Så fort som möjligt begåfvo Öster och jag oss till gästgifveriet för att skaffa förplägning, och mat fingo vi. Men denna bestod utom nyssnämnda artiklar af salt, härsket och stekt fläsk, som borde tuggats med maskineri, ty våra tänder voro icke i stånd att få sönder det; då man är svulten, som vi voro, äter man slutligen hvad som helst. Men att dricka sur kalja därpå, ja, sådant är icke bra för den som är ovan därvid! Vi lämnade Boman som vakt på båten och kröpo till kojs i ett rum innanför gästgifvarsalen. Detta rum låg mot söder, innanfönstren sutto här liksom mångenstädes kvar året rundt, solen hade därför eldat ganska varmt åt oss och till råga på otrefnaden funnos legio af både hoppande och krälande spekulanter på god förplägning på den resandes bekostnad. Sådant kan väcka den sömnigaste och jag höll icke ut längre än till kl. 4 på morgonen, då jag skyndsamt anträdde reträtten därifrån. Öster hade rymt fältet före mig, och kommen ned till båten fann jag honom ifrigt sysselsatt med arbete. På min fråga hvad han hölle på med, sade han sig ha kommit till den öfvertygelsen, att om det blefve så illa, att vi måste ligga där och vänta längre på brukspatron, vore fara värdt att, om vi rent af icke ville svälta ihjäl, vi dock säkert skulle fördärfva våra magar med den salta och sura maten och det af sältan påkallade, ymniga förtärandet af den vämjeliga, kalja benämnda dåliga ättikan. Till förekommande af denna hotande kalamitet, hade han fattat beslutet att bli fiskare och att till matsedelns upphjälpande försöka skaffa fisk. Kokt eller stekt skulle vi hafva den, icke saltad, ty däraf hade vi fått mer än nog, och att det var godt om fisk i sjön, därom var han öfvertygad, det gällde således blott att få tag i den.

Öster var ledsen öfver att han tvärtemot gammal vana denna gång glömt att medtaga fiskedon af något slag. Han redde sig ändå; en bra fiskare hjälper sig nog på något sätt, och nu höll Öster på med att tillverka ett drag; skada blott att inga krokar funnos. Boman skickades till gårdarna att försöka anskaffa sådana men återkom efter någon tid med oförrättadt ärende.

Draget åstadkoms på följande sätt: af professorns matsäck hade Öster tillvaratagit en bortkastad, tömd konservdosa, som innehållit af den världsbekanta skinn- & benfria Fjällbacka ansjovisen, och på denna bleckask grundade sig hans plan att förse oss med färsk fisk. Öster var, utom i en mängd andra konster, äfven skicklig uti bleckslageri, dock ville det icke lyckas för honom att af askens tunna och hårda material uthamra ett skeddrag, som han först ämnade göra, hvarför han måste gifva draget en annan form, och denna uppgift löste han utmärkt. Draget spann i vattnet oklanderligt och såg grant ut, då den ena sidan var rent silfverhvit och den andra guldlackerad med sin obligata vy af Fjällbacka med tillhörande inskriptioner. Detta drag var i all sin enkelhet mycket lockande för fisken och blef för oss ett räddningsankare undan svält och magsjuka, hvarför jag vågar tillråda läsaren att vid liknande, brydsamma förhållanden icke bortkasta den sista konservdosan, utan försöka att däraf åstadkomma ett liknande instrument, som tager fisk mer än nog för tre à fyra personer. Dragets plåtdel blef snart färdig, men värre var det att få en passande krok. Dock visste Öster äfven råd därför. Omedelbart före vår afresa från staden hade han varit sysselsatt med förfärdigandet af ett soltält af segelduk öfver ångslupen, ty som gammal sjögast var han äfven segelsömmare, och hans därvid använda redskap, segelsömmarenålar, en säcknål, garn och snöre m.m. funnos kvar ombord. Häraf tog han säcknålen, tände eld under ångpannan och glödgade nålen mjuk, hamrade den därpå flat nära spetsen och filade in en hulling, hvarpå den böjdes i skrufstycket till en välformad krok samt härdades och anlöptes efter alla konstens regler. Därpå fästades kroken med glödgad mässingstråd vid svirfvelbladet och uti nålsögat en stropp af tvinnad sådan tråd, som tillika fasthöll plåtbladet, hvilket ansågs vara för svagt att allena motstå de väntade nappens påfrestningar. Klockan 8 var draget färdigt, och sedan vi på gästgifveriet intagit frukost, bestående af kaffe, (osaltadt) hårdt bröd och smör (starkt saltadt), begåfvo vi oss ut på fiske uti den ångslupen medföljande lätta roddbåten.

