Tjohii, tjohii, terf — teräräch tjohii dånade det utan afbrott från väl ett halft tjog strupar, liknande vågbruset vid hafsstranden. Fåglarna rusade med hängande vingar och stjärtarna utbredda likt solfjädrar parvis mot hvarandra, flaxande, piruetterande och tumlande om i luften och på marken, men mest på isen, allt under det spelet oafbrutet fortfor med en sådan styrka, som jag icke trott fågelstrupar vara i stånd att åstadkomma. Många tuppar spelade samtidigt såväl på strandens stenar som på isen, där en arena för kämpalek etablerats, på hvilken det gick lifligast till. Tupparna slogos som riktiga ordentliga bondtuppar, utbytande hugg och sparkar med envis uthållighet, allt till nöje för de från träden åskådande hönorna, som icke det ringaste tycktes intressera sig för de om deras gunst kämpande rivalerna. En och annan tupp tycktes få nog och drog sig undan striden, men det dröjde icke länge, innan han åter var med. Det var den första och största orrlek jag sett, ty någon så talrikt besökt lyckades jag icke därefter få vara med om. Där fick jag förklaringen på det okända ljudet. I sanning en intressant vildmarksscen så nära intill en stad, visande att fåglarna däromkring voro både talrika och ostörda. Jag skrämde dem ej heller, men stod länge stilla på öppna stranden, betraktande deras förehafvande, utan att de tycktes låta störa sig af min närvaro. Leken pågick oafbruten, då jag väl en half timme därefter aflägsnade mig lika obemärkt som jag kommit. Huru långt månne man nu får promenera från staden för att vara åskådare vid en orrlek?
Denna rikedom på skogsfågel så nära intill staden under sextiotalets första år låter mig tro, att den kringboende allmogen då icke mycket sysslade med jakt och fågelfångst. Till den förra användes lodbössor, emedan hagelskott ansågos för dyra för sådant villebråd. Mötte man de åren en allmogejägare, var han utrustad med en hemgjord, klumpig lodbössa, som vanligen var af ansenlig ålder och förändrad från flintlås till knallhattslås, dock såg jag äfven det förra slaget användas. Bösspipan var lång, tjock, rund eller åttkantig af omkring sex mm kaliber och ibland försedd med fyra refflor. Laddstaken af järn hade uti tjockändan en konisk fördjupning, hvilken tjänade som krutmätt och till att stuka spets på kulan, som bestod af en täljd blybit och utan förladdning hamrades ned på krutet med laddstaken. Ibland kunde ingen utom egaren träffa målet med hans bössa, emedan det var så fiffigt tillställdt, att siktet måste tagas på sidan om kornet, och hade man icke reda på detta blef det godt om bommar till egarens stora förnöjelse, hvilket jag flere gånger varit ögonvittne till. För de riktigt gamla och tunga lodbössorna användes vid skjutning stödgaffel och man måste ha god tid på sig att sikta, men vanligen sköto de utmärkt till och med på 100 till 150 steg. Att med ett så beskaffadt don träffa fågel i flykten var naturligtvis ogörligt, men af en van skytt träffades den nog sittande, oftast på ansenliga håll.
Med de billiga och vanligen på något sätt felaktiga, af handlandena i staden mot slutet af nämnda decennium införda tyska hagelbössorna och dessas spridning i trakten blefvo förhållandena snart annorlunda, och orrarna försvunno hastigt ur stadens närmaste omgifning. Detta var till en del äfven en följd af de inträffade nödåren och det därunder mycket allmänt blifna uppsättandet af fågelfällor, hvilka jag förut icke påträffat. Dessförinnan behöfde man icke åt något håll besvära sig långt från hemknutarna för att tillfredsställa sin håg för orrskytte. Vid den tiden funnos få personer i staden, som sysslade med orrjakt, och dessa jagade på längre afstånd därifrån, emedan där sades vara än mera godt om vildt. Af dessa jägare minnes jag Dr. Nils Idman, egaren af Hatanpää gård Gustaf Idman, trädgårdsmästaren Reinthal hos herr von Nottbeck och lektor Stolpe, som dock helst jagade hare. Herrarna I. brukade tillsammans med bruksförvaltaren Gefwert fara i båt öfver Näsijärvi till Reuharisaari eller Keisalo holme vid Ylöjärvi kapells strand och där hälsa på spelorrarna om våren, samt på hösten någon gäng i det närbelägna Niemi hemmans skog idka bulvanjakt. Afståndet dit är från masugnsstranden omkring fyra eller fem kilometer, och om vädret var lugnt hördes skotten öfver sjön. Det minsta antal, som hemfördes från dessa jakter, lär ha varit ett dussin orrar. Den sista af dessa färder företogs i oktober 1863, och då medförde en af herrarne I. en dubbelpipig, damascerad, ytterst tunn och lätt bössa, ett vackert konstverk från den tiden då flintlås användes, hvilken han af pietet icke lät förändra till perkussionsgevär, ehuru han påstod, att de dubbla puftarne skrämde bort fågeln innan haglen hunno fram; men de andra förklarade detta vara hans sätt att gifva skäl för de många bommarna.
