Enhvar må ha sin smak angående sådana historier, jag för min del söker det lifvande och nöjsamma såväl uti själfva sporten som i berättelsen därom. Denna behöfver därför icke rangera bland anekdoternas vanryktade följe.
Visserligen är det ganska ondt om intressanta och roliga jakter och fiskefärder; mången alldagligt enformig kan man upplefva och läsa om, innan i hopen en påträffas eller upplefves, som verkligen lönar berättas och tryckas för att roa äfven den som icke varit med. Att skjuta några harpaltar eller en och annan räf för goda hundar, när man har erfarenhet och tur att välja rätta ståndplatsen, där drefvet går fram, eller hinner genskjuta det som går nära förbi, är i det hela en rätt simpel och alldaglig händelse, välbekant för jägare och den allmänhet som läser jaktböcker; men då sådana jakter icke bjuda på något nytt och nämnvärdt äro de enligt min åsikt oförtjänta af att upprepas. Andra ha nog såväl som jag varit med om jakter, då den uppfriskande vistelsen uti skog och mark samt motionen för kroppen utgjort den reelaste behållningen, men allt annat förlupit som vanligt, d.v.s. att utom aflifvandet af diverse villebråd intet omnämnbart förefallit. Ty till det intressanta kan dock det sedvanliga skrytsamma uppräknandet af huru många micklar, jössar eller fåglar, som fått släppa till lifvet, icke gärna räknas. Nej, någon "kläm" bör historien ha, något måste under jaktens gång hafva händt, afvikande från den vanliga trallen, om den skall vara värd att talas om, eljes är nog bättre att tiga än att "föra ugglor till Athen". Sådana jakt- och fiskehistorier, som bjuda på något "noch nicht da gewesenes", äro trefliga, tycker jag, och lärorika kunna de ibland äfven vara, och hoppas jag att läsarn skall bli af samma åsikt. Därför låter jag nu här en del själfupplefda historier om jakt och fiske följa, hvilka alla äro mycket sannfärdiga.
Under de sist förflutna tjugu åren har jag, därtill "nödd och tvungen" af omständigheterna, mycket litet sysslat med jakt och fiske, är nu gammal vorden och bär sällan bössan till skogs. Nu sitter jag helst i vinterkvällen vid brasan och värmer upp gamla, glada minnen, berättande för ungdomen om huru det var ställdt med jakten och fisket "i den gamla goda tiden", då det fanns godt om tjäder på hvar granklädd udde kring Näsijärvi och Koljonselkä, då varg och hare gjorde sina nattliga besök i T:fors stad och bulvanerna uppsattes på Pyynikke åsen. Från den tiden äro dessa berättelser; de kunna visst därför tyckas vara ganska gamla, men äro icke sämre än andra för det, ty anteckningarna och minnet finnas i behåll.
Då jag under de långa vinteraftnarna här uti ett trefligt hem i skogen, lyst af en präktig petroleumlampa skrifver dessa minnen från en tid, då man icke kände till en sådan lyx, och kommer ihåg hur det var, då man måste ha ljussaxen nära tillhands för att därmed snoppa veken af den ständigt rykande talgdanken, kan jag icke underlåta att reflektera öfver huru sedan dess mycket blifvit annorlunda i hus, i skog och på sjö. Då kliar skrifklådän i fingerspetsarna och frestar att meddela ett och annat angående de första pioniererna på vattendragen däruppe samt om jakt och fiske; så mycket man hade tid därtill mellan det man drog sin vef och talgdanken snoppades. Dessa minnen bjuda på intet ovanligt, nej endast sådant som kunnat hända enhvar, om han på sina fristunder liksom jag på den tiden drifvit kring uti Tavastlands då med villebråd så väl försedda skogar och på dess fiskrika sjöar. Jag hoppas att dessa minnen skola roa andra liksom mig och låter dem här följa någotsånär uti kronologisk ordning.
Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd.
Efter midten af det gångna seklets trettiotal (1836), då engelsmannen Finlayson uti T:fors stad i liten skala hade börjat anläggningen af denna firmas nu så storartade bomullsmanufakturer, hvilken anläggning på orten dock icke i ålder kan täfla med Frenckellska pappersbruket, som grundades redan år 1762, inträdde en längre paus i stadens utveckling, och detta samhälle hade, till följd af afskildt läge inuti landet och svåra kommunikationer, liksom andra uppstäder i en del fall blifvit efter, samt bevarade i sitt sköte en god del patriarkaliska förhållanden och idylliska plägseder, som annorstädes längesedan glömts.
Efter midten af femtiotalet inträdde dock en förändring, förorsakad af vice häradshöfding Adolf Törngrens och brukspatron Gustaf Wasastjernas företagsamhet och storartade anläggningar på Skyttäläsidan af strömmen, hvilka gåfvo en ny och mäktig impuls åt stadens uppblomstring.
Detta Finlands "Manchester" egde vid seklets midt omkring fyra tusen invånare, hvilka liksom för närvarande till största delen tillhörde arbetareklassen och hade sin sysselsättning i de då existerande fabrikerna; dock voro dessa då hvarken många eller på långt när så storartade som de sedermera blifvit.
De största industriela inrättningarna voro på den tiden de förenämnda fabrikerna hvarjämte uti staden fanns en liten början till Petterssonska yllespinneriet, några klädesvalkar, ett par tegelbruk med obetydlig produktion och en blyhagelfabrik bakom Pyynikke åsen, hvilken dock endast tidtals arbetade. På strömmens östra sida, hvilken då icke tillhörde staden, funnos Hatanpäägårds stora mjölkvarn och Tammerfors masugn, som dock blott, hvart tredje eller fjärde år blåstes på, allt efter som det därvid anlagda mindre gjuteriet var i behof af tackjärn. Detta utgjorde vid nämnda tid hela stadens industri, utom hvad dess handtverkare åstadkommo, af hvilka en del för afsättning af sina fabrikater brukade besöka grannstädernas marknader.
Kom så år 1856, då brukspatron W., egare af Östermyra krutbruk, en vacker dag tyckte att han hade för liten nytta af att klippa kupongerna på sina många ryska värdepapper, samt kom att fundera på det större gagn som skulle bli en följd af rikedomens användande till upphjälpandet af industrin i landet. Han köpte därför af firman Ramsay & Idman dem tillhörande Tammerfors masugn, belägen på östra sidan af strömmen, jämte det därinvid anlagda gjuteriet och sågen med underlydande stora tillgång till vattenkraft. Dessa inrättningar ombyggde och förstorade han samt anlade därvid en, enligt dåvarande förhållanden, ansenlig mekanisk verkstad. Denna försågs med många och stora arbetsmaskiner, tagna från England, hvarifrån landet förr uteslutande försåg sitt behof af verktyg. Något senare anlade Törngren tillsammans med en Fritsche klädesfabriken i Tammerfors. Belägen på samma sida vid strömmens nedersta fall är äfven den ett ganska stort företag.