tättimrades under däck utefter hela längden med åtta à nio tum tjocka fururötter, hvilka till och med där på orten uti de kringliggande nästan orörda skogarna voro svåra att anskaffa. På spanten öfver kölen fastbultades ett s.k. kölsvin af tio tums bjälk, och dylika balkvägare äfvensom järnknän insattes under däcksbalkarna midskepps. Långa diagonalskenor användes, af sådana dimensioner som kunde ansetts behöfliga på en brigg, och allt detta bultades ihop riktigt stadigt, så att bruksförvaltaren påstod Noaks ark icke varit starkare byggd. Tiden visade det ock vara ett durabelt arbete, ty huru mycket det än under årens lopp profvades såväl på kända som okända grund, berghällar och landningsbryggor, så yppade sig dock aldrig någon läcka. "Strunt i de! Hälla ä gammal och skuta ä ny", sade skepparen, då han tornade.
Skrofvet, däckades från fören till akterom hjulhusen, där ett till den tre fot öfver däck höga relingskanten upplyftadt s.k. halfdäck vidtog. Detta halfdäck räckte till akterspegeln, hysande passageraresalongen under sig. För om salongen, d.v.s. midskepps, var naturligtvis skrofvets bästa del bestämd för maskineriet och än längre förut inreddes lastrum samt skans för besättningen uti förpiken. På sidorna af hjulhusen voro från början små kyffen för diverse behof upptimrade, hvilka dock snart måste tagas bort, och relingen hade förut å båda sidor dubbelportar på gångjärn.
Hr W. hade anförtrott utförandet af ångbåtens maskineri åt sin nya verkstad vid masugnen och dess föreståndare, ingeniören Dillworth, en engelsman af äkta skrot och korn. Ångbåten fick på detta sätt två "pappor", den ena en gammal österbottnisk skutbyggare, som icke kände till nyare ångbåtsskrofs konstruktion och behäftad med en god dosis af nationallytet, envisheten, samt den andra en stockkonservativ engelsman, som ansåg sig icke behöfva praktisera något annat tungomål än sitt världsspråk och därför med förakt såg ned på hvarje individ, som icke förstod detta. Af hans alster kunde man se att hans kunskap i ångmaskinskonstruktion icke sträckte sig utöfver lokomobilernas horisont och att något hjulbåtsmaskineri icke därintills förekommit i hans praktik. Eljes gaf han icke efter för Pihlen hvad envishet och själfklokhet beträffar.
Att två sådana naturer icke skulle komma tillrätta i harmoniskt samarbete med hvarandra var tydligt, ty P:s österbottniska var naturligtvis lika obegriplig för Mr. D. som dennes Yorkshiredialekt mystisk för honom. Ehuru P. använde åtskilliga engelska sjötermer, hvilka han kommit öfver vid kusten, men hvilka Mr. D. antingen icke kunde eller ville förstå, kommo de dock sällan underfund med hvarandras mening. De samtalade därför mest med min- och fingerspråk, hvilka uttrycksmedel dock, ehuru båda egde mycket expressiva nationalnunor och voro artister uti grimasering, visade sig vara alltför otillräckliga att leda till förståelse vid deras oundvikliga, gemensamma rådplägningar i Ahtis angelägenheter. Vanligen glodde de på hvarandra som ett par bulldoggar och sade hvarandra personliga artigheter på eget språk. Hade de så kommit till tålamodets yttersta gräns och kanske emedan det nyligen timade orientaliska kriget och upproret i Indien ännu var i färskt minne, brukade P. knyta näfven åt den mera flegmatiska "Mister Bull" och med sin gälla rösts högsta tonfall ryta ordet "Calkutta". Regelbundet svarade Mr. D. härpå storstyft hånleende: "Balaklava", vände sedan ryggen åt P. och aflägsnade sig triumferande. De båda herrarna tycktes vara öfvertygade om att med dessa ord hafva sagt hvarandra något särdeles dräpande och kränkande. Följden häraf blef, att de byggde och konstruerade oafhängigt från hvarandra, enhvar efter sitt hufvud, och till föga båtnad for byggherrn blef resultatet därefter: en ångare hvars like knappast förekommit uti ångbåtsbyggnadens spädaste barndom och hvilkens många egendomliga bristfälligheter nu måste få tjäna som skäl att försvara deras omständliga beskrifning, emedan de voro oförsvarliga äfven på sin tid.
