Då "Laukko" af byggmästarena förklarats färdig, bestämde häradshöfding T. att emottagandet skulle försiggå midsommaraftonen på en lustresa till hans egendom. Till denna utfärd inbjöd han en vänkrets bland stadens honoratiores, och skulle återfärden ske på kvällen efter supéen på Laukko egendom. Vid afresan kl. 4 e.m. infunno sig många passagerare. Vädret var vackert, stämningen var lifvad, affärden försiggick lyckligt och dagen tycktes efter alla tecken kunna "bli glad". Men ingen hygglig människa hade kommit på tanken att underrätta Mr. D. om att hans båt hade två strida strömmar att öfvervinna på vägen. Därför hände det honom och alla andra den oväntade förtreten, att de 60 skålpunds ångtryck, som ångpannan bestod, icke voro tillräckliga att drifva P:s klumpiga mästerverk uppför båda strömmarna i Sotka. I den nedra strömmen vägde det länge, om det skulle bära upp- eller utför, men eldarens konstfärdighet att i hast åstadkomma en väldig fyr i ugnen räddade situationen där. Dock var hans förmåga icke tillfylles att under gången genom det mellan strömmarna liggande lugnvattnet i behöflig grad ytterligare drifva upp ångtrycket. Den där erhållna tillökningen i kraft och framfart bromsades småningom af vattenhastigheten i den öfra delen af Sotka ström, och efter några minuters fåfäng ansträngning hasade "Laukko" sakta men ohjälpligt akteröfver. Visst kom kroken genast i botten och det eldades för pinkära lifvet för att samla nya krafter, men då den oåtkomliga ena säkerhetsventilen, medan ångan låg på, icke kunde ytterligare belastas, blef resultatet af det förnyade försöket lika tarfligt.
Man måste finna sig uti att där afsluta lustfärden och återvända till staden utan supé, och man kan tänka sig, att detta icke var roligt för någon. Därför blef det också ett plötsligt omslag i den lifvade stämningen ombord, hvilket naturligtvis för "Laukkos" egare var mycket obehagligt. Man kom att fundera på orsaken till oturen, och så väcktes kritiken till lif, hvilken en och annan af passagerarena oförbehållsamt började yttra. Så påstod en fiffikus, att det blott fanns en skillnad mellan "Laukko" och en snöplog. Om den senare säger ordspråket: "Den kommer också fram, som reser med snöplogen" men detta vore icke fallet med dem som färdades med ångbåten, eftersom den icke mäktat föra dem till målet, det hade alla medföljande varit i tillfälle att öfvertyga sig om.
Af intresse för sin båt och dess stadighet på sjön hade kaptenen skaffat sig en mängd tackjärn från masugnen och stufvade ner detta i kölrummet för- och akterom maskineriet samt vidtalade i tysthet sina bekanta bland passagerarena att uppehålla sig i salongen för att där tjäna som barlast åt båten. Dessa försiktighetsmått medförde nog sin verkan, men denna var för obetydlig att hindra ångaren ifrån att kränga obehagligt, såsnart några personer samtidigt flyttade sig åt endera sidan. Då jämkade sig kaptenen på kommandobron så kvickt och så långt han kunde åt motsatt håll ända ut på hjulhuset för att i någon mån återställa jämnvikten. Men tyvärr var han, trots sin rätt ansenliga figur och upphöjda ståndpunkt, för litet viktig för att alldeles upphjälpa balansen.