Långt kommo vi dock icke den gången, ty det visade sig snart att hvarken segelsömmargarnet eller det eljes tillgängliga snöret kunde motstå dragets tvinnande egenskap. Det blef trassel och snörpor af alltihop. Vi måste således återvända till ångbåten för att försöka reda detta trassliga förhållande och på ett eller annat sätt få draget att leka. Denna kinkiga uppgift löste Öster sålunda, att han offrade en mindre behöflig byxknapp och borrade med en segelsömmarnål ett femte hål i dess midt, utöfver de fyra, som funnos i knappen förut. Uti det nya hålet stacks en i sylådan hittad öfver två tum lång och motsvarande grof knappnål af mässing försedd med stor knopp, som sedan veks ihop liksom en s.k. patentnål för att därvid fästa draget. Sedan därpå fyra korta, glödgade mässingstrådar dragits åt andra sidan af knappen genom de gamla hålen, samt tvinnats och försetts med ögla för refvens fästande, var hjälpredan färdig och förenades med draget medelst en lång, snodd mässingstafs. Därpå tvinnades för hand en ny ref af segelsömmargarn, och allt detta drog ut till fram emot middagstiden, då vi åter voro färdiga att gå till sjös.

Visuvesi by har genom den nya kanalen kommit att ligga på en holme och vattnet har tagit genvägen genom den korta gräfningen, lämnande det gamla, kring den af naturen danade udden rinnande flodloppet krokigt, grundt och stenfylldt. Den däröfver ledande träbron är ganska låg och dess stenkistor voro då ganska förfallna. Ditåt rodde Öster mig och jag handskades med draget. Detta nöje hade äfven nu sina obehag, ty draget lekte trögte och alltemellanåt måste jag härfva upp refven, hvilken liksom den första tvinnade sig, fastän icke så hastigt som den. Till refvens uppvindande använde jag en klen gren med tvänne kvarsittande, afskurna kvistar, kring hvilka refven lades, då fnurrorna löpte ut. Detta bråk förstörde mycket tid och nöje.

Sysselsätt med detta elände hade jag låtit draget släpa efter i vattenytan tätt akter om båten och Öster hade saktat farten, då plötsligt ett ljudeligt plaskande hördes och jag såg refven med hvinande fart glida öfver båtsuden. Refhärfveln var på väg att ryckas ur min hand af den följande häftiga knycken, men med det samma slaknade refven åter och därefter upprepades samma spel flere gånger, då fisken tycktes söka skydd bakom än det ena, än det andra af de öfver vattenytan synliga stenblocken. Så snart jag drog in af refven, vände fisken i väg till någon annan sten och stannade där till nästa "spurt". Ganska mycken ref måste vid dessa manövrer vara tillgänglig, och då det var för omständligt att vira upp deri på trägrenen och få den därifrån kvickt nog, lade jag det inlöpande på båtbottnen framför fötterna.

