Dessa anläggningar medtogo dock icke uti nämnvärd grad grundläggarenas resurser, och någon tid därefter beslöt W. att resa till bergsrådet Kasimir Brehmer för att om möjligt af honom köpa Jokkis bruk och stora egendom. En dag stoppade han en bunt obligationer i schäslådan och åkte dit. På aftonen vid toddyglaset kommo herrarna öfverens om priset och gjorde till ömsesidig belåtenhet muntligt upp affären samt gingo att sofva på saken. Men på morgonen fann B. att han glömt åt sig betinga något pris för den på hans stora gods växande grödan, hvarför han af W. begärde en summa utöfver det belopp, som på kvällen öfverenskommits. W., som var fast öfvertygad att affären giltigt afslutats aftonen förut, blef förargad. Han gick till vagnslidret, där schäsen med värdepappren stod, tog bunten med sig till B. och kastade den framför honom på bordet, utbristande: "Här har du femhundratusen rubel, mera ger jag inte för alltihop!" Härpå svarade B. helt lugnt: "Då får du inte Jokkis!" Och därvid blef det. Hr W. fick kuska tillbaka till T:fors med pappren i schäslådan.
I staden träffade han T., min sagesman, och omtalade för honom sin färd med dess negativa resultat samt sade: "Hvart stoppar jag nu penningarna?" T. var icke lagkarl blott för roskull, han visste råd för dem. Han sade att han egde ofördelaktigt placerade kapital och därför hade kommit på tanken att någonstädes anlägga en linnefabrik, ty en sådan fanns icke i landet, men dittills hade han ej träffat på någon för detta ändamål lämplig plats. Då nu äfven W. hade penningar till öfverlopps samt dessutom egde plats och vattenkraft därinvid som var utmärkt, föreslog han därför att de tillsamman borde utföra planen. Detta förslag antogs af W. och utkast till det stora företaget uppgjordes omedelbart. Under 1857, 58 och 59 uppfördes de stora fabriksbyggnaderna, hvilka sedermera öfvergingo i Tammerfors Linne & Järn-Manufaktur Aktiebolags ego och liksom mekaniska verkstaden allt intill senare tid betydligt förstorats. Herrar T. & W. voro under flere år turvis bolagets disponenter.
Dessa ansenliga, tätt efter hvarandra utförda fabriksanläggningar väckte verksamhetsandan i samhället till nytt lif, ökade penningetillgången, fabrikationen, omsättningen och välståndet på orten, hvars folkmängd hastigt steg. Så äfven på östra sidan af strömmen. Där förr endast ett par bondgårdar och några torparekojor funnos, uppväxte nu snabbt den Skyttälä kallade arbetareförstaden.
Det för fabrikerna behöfliga råmaterialet och deras fabrikater, som måste forslas till och från staden med foror, försvårade transportförhållandena så, att deras upphjälpande började bli ett allt mer trängande behof. Huru man bjöd till att uppfylla detta tidens kraf och de första ganska misslyckade försöken till dess upphjälpande vill jag i efterföljande berättelser söka skildra.
Första ångbåten på Näsijärvi.
På förenämnda transportsvårigheter samt de resandes bekvämlighet tänkte hr W. då han beslöt att vid sin nya verkstad i Tammerfors under vintern 57-58 låta bygga en hjulångare, lämplig att trafikera vattendragen norrut från staden genom den nyss färdigblifna kanalen och slussen vid Muurola till Ruhala landningsbrygga uti Ruovesi socken. Detta afstånd är sex mil och denna trafikled skulle framdeles förlängas till Visuvesi och Virdois, allteftersom de nödiga strömrensningarna utfördes.
Denna ångbåt, dess tillkomst, utseende och beskaffenhet voro säregna och så olika nutidens fordringar på en sådan, att en utförligare beskrifning af densamma kan låta försvara sig. Jag måste därvid, för tydlighetens skull, använda en del tekniska termer, men skall icke slösa därmed.
Visserligen inträffade denna fartygsbyggnad flere år före min ankomst till orten, men bruksförvaltaren J.F. Gefwert vid masugnen, som såg huru därvid tillgick, har flere gånger meddelat mig så lifliga skildringar däraf att jag, som några år senare gjorde ångarens intima bekantskap, är fullt öfvertygad om deras tillförlitlighet och redan då beslöt att vid tillfälle rädda dessa rätt roliga minnen af denna första ångare på "Näsijärvis dunkla våg" undan förgängelsen, åt hvilken han själf redan längesedan skattat.
För att börja denna beskrifning med det mest i ögonen fallande af ångbåten, som ju är skrofvet, så hade hr W. för dess byggande af trä tillkallat en byggmästare vid namn Pihl, välbekant utefter Österbottens kuster, där han timrat hop en hel flottilj af segelfartyg; men tyvärr skulle denna bli hans första ångbåt. Han värfvade för ändamålet ett lag af sin hemtrakts välkända, skickliga skeppstimmermän och började sina förberedelser på hösten 1857 med att hugga bjelk och rötter i skogen samt släpa detta till masugnstranden så snart isen på sjöarna bar.
Pihl hade nog sett någon af de gamla fregatterna som "Svenska flottans fader", kommendörkapten m.m. af Chapman under senare delen af adertonde seklet så typiskt konstruerade, eller hade han läst om dem och studerat deras afbild, de gamla Östindiefararne; ty han ville visst, efter sin smak, statuera ett exempel i ångbåtsväg och gaf därför åt skrofvet fregattstilen i förminskad skala. Det byggdes femtiotvå fot långt öfver stäf, nio fot bredt och sju fot djupt från däck till kölens underkant och såg ut i tvärsektionen under vatten som en något flattryckt halfcirkel med lodräta sidor därofvan.