Flere af de bakom oss stående herrarna stupade omkull likt käglor och bland dem U. med kartan. Eldaren, som satt på kanten af fördjupningen framför pannan, brände händerna på eldstadsluckan, och Öster fick af styrrattspinnarna en puff mot magen, just som han lutade sig åt mig för att, som han sedan påstod, be mig stoppa maskinen för att därefter kunna visa stenarna åt U. Denne kräflade sig kvickt på fötter igen och fick af Öster höra: "Jaha, herr insenör, tjugu steg styrbord ut ä' tjugu famnar vatten, men här i midten ä' sten". Vid törnen råkade jag hålla i gångsättningshäfstången, därför stupade jag icke med de andra, men drog stången med mig för "back", hvilken manöver således ofrivilligt fastän för sent utfördes; den förorsakade dock att båten icke fastnade på grundet. Så snart häpnaden lagt sig, undersöktes ångslupen och befanns icke hafva lidit synlig skada. Ingeniören tycktes vara något stukad och afsattes af herr J. från den själftagna lotsbefattningen med den spefulla anmärkningen, att landråttor till sjös icke få ha någon talan och att han för undvikande af dylika missöden som gammal sjöman själf ämnade öfvertaga kommandot ombord; dock skulle U., till straff för usurpationen, så snart J. önskade, stå bredvid rodret beredd att visa sjökortet åt honom. Med denna rättvisa dom voro alla utom U. nöjda, och glada öfver att ingen skada skett foro vi vidare.
J. brydde sig icke mycket om kartan och följden var, att Öster fick hålla sin egen kurs.
Häradshöfding Törngren hade före afresan från staden försett oss med ett rikt förråd af torrt och vått, ty jag hade med delat honom, att vi på förra resan lidit nöd och fått försörja oss med fiske; därför voro vi nu i tillfälle att lefva som salig Lucullus, samt dyrkade både Bacchus och sånggudinnorna. Följden var att vi blefvo ett lifvadt följe och att tiden förgick angenämt och raskt, tills vi mot kl. 11 på aftonen voro i närheten af målet, Visuvesi.
Omkring två km innan man från söder kommer fram till byn, delas vattendraget af en holme i tvänne sund, det högra smalare, grundare och stenfylldt, det vänstra bredare och djupt, samt finnes i båda blott ringa ström. Förrän vi kommo dit, hade J., för att unna Öster, som hela dagen stått vid rodret, någon ledighet, själf ställt sig som styrman och tillkallade U. med sjökortet. Emellertid hade Öster gått förut och sysslade där med den matsäck han varskodd af förra färdens händelser och umbäranden, medtagit och egnade för tillfället ingen uppmärksamhet åt den kurs, vi med full fart följde. Plötsligen saktade farten, det kändes som om båten lyftes och ehuru maskinen snurrade på som förut, afstannade farten småningom alldeles. Öster sprang upp, grep en bärling och pejlade vattendjupet, samt ropade därefter: "Lera ä' int' så hård som sten, men släpper int' så lätt taget heller!" Det utröntes att vi åkt upp på en mjuk lerbank, hvarunder på ringa djup fanns fast grusbotten, som här och där var belagd med större och mindre flyttblock, hvaraf en del synliga ofvan vattenytan. Så snart jag varsnade det hända, drogs maskinhäfstången öfver för "back", men båten var så hårdt klibbad i leran, att den ej rörde sig ur fläcken. Där sutto vi stadigt fast och för att befordra lostagandet flyttades till förens lättande hela brännvedsförrådet ut på båtens yttersta akter, hvarpå backningen upprepades med samma negativa resultat. Nu arrangerade J. att vi alla ställde oss på sittbänkarna längs båtens ena sida och vid kommando på en gång kvickt sprungo tvärs öfver till den andra och upp på bänkarna där, för att på detta sätt få båten i vaggning, medan maskinen samtidigt backade loss från grundet. Nog lyckades vi med denna motionering försätta båten i rullning ganska bra, men detta var ock allt; leran släppte icke. Därpå försöktes att med hvisselpipan locka folk till hjälp från byn, men äfven detta förgäfves; gubbarna sofvo nog så sent på natten. Där stodo vi nu hjälplösa i dyn så nära målet, och sågo alla bra långa ut i synen, ty vi hade inga utsikter att ens kunna komma i land från ångbåten, emedan roddbåten kvarlämnats i staden såsom obehöflig och utgörande ett hinder för farten.
Då Öster såg att ingen tycktes veta råd i vår kinkiga belägenhet, klef han fram och sade: "Nu blir int' bättre än att herra' går i sjön allihopa å' Boman (eldaren) å' ja' me', de lättar båten, å' om vi sen skjuta på bra med ryggen, när masin ä' i gång, så går båten loss!" Och tröstande tillade han: "Värre blir de nog int' än lite näsablido (snufva)!"