För mig var det något alldeles nytt att idka dragfiske och jag var naturligtvis icke litet spänd på huru utgången skulle bli, om jag skulle lyckas få fisken i båten. Stör var han, det förstod jag af knyckarna i refven, och att jag icke kunde riskera lyfta mitt byte ur vattnet hängande i denna, det insåg jag äfven. Jag meddelade åt Öster mina farhågor, och då jag fått fisken nära nog till båten, vände han denna med ena åran, så att fisken kom föröfver intill suden, drog in den andra åran och grep med den fria handen fisken öfver nacken bakom gälarna samt lyfte in honom. Det var en vacker gädda, som Öster påstod väga dryga tio skålpund. Vi voro icke litet nöjda med den lyckade fångsten och foro ofördröjligen tillbaka till ångslupen, där Öster rensade fisken och sedan förde upp till gården för att bestyra om tillredningen och kontrollera saltanvändningen därvid, ty vi hade grundligen ledsnat vid den salta födan. Nog kom den fisken kvickt i grytan! Boman hade under tiden lyckats komma öfver några potäter, kvarblifna efter utsädet och visst väl mycket grodda samt icke vidare välsmakliga, men ett lukulliskt mål blef det ändock åt oss tre utsvultna pionierer för öppnandet af en ny kommunikationsled i mellersta Tavastlands natursköna vildmarker.

Under måltiden öfverlades om fiskets fortsättande, och emedan den andra dragrefven ej heller längre kunde motsvara ändamålet, gick Öster för att söka bättre material till en tredje och lyckades tillhandla sig en härfva hemspunnet nätgarn. Häraf tvinnades och snoddes nu en stark ref, som lyckades bra, men under denna förberedelse hade klockan blifvit 4 på eftermiddagen, innan vi åter begåfvo oss ut på långfärd, lämnande Boman i ångslupen som vakt och utkik efter den väntade brukspatronen.

Vi rodde åter till gamla strömmen under bron och så utåt viken norr om byn, där vi träffade på stora lerbankar med stenar och grumligt vatten. Allt som oftast kände jag knyckar i refven och förmodade att draget tog i botten eller sjögräs, ty någon fisk blef det icke af. Men Öster påstod: "dä bara små dj——na, som int' orka gap' öfver stora kroken, å di må gärna vara där!" Öster hade för att göra draget grannare borrat små hål uti bleckstjärten och däri fäst några röda garntåtar, skurna af yllehalsduken, hvilka kanske voro väl långa, ty de hängde efter som en ett par tum lång svans, hvari de små abborrarna troligen nafsade utan att komma åt kroken. Då garnet aflägsnats upphörde knyckandet och stadiga napp följde. Jag tror därför att dylika prydnader på metallfiskar icke medföra åsyftad verkan. Fiskarna tycktes midt på dagen icke vara hågade att hugga efter drag, men emot kvällen blef det bättre och ute på fjärdens lerbankar fångade vi fiere stora abborrar och några medelstora gäddor. Då vi vid sjutiden voro på återfärd till ångslupen och nalkades kanalen i den djupare, dit ledande bottenrännan, kändes ett väldigt napp, starkare än något föregående. Öster menade att det vore bättre icke taga upp den fisken i båten med handen och landsatte mig därför på den ganska långgrunda stranden ett stycke ofvan kanalen, sedan vi väl fått fisken spak efter åtskilliga våldsamma rusningar. Jag lyckades där släpa den på det torra, dock var den mindre bråkig än jag väntat af en gädda med sådana dimensioner. Den uppmättes sedan med tumstock och befanns totallängden utgöra jämnt 36 tum engelskt mått. Vikten hade vi intet medel att utröna. Vi mätte äfven den största abborren som var 14 1/2 tum, och jag hade aldrig förr sett en sådan bjässe, ty tjock var han i proportion och vackert grön.

Kanske skulle vi icke så snart ha tröttnat på fisket, eftersom det varit så gifvande, om icke hvilan föregående natt varit så dålig. Vår fångst uppskattades af Öster till minst 2 1/2 lispund, dock menade han, att vi uti den vackra aftonskymningen borde försöka i den gamla strömfåran, där möjligen någon forell funnes hugad för napp. Där sväfvade stora svärmar mygg och dagsländor, hvilka i längden blefvo mycket otrefliga, då man ej hade händerna fria att värna sig med; dock var jag gärna med om förslaget, då det för mig som nybörjare syntes frestande att fånga en forell på drag.