I början af juni ofvannämnda år hände det icke ovanliga, att ångbåten "Ahti" af skröplighetsskäl var urståndsatt att uppfylla sina skyldigheter mot allmänheten, hvarför "Ilmarinen" beordrades att för tillfället öfvertaga "Ahtis" turer. "Ahti" brukade lämna staden kl. 8 på morgonen och var, om allt gick enligt önskan, på tio timmar efter tillryggalagda 5 mil framme vid Ruhala i Ruovesi. Kvicka voro "Ahtis" resor således icke, men allmänheten var under denna insjökommunikationens ungdomstid nöjd med sådan hastighet, påstående det vara allt som behöfdes och mångfaldt angenämare än att med skjuts fara de långa backiga omvägarna kring vattendragen. Någon större trafik hade denna led dock icke förmått draga till sig, och resande norrut valde vanligen ångbåtslägenhetema på saltsjön. Under höstens mörka dagar hade dessa korta resor öfver de af grund och trånga sund uppfyllda vattendragen äfven sina små äfventyr, och "Ahtis" starktimrade skrof bar många spår efter sådana.
Vid nu ifrågavarande tillfälle väntades, på resa från Österbotten, den ena af T:fors Linne- och Järnmanufaktur-Aktiebolags båda grundläggare, dåvarande disponenten, brukspatronen G. Wasastjerna, och skulle "Ilmarinen", som förmodades hinna till Ruhala åtminstone tre timmar tidigare än "Ahti", därför fortsätta längre norrut till Visuvesi gästgifveri och där invänta W. för att bereda honom möjligheten att välja den angenämare sjöresan framför landsvägsfärden.
Då jag städse varit beundrare af tavastländsk natur, hvilken då ännu stod oberörd af människohand i all sin vilda fägring, samt vädret var härligt, beslöt jag att själf föra båten på denna dess första resa så långt norrut och valde den vidtbereste Öster till lots samt en yngling vid namn Boman till eldare, själf åtagande mig maskinistsysslan.
Passande på "Ahtis" vanliga afgångstid, infunno sig som passagerare professor Z. Topelius med två döttrar och possessionaten A. Aminoff från Pekkala fideikomiss. Då de erfarit att "Ahti" reparerades, voro de mycket nöjda att få medfölja "Ilmarinen" och sålunda undgå den eljes oundvikliga landsvägsfärden på "rapphöna". Professorn hade för första gången valt denna kommunikationsled för sin årliga färd till sommarbostaden i Österbotten, och medan "Ilmarinen" i största hast iordningställdes för den sent beslutna färden, inbjödos de resande af bruksförvaltaren Gefwert med känd gästfrihet till kaffefrukost, ty ombord på båtarna begagnades endast matsäck. Den som icke försett sig därmed, fick draga åt svältremmen. Ledsamt nog hindrades jag af min öfvertagna maskinistsyssla att bevista frukosten, hvilket jag längre fram på dagen nog så kännbart påmindes om.
Vid pass kl. 9 på f.m. lämnade "Ilmarinen" den s.k. masugnsstranden, hvarifrån den tidens ångbåtar anträdde färden, och ehuru nu snart 40 år förgått sedan dess, är minnet af densamma ännu tydligt och ett af de angenämaste från den tiden. Det härliga vädret, den nyvaknade naturens friska och idylliska fägring, färden på de natursköna vattendragen, det trefliga ressällskapet och professorns älskvärda sätt att umgås och underhålla sig med mig, som den tiden var ung och nykommen till orten, om en mängd för mig nya och intressanta förhållanden angående Finland, dess folk och natur, äfvensom hans stora intresse för det mekaniska yrket och dess tekniska framsteg i landet, allt detta gjorde att resans timmar för mig snabbt förgingo och att jag med saknad fann, att de trefliga stunderna tagit slut, då vi vid tretiden på eftermiddagen lade till vid Ruhala landningsbrygga.
Professorn ville icke riskera att med "Ilmarinen" fortsätta färden norrut på okända vatten, emedan han per post uppbådat gästgifvarskjuts att möta på bestämda tider och fruktade att möjligen påkommande sjöäfventyr skulle åstadkomma uppehåll och oreda uti skjutsningen.
Under vägen hade vi aflämnat hr. A. vid Pekkala, och efter en i hast ombord intagen matsäcksmiddag afreste professorn med de anlända skjutsarna.
Sedan vi försett ångbåten med bränsle, fortsattes färden omedelbart genom den upprensade strömfåran under Kauttu bro, där dessförinnan ingen ångbåt farit fram, och så vidare norrut, endast vägledda af Östers ovanliga lokalsinne. Han hade nämligen blott engång förut färdats där i roddbåt; men lyckligt gick det, om ock ibland för sakta maskin. Vi tillryggalade utan äfventyr den 2 1/2 mil långa vägen till Visuvesi by, dit vi anlände kl. 7 på aftonen, och lade till strax nedanom den nyanlagda kanalen, som afskurit det förra näset, på hvilket gårdarna ligga, och hvilken nydanade holme landsvägen når öfver tvänne broar.
Otur var att ingen af oss på båten försett sig med matförråd vid den brådskande afresan från staden. Dock borde mina båda följeslagare bättre än jag hafva känt till förplägningssvårigheterna utefter landsvägarna och på gästgifverierna där i trakten på den tiden. Det var dåligt nog i den vägen, redan innan de svåra nödåren efter midten af 60-talet inträffade. På backen omkring en half km från Ruhala landningsbrygga låg en liten bondgård, där vi visserligen fingo köpa något hårdt, surt bröd, litet sur mjölk och några bitar salt braxen, otillräckliga för tre man, men detta förtärdes före afresan därifrån och utgjorde vårt enda mål efter morgonkaffet i staden.
Intet bebodt ställe, ingen odling syntes till längs de på eftermiddagen befarna vattnen; där var öfverallt vackra, af kultur oberörda ödemarker, sådana jag föreställt mig Nordamerikas urskogar, då de första nybyggarna slogo sig ned där. Då vi ankommo till Visuvesi och läto hvisselpipan ljuda, sprang folk ned till stranden, i synbar förvåning öfver att se en ångbåt glida fram utan hjul, sådana som "Ahti" var utrustad med, och flere bondgubbar lade sig ned på magen vid stranden för att se, hvad det var som bullrade i vattnet bakom båten. Då vi lade till, kastade Öster en tågända åt dem och bad dem hålla uti, hvilket ock genast flere karlar gjorde. Stranden var emellertid stenig och vi ville därför jämka båten längre fram. Karlarna, som ej tycktes uppfatta detta eller ville göra oss litet förtret, höllo båten fast med den påföljd, att aktern kom för nära land. Öster, som såg att de af spjufveri ej ville fira efter på den långa trossändan, bad mig ge full fart, hvilken order utfördes med den effekt, att den främsta af gubbarna damp i sjön och flere andra kommo på näsan i backen. Nu var det vår tur att skratta, och våra vederparter gjorde detsamma.