Det fanns ingen som visste bättre utväg ur lerbanken och så antogs Östers förslag med acklamation, hvarpå vi med godt kurage gingo till verket, ehuru nog enhvar kände en rysning vid tanken på det kalla vattnet, hvilket sommarsolen knappast ännu hunnit värma något. Jag slapp dock helt oförmodadt undan det kalla fotbadet, då J. förklarade, att jag för det första vägde mindre och var klenare än någon af de öfriga och för det andra måste en stanna kvar ombord för att stoppa maskinen, då båten lossnade, ty eljes skulle den rymma ifrån oss. De öfriga ställdes upp i rad akterut, på J:s kommando: "stöflar bort, byxor bort, strumpor bort," etc. afkläddes det ena plagget efter det andra och vid det sista hoppade alla öfverbord ned i den sega dyn, där fötterna fastnade. Då båten satte sig i leran, hade jag spänt säkerhetsventilernas belastningsfjädrar och därigenom fått ångtrycket från 75 upp till 100 skålpund. När sedan allt var klart i sjön och J. kommenderade: "skjut på, full maskin" sattes denna med full fart i gång för "back". Båtens akter hoppade och skälfde, liksom skakad af en häftig jordbäfning, så att denna rörelse kändes i hela skrofvet, hvarvid det leriga, af propellern uppkastade vattnet yrde vida omkring. Gubbarna hojtade i jämna tag och sköto på, så att benen klämdes ned i dyn ända upp till knäet. Plötsligt ropade någon: "Nu går han!"
Ingen af de andra påstod sig dock ha märkt, att båten rörde på sig, men då försöket några gånger upprepats, medan maskinen ömsom stoppats och satts i gäng, åkte båten slutligen sakta men jämnt ut ur den sega smörjan, hälsad af ett väldigt "hurra!"
Då båten blifvit flott, fick strömmen makt med den, och ensam ombord hade jag båda händer fulla med att samtidigt sköta maskinen och roderratten, hvilka lyckligtvis voro placerade alldeles bredvid hvarandra. Med "sakta framåt" och rodret tätt om styrbord kom dock båtens förstäf intill ett större stenblock och dit måste "sjömännen" i den mjuka bottnen älta sig fram, för att en i sänder klifva upp på stenen och därifrån äntra ombord. Natten var klar och kylig, hvarför de som varit i sjön huttrade och froso erbarmligt. För att få dem varma, ställde J. till gymnastiköfningar, och blef det ett ifrigt hoppande, fäktande och skrattande ombord. Med tillhjälp af det heta vattnet i ångpannan bryggde Aminoff åt alla öfver lag efter behag varma toddar eller groggar, hvilka blott på färgen kunde skiljas åt, och snart kom skämtet öfver mellanspelet i gång.
Då vi efter detta äfventyr foro vidare, styrde Öster, som påstod sig icke känt till sundet hvaruti vi fastnat, på andra sidan af holmen in i rätta farleden. Medan påklädningen pågick, frågade P. af J.. huru det var möjligt att styra så galet och förorsaka allt detta bråk. Till svar påstod denne, att han styrt rätt efter kartan och att om något icke vore riktigt, så vore det nog den, ty naturligtvis kunde endast de ha skuld, som mätt upp och ritat en så oriktig karta. Kartan måste således afgöra tvisten. Den togs fram och befanns "horribile dictu" vara fullt tillförlitlig, ty Öster styrde den därpå utmärkta farleden. "Men hur i all världen kunde du då hitta in i det där förb—de hålet!" utropade P., "det är icke möjligt annat, än att U. hållit kartan upp- och nedvänd och du har styrt därefter!" Så måste det ock antagligen ha tillgått och P. fortsatte: "Hvad ska vi undra på det! Du har så länge fört fregatten 'Svjetlana' i kinesiska farvatten, att du är van vid det som är bakvändt!" Så skämtades godmodigt öfver äfventyret, ingen tog humör och alla hade roligt däråt.
Öster fick nu ensam styra den återstående delen af vägen och förde oss lyckligt till den vid förra resan använda landningsplatsen nedanför kanalen. Allt hvad ombord fanns ät- och drickbart fördes upp till gästgifveriet, där vi inkvarterade oss i salen och båda sidokamrarna, hvarefter på det ovanligt stora, midt i salen stående fällbordet kvällsvarden uppdukades af resterna som funnos i matkorgen, tillökade med sura hårdkakor, smör och mjölk, som erhölls på stället. Medan måltiden förtärdes, meddelade jag åt de andra min sista erfarenhet beträffande lägerställena så målande och vältaligt, att de påstodo sig redan hafva krälande och stickande förkänningar, och J. utropade: "Då sofver jag på bordet här!" Detta gjorde han äfven. En respläd lades därpå, i skjortan klef han dit upp och bredde ett medfördt lakan öfver sig. Något täcke behöfdes icke, ty ännu sutto innanfönstren kvar och solen hade eldat varmt på eftermiddagen. J. var en storväxt och fet karl, hvarför han, upplagd på bordet i hvit svepning, såg hemsk ut, ty lakanet hängde i långa veck ned från högsta höjden af hans väldiga mage. De andra herrarna fördelade sig efter de där befintliga sängarnas antal två i hvarje kammare. Då jag kände till pinorummen och hoppades få det lugnare i salen, lade jag mig där på locket af en träsoffa, som stod mot rummets smalvägg bakom J:s hufvudända. Jag tog af mig stöflarna, rocken och västen, samt bredde den förra som täcke öfver mig. Ganska trött somnade jag snart, trots J:s ljudeliga snarkningar.