Detta kaptenens förehafvande att som motvikt använda sig själf kunde icke döljas och väckte naturligtvis snart uppmärksamhet, i synnerhet som det fanns folk, som var elakt nog att på spjufveri motionera honom däruppe. Då båtens egare fick reda på dessa pojkstreck, förargade det honom, hvarför herrar P. och D. fingo höra ett och annat, som gjorde att äfven de började i smyg agera motvikter under hemfärden. Då påstod en annan spjufver, att man spelade dam ombord. Kaptenen fick af T. tillsägelse att låta rifva bort kommandobron, emedan det icke kunde anses vara passande sysselsättning för en kapten att till passagerarenas åtlöje förgäfves försöka bibehålla jämnvikten ombord, samt att för Öfrigt göra hvad möjligt var att stadga båten; och D. skulle sörja för att den på nästa resa ovillkorligt orkade uppför båda strömmarna. Nöjsam var denna profresa således icke för någon ombord, om ej för de spefåglar som hade roligt åt andras obehag och som till och med efter hemkomsten till staden, trots det svåra fiasko de upplefvat, hade hjärta till att rikligen förpläga sig vid den medförda trakteringen; ty denna var öfverflödande och mer än värdig första ångbåtens på Pyhäjärvi första offentliga uppträdande, Mr. D. hjälpte sig ur klämman med den amerikanska finessen han året förut praktiserat på "Ahti". Han belastade säkerhetsventilerna för högre tryck och eldade sedan upp maskineriet för forcering af strömmen. För att undvika ankringen under förberedelserna byggdes nedanom strömmen å Viinikka hemmans mark en landningsbrygga och denna angjordes därefter af Laukko på hvarje färd från staden, endast för att uppdrifva ångtrycket till mellan 90 och 100 skålpund per kvadrattum. Under högvattenstiden på sommaren var detta ovilkorligen nödigt för öfvervinnande af hindret och likväl gick det ibland endast tum för tum uppåt. Märkvärdigt nog försiggingo dessa våldsamma öfverlastningar af maskineriet alltid lyckligt sålänge "Laukko" existerade, ehuru ångpannan ursprungligen var konstruerad för blott 45 skålpunds tryck och af tunn engelsk pannplåt. Ingen förstod och tänkte då på risken af sådana experiment. Märkvärdigt hvad man allt fordrar att järn skall tåla!
Någon vidare prof-, aflevererings- eller mottagningsresa kom efter denna misslyckade ej i fråga, och "Laukko" började i all tysthet sina reguliära turer, som bestodo uti att ena dagen gå från staden till Laukko egendom och återvända den följande; ett afstånd af omkring tre och en half mil, som tillryggalades på fyra och en half till fem timmar. Således öfverträffade "Laukko" icke sin föregångare uti hastighet, men detta var ju ej heller vid beställningen bestämdt som villkor, och T. var därför ännu mindre belåten med sin nya båt.
Ankomst till Tammerfors och fågellifvet i trakten.
En kylig men vacker vårdag var den 16 maj 1862, då jag Åbovägen för första gången anlände till Tammerfors och från landsvägen utefter Pyynikke-åsen såg den vidsträckta Näsijärvifjärden, spegelblank glittrande i eftermiddagsbelysning. Utsiktens storslagenhet gjorde på mig ett djupt och varaktigt intryck, tjusande för en naturvän. Sjön hade någon dag förut befriat sig från istäcket; några spridda, grå isflak drefvo än därpå. Utefter östra stranden lågo på uddar och i vikbottnar långa glänsande hvita isvallar och ute på sjön öfver grunden Siilinkari och Koukkuniemenkari voro jättelika iskummel upptornade, blänkande i vårsolen. Ingen aning sade mig då, att jag i närmare tjugu år skulle komma att vistas och verka i trakten och mången ljus och härlig sommarnatt kring stränder och grund fånga stora, vackra foreller, glupska gäddor och duktiga, svarta abborrar samt ströfva i skogarna vidt omkring.
