Vi rodde således af och an, kors och tvärs i den föga strida strömmen, hvars högvattenstånd då var inne, försökande att få draget intill de större stenarna. Ett par napp kändes, men det blef intet vidare af nedom bron, hvarför vi ämnade oss ofvanom densamma. Komna så långt, att det eftersläpande draget kunde vara i jämnhöjd med den östra brokistan, fick jag ett starkt napp med ihållande påfrestning i refven, som däraf snärjde så svårt in i handen, att jag måste tillsäga Öster att afbryta rodden, troende draget vara fast i någon stock i den trasiga brokistan. Detta var dock icke fallet, ty strömmen och napparen förde båten med god fart utför, och ett ögonblick varsnade jag ett glänsande svart föremål på vattenytan. Strax därpå släknade dock refven, och vi hade kommit några famnar nedanför bron, då jag med fart halande in den alldeles lösa refven fann att värt byte vändt om uppåt strömmen och förbi båten in i brokistan. Ty dit ledde refven, som i kistans hål kom upp öfver vattnet och någonstädes därinne satt stadigt fast. Detta förvånade oss icke litet, helst ett starkare spännande af refven icke medförde någon verkan, hvarför jag förmodade att draget ändock af någon fisk förts in i kistans inre och fastnat i en stock. Därför lät jag nu refven hänga slak. Med ena åran stakade Öster båten tätt intill brokistan och försökte se dit in nära vattnet, dock sade han sig icke se annat än stockväggarna och begärde refven för att se hvart den ledde. Jag räckte den åt honom med styråran, men innan han hunnit fresta på den hördes ett litet plaskande och med detsamma blef ett svartbrunt djur, liknande en katt, synligt vid båtsidan nedanför kisthörnet nära mig. Det var således en utter, som, lurande efter byte, huggit draget i förbifarten vid kistan. Öster drog kvickt in på refven, hvarigenom djuret kom inom räckhåll för mig och jag slog ett väldigt slag med styråran, som träffade hufvudet så att kräket domnade af. Öster lyfte det nu i båten, där jag gaf det ett slag till, hvilket var nog att döda det. Dragkroken satt säkert i halsskinnet framför bogen.
Så slutade vårt fiske vid Visuvesi. Vi samtalade ännu därom, då brukspatronen vid midnattstiden anlände. Han hade på vägen mött professor Topelius och af honom erfarit, att vi troligen ännu väntade honom, hvarför han fortsatt resan till ångbåten. Tidigt följande morgon anträddes återfärden, och då brukspatron medförde endast obetydlig reskost, var det ju särdeles bra att vi hade stekt fisk i öfverflöd. Uttern behöfde vi icke smaka på.
Utan vidare äfventyr anlände vi på aftonen hem till Tammerfors, och Östers förträffliga uppfinning, draget, användes, sedan det blifvit bättre utrustadt, af honom och mig under sommarens lopp vid flere fiskefärder på Näsijärvi, tills det där togs af en stor fisk. Det visade sig vara ett af fisken omtyckt lockbete.
En annan färd till Visuvesi samma år.
Några dagar efter förut beskrifna färd "lånades" Ilmarinen åt Dr. Hirn och possessionaten Aminoff för en resa till Pekkala och Ruhala, hvarifrån den följande morgon återvände. Vid återkomsten till staden väntades båten på stranden af distriktsingeniören Knut Pipping och kaptenlöjtnanten L. Jägerschjöld, hvilka herrar i fråga om köp af båten för ryska kronans räkning önskade bese och profva den. Villkoret för denna affärs afslutande var att båten skulle visa sig lämplig för trafik mellan städerna T:fors och T:hus samt levereras å sistnämnda ort, efter att "med egen kraft" ha tillryggalagt hela sträckan dit. På vägen mellan dessa städer finnes nämligen, som förut omnämnts, i Lempäälä socken vid Kuokkala by en ganska ansenlig efter byn benämnd fors, hvilken förbinder Vanajavesi med Vesilahti-sjösystemet och på en rak längd af omkring femhundra steg har sju fots fall. Frågan gällde således ångslupens förmåga att öfvervinna detta hinder. Alltså förestod här ett nytt forceringsproblem.