Som nämndt hade Mr. D. troligen icke förr varit i tillfälle att befatta sig med hjulbåtsmaskiner, men väl med lokomobiler, och däraf följde att han apterade en sådan för Ahti. På en horisontal, cylindrisk ångpanna anbringade han öfver den framtill öppna eldstaden, på lokomobilfason, en encylindrig, liggande högtrycksmaskin, hvars lagerbock för vefaxeln stod bakom skorstenen, och på de utombords räckande axeländarna sutto skofvelhjulen. Det mest gammalmodiga och egendomliga å denna maskin var dock dess manövreringsmekanism eller den s.k. backinrättningen. En enklare kan svårligen konstrueras, ty den bestod af endast en excenterskifva för slidrörelsen, vridbar på sin axel, samt af tvänne i motsvarande vinklar på densamma fästade knapar. Vid excenterskifvan var fästadt ett handhjul, omkring tre fot i diameter. Mot en af de nämnda knaparna måste excenterskifvans ansats ligga vid "framåt" — och mot den andra vid "back". För att kunna manövrera maskinen måste maskinisten först, alltefter kommando "sakta" eller "stopp", delvis eller totalt afstänga ångan från maskinen medelst ångventilens tillskrufvande, eljes förmådde han icke med handhjulet förändra excenterns ställning. Denna ventil var anbringad på slidskåpet. När ångan var afstängd, nödgades han kvickt flytta sig till maskinens andra ända vid skorstenen och där, medan maskinen ännu rörde sig, med båda händerna kraftigt hugga tag i handhjulet och därmed vrida excentern till motsvarande knap för den förestående rörelseförändringen. Då var maskinen klar att på kommando utföra denna, så snart ånga åter insläppts i slidskåpet. Dessa manipulationer måste dock utföras med hastigheten af en oljad blixt, d.v.s. medan maskinaxeln af båtens framfart och de i vattnet släpande hjulskoflarna höllos i rörelse; ty dröjdes därmed så länge att hjulen och axeln kommit i stillestånd, då stannade maskinen lätt på en af de två s.k. döda punkterna, d.v.s. med axelvefvarna uti horisontalställning vid ett sådant läge, att ångan icke var i stånd att vrida den åt någotdera hållet. Inträffade denna kalamitet, då blef det hvarken "framåt" eller "back" utaf utan mycket bråk. Då måste däckskarlen, eldaren eller den som var närmast till hands och kände till konsten, kvick som en ekorre, äntra upp på ett af hjulhusen, öppna den däruppe befintliga luckan och sedan sätta sig där och en eller flere gånger med fötterna kraftigt sparka mot hjulskoflarna, hvarigenom maskinen vreds från förenämnda döda punkt, samt ångan åter kom i tillfälle att göra sin skyldighet. Den sparkande mannen måste dock ha reda på om han skulle sparka för "framåt" eller "back", samt sätta sig på motsvarande sida af luckan, eljes blef vid ångpåsläppningen resultatet det motsatta af hvad meningen var.
Det synes häraf, att "Ahtis" maskin hade sina hemliga finesser och nycker, hvilka den, som ämnade sköta densamma, måste vara fullt hemmastadd uti, och fick maskinisten vid handhjulet vara god akta tassarna för stänger och knapar, så måste sparkaren däruppe vara rädd om tårna, eljes kunde han få dem både klämda och klippta. Följden häraf var att den maskinist, som på "Ahti" en hel seglationstid utan större malheur skött sin syssla, ansågs som expert i yrket och gärna hölls kvar om han ock råkade ha andra svaga sidor. Ty vid maskinistombyte profvades nästan dagligen ångbåtens stäf och landningsbryggornas stadga på fullt allvar, innan den nya blef ordentligt inöfvad. Då voro kaffekoppar och glas kortlifvade ombord, om icke än värre hände. Ahtis skrof stod sig vid sådana tillfällen bäst, ty det läckte aldrig af sådana törnar. Då det i början af april 1858 med glans åkt ned från stapelbädden, visade sig tyvärr, att det tillföljd af sin runda botten och tunga öfverbyggnad var hemskt rankt. Men P. tröstade sig själf och andra med påståendet, att det nog blefve stadigare blott den torra bordläggningen hunnit bli vattendränkt och maskineriet kommit ombord. Skrofvet sänkte sig visserligen någon tum af vattnets inträngande i trävirket samt låg därefter midskepps fyra fot djupt, men akterskeppet såg lika tungt och hängande ut som från början och den utlofvade ökningen i stadighet blef ej af.