Det intryck denna storartade omgifning gjorde på mig motsvarades föga af den lilla idylliska landsortsstaden. Det enda, som ögat vid annalkandet fäste sig vid, var bomullsfabrikens stora, nybyggda skorsten och dess flere våningar höga stenhus, som reste sig högt öfver den endast af en vånings trähus bestående lilla staden, hvars gulmålade lilla träkyrka, med sin ensam stående gul- och hvitmålade klockstapel, såg ganska obetydlig ut. Staden började då vid nuvarande esplanadens östra sida och kvarteren därintill voro glest bebyggda. Västerut fram till kyrkogården syntes endast odlade åkertäppor och därbakom vidtog skogen sträckande sig upp efter åsen. Då mitt åkdon skramlande rullade längs stadens hufvudgata, den på hvardagseftermiddagen hälgdagslikt tomma och tysta Köpmangatan, skrämde det ovanliga bullret en af stadens större affärsmän, handlanden Orell, ur hans eftermiddagsslummer. Då vagnen stannade nära intill, lockade nyfikenheten honom ut på hans åt gatan utbyggda, storartade bodtrappa af järn, hvilken var en af stadens få sevärdheter. Där stod han barhufvad och med handen skylande ögonen för eftermiddagssolen, granskande den ankommande främlingen. Som den fetlagde, fryntlige, flintskallige gamle herrn med pipan i munnen såg mycket förtroendeväckande ut och var den enda af innevånarna som syntes till, lät jag kusken köra närmare och frågade honom efter ett hotell, som toge emot resande. Till svar frågade han, som tydligen trodde mig vara en s.k. profryttare, hvart jag ämnade mig och hvad mitt ärende i staden vore, och då jag småleende upplyst honom därom, kom han ned från sin trappa för att skaka hand med mig och min följeslagare samt sade, pekande uppåt gatan: "Där är societetshuset, som ni just farit förbi. Men vill ni inte komma in och dricka ett glas punsch?" Så frestande det än var att antaga denna sällsynta gästfrihet, ursäktade vi oss ändå med bristande tid och åkte till societetshuset, hvilket icke tycktes anse nödigt att bestå sig med skylt. Men staden gjorde tillföljd af handelsmannens välvillighet strax ett godt intryck på oss främlingar. Medan min följeslagare var inne att fråga efter lediga rum och måste vänta på värden innan han fick svar, satt jag kvar i vagnen och betraktades fortfarande af den vördige handlanden från hans upphöjda ståndpunkt. Han tycktes dela uppmärksamheten mellan mig och en midt öfver gatan, på enkefru Lindholms bodtrappa sittande hund, som var sysselsatt med att i all vänskaplighet slicka en framför honom stående välfödd gris om trynet. Gubben O. måtte ha tyckt att detta "Stilleben" var ruskigt att åse, ty han spottade mellan kallrökarna oftare än jag senare såg honom göra. Ja, Finlands "Manchester" tedde sig vid början af sextiotalet ganska landtligt idylliskt och lät föga förmoda sin stundande uppblomstring.
Kom så min första söndag i Tammerfors med präktigt och varmt vårväder, hvilket tidigt på morgonen lockade mig att öppna fönstret i mitt rum, beläget uti tredje våningen af ett stenhus, innehållande bostäder för linnespinneriets och verkstadens tjänstemän. Den närbelägna forsens brus hördes doft och entonigt, men sedan örat vant sig därvid, förnam jag äfven andra, från motsatta sidan kommande, obekanta, kuttrande läten, af- och tilltagande i styrka allt efter som det sakta ostliga draget medförde dem. Dessa ljud voro mig oförklarliga och väckte mitt intresse, hvarför jag beslöt gå ut att taga reda på ljudkällan. I denna afsikt gick jag att recognoscera terrängen kring den dåvarande masugnens utegor uppe på berghöjden, där senare linnebolagets skolhus för fabriksbarn uppfördes. Där hördes ljudet tydligare, kommande från nordost, hvarför jag fortsatte promenaden ditåt öfver obebyggda, med mariga en- och tallbuskar bevuxna bergbackar. Sedan kom jag till det ställe vid stranden, mellan Saukkalahti och Naistenlahti vikar, där järnvägens lastningsbrygga uppfördes år 1876 midt emot Lappiniemi udde, hvilken udde afstänger båda dessa vikar från fjärden. Dit ledde då ingen väg, ej heller syntes någon enda människoboning på dessa branta och sterila bergstränder, betäckta af väderbiten och nöd vuxen tallskog. Nu äro stora fabriker uppbyggda i denna ödsliga trakt, som då låg oförändrad sedan isperiodens tidehvarf.
Jag stod en lång stund och betraktade den öde nejden och det fågellif, som försiggick på andra sidan af viken vid stranden af Lappiniemi. På viken låg det murkna, svartgrå och sönderspruckna istäcket ännu kvar, synbarligen stadt i upplösning, medan utefter stranden var öppet vatten af ett par famnars bredd. Afståndet dit kunde vara omkring tvåhundra steg, och där var lif och rörelse af annat slag än för närvarande och troligen för all framtid. Där funnos orrar i träden, på strandstenarna och längs iskanten, flaxande af och an till ett antal af trettio, fyratio eller än flera, omöjliga att räknas.