För utrönande af båtens hastighet gjordes under dagens lopp på Näsijärvi en serie proffärder utefter af mig under föregående vinter på isen uppmätta distanser. Först gjordes en tur mellan Siilinkari grund och Harvasalo holme fram och tillbaka, en våglängd af nitton km på fem kvart och därefter tre färder af och an från forsnacken till Keisaloholme under Ylöjärvistranden, hvilket afstånd är fyra km. På alla turer observerades tiden noga af båda herrarna och resultatet blef, att ångslupen vid 75 skålpunds ångtryck, således vid normal gång, gjorde en hastighet af 13,3 eng. fot i sekunden. Hr P. hade några dagar förut låtit uppmäta strömhastigheten i Kuokkala fors, där det då var högvatten, och befanns att vattenhastigheten under den öfver strömmen liggande landsvägsbron uppgick till 14 à 15 fot. Då nu båtens fart icke så litet understeg vattnets hastighet i forsen, ansåg P., som visste att propellrar arbeta ganska dåligt i rinnande vatten, det vara nära nog lönlöst att under så ogynnsamma omständigheter göra ett försök. Men J. var af motsatt mening och jag styrkte honom däri, ty jag hade ju varit i tillfälle att nyligen i strömmarna samla praktisk erfarenhet i amerikansk båtforcering ombord på "Ahti" i forsnacken och i Jämminki ström i Ruovesi samt hoppades nu få tillgodogöra densamma. Jag visste äfven, att "Ilmarinens" ångpanna, som var af s.k. lokomotivfason, tillverkad af Motalaplåt och profvad med 200 skålpunds vattentryck, enkom byggts för sådan behandling.
Efter mycket diskuterande för och emot beslöts slutligen: att verkstaden, så snart den därtill erhållit order af J., som därförinnan för definitivt afgörande å högre ort angående köpet af båten ämnade resa till H:fors, skulle föra båten ned på Pyhäjärvi, samt därefter på egen risk låta företaga färden till T:hus. Äfven bestämdes att J. och P. skulle följa med på hela resan, för att se hvem af dem som skulle få rätt och tillika kontrollera tillgången, d.v.s. se efter att båten icke drogs öfver land eller uppför Kuokkala.
P. anhöll sedan att, medan det väntades på närmare order, få låna "Ilmarinen" på några dagar för en inspektionsresa norrut uppefter vattendraget till de där utförda strömrensningsarbetena, och då denna begäran naturligtvis bifölls bestämdes att afresan från staden skulle tima följande dag klockan åtta på morgonen.
Om denna färd är hvad dess egentliga ändamål angår intet att säga som kan roa, men därvid inträffade några oväntade och muntra episoder, som lifligt bibehållit sig i minnet, hvarför det kan låta försvara sig att här berätta dem.
För det glada sällskapets skull och äfven för att återse trakter, som han åtta år förut varit med om att uppmäta och kartlägga, beslöt herr J. i sista stund att uppskjuta H:forsresan på några dagar för att följa med oss på "Ilmarinen". Vi afreste från staden på utsatt tid och anlände till Muurola kl. 11 f.m. Där besågos de å kanalen verkställda reparationerna och dracks s.k. förmiddagskaffe hos ingeniörlöjtnanten C.G. Sanmark, som med sitt biträde, ingeniör Ullner, vid ångslupens ankomst var sin chef hr P. till mötes. Dessa båda herrar medföljde sedan båten på hela färden. En af dem medförde en karta öfver vattendraget, hvilken var utförd uti väl liten skala, men dock visade en utprickad farled med på fjärdarna och i sunden utsatta djupmått. I präktigt väder och utrustade med briljant humör ångade vårt sällskap därifrån vidare norrut och anlände vid ettiden till Pekkala, där man var underrättad om vår ankomst och där vi bjödos på middag af egaren herr Aminoff, hvilken som gammal vän till de flesta af oss beslutat följa med på färden. Middagen var god, lifvad och lång, hvarför vi först sent på natten anlände till Visuvesi. Fram på e.m. passerades ett vackert sund i Ruovesi, kalladt Neitsysalmi, där med några raska tag af en tjärkast en jättekvinna en face och i helfigur var afbildad på en lodrät berghäll babord om oss. Herr U., som af egen maktfullkomlighet åtagit sig att efter kartan hålla reda på och kritisera den kurs Öster styrde, hade snart genom oskäliga anmärkningar fått honom smått förargad, hvilket jag, som väl kände vår styrman, tydligt såg, men hvilket Öster ändå var sansad nog att icke låta U. märka. Vid inloppet i det nämnda sundet frågade han mig: "Ska' ja' hålla midt i sundet som insenören säjer?" Då U. usurperat kommandot ombord, hade jag lust att säga "nej", men för sämjans skull och af höflighet mot en gäst ombord svarade jag undvikande: "hvarför inte?" Östers bestämda svar ljöd: "De' duger int'! Där ä' sten!" Jag vände mig nu frågande till U., men han svarade tvärsäkert: "Kartan visar här midt i sundet 114 fots djup och den är säker!" Jag menade visst att Öster var lika säker, men därpå svarade U. intet vidare, hvarpå jag äfven litet förtretad sade åt Öster: "Styr som ingeniören vill". Öster vände sig därpå till U. med frågan: "Går det rätt så?" Hvartiil U. högljudt svarade: "Ja". — Några ögonblick därefter törnade vi på under full fart så starkt, att hela skrofvet fjädrade och liksom elastiskt studsade bakut.