Dessa jakter var jag icke med om, men jagade ändå ibland vid sådana tillfällen på hösten, då sysslan tillät idkandet af sport och bössan råkade vara med på sjön eller i skogen, för det mesta då utlockad af någon god vän, och detta var ju helt naturligt då man hörde berättas, att rapphöns och orrar hälsade på uti stadens trädgårdar och hararna sprungo längs gatorna.
Den första propellerångbåten på tavastländska vatten.
Under vintern 1862—63 byggde masugnens verkstad, sedermera Tammerfors mekaniska verkstad, sin första ångbåt af järn. En odäckad propeller-ångslup af vanlig sort om åtta hästkrafter, 42 fot lång, 10 fot bred och 3 fot djupgående, som fick namnet "Ilmarinen". Den tillverkades, på begäran af brukspatron Wasastjerna, hufvudsakligen för att visa att verkstaden var i stånd att åstadkomma något tidsenligare än hjulbåtarna "Ahti" och "Laukko".
Vid islossningstiden i maj 63 var båten färdig och dess utskjutning firades på intet sätt, hvilken oväntade försummelse af det vid sådana tillfällen eljes vanliga spritkalaset gaf anledning till vidskepliga spådomar, prat och missnöje hos arbetarena. Detta yttrade sig uti uppresandet af ett par gamla sopkvastar på stäfvarna för- och akterut, i stället för de annars brukliga löfruskorna. Det spåddes att otur städse skulle följa ångbåten, samt olyckor hända dem, som färdades med den. Att båten var byggd af järn ansågs äfven farligt, och sålänge den stod på land, trodde många T:forsbor det vara omöjligt att den kunde flyta på vatten, innan de vid utskjutningen öfvertygades därom. En af stadens äldre fruar, som hört omtalas att båten byggdes af sådant material, kom enkom ned till varfvet och varnade vederbörande för att skjuta ut en sådan båt, samt frågade ifrigt och på fullt allvar, hvem som var nog samvetslös att åtaga sig ansvaret för människors lif, hvilka, okunniga om faran, skulle våga sig ombord. Man bad henne gå hem och göra försök med en tackjärnsgryta, som ju äfven flöt på vattnet, men denna jämförelse lugnade och tillfredsställde henne icke, ty båten var ju mycket större och mycket tyngre än en gryta, och dessutom skulle ju folk medfölja. Något tröstade det henne dock, när hon fick veta, att golfvet, sittbänkarna och relingsskoningen voro af trä. Månne i staden ännu finnas för allmänhetens väl så omtänksamma damer?
Båten byggdes af segaste Motala järnplåt, tjockare än för sådan storlek eljes bruklig, till skydd emot alla stenrösen och berghällar, och väl var det, ty den utsattes för många och svåra prof under sina färder på okända vatten både norr och söder om staden.
Sedan båten blifvit färdig och hvarken sjunkit af egen vikt eller af last, samt icke ens på profresan haft någon motgång, ehuru den var full af lifvade stadsbor, som riskerat följa med då punschen flöt så ymnigt, fanns för den ingen annan sysselsättning, än att, då "Ahti" gjorde sina turer från staden blott hvarannan dag, på mellandagarna vikariera för honom, d.v.s. fara dit möjligen inträdande passagerare, som hade brådska, önskade "låna" honom. En artighet som båtens redare, herr G., sällan ville neka bekanta och den resande allmänheten. — Ett par af dessa färder voro trefliga nog att motivera efterföljande beskrifningar.
En färd till Visuvesi år 1863.