Länge kunde det icke ha varit, som jag fått sofva i ro, då jag i sömnen tyckte mig höra sång och småningom vaknade däraf. Till en början fick jag i sömnyran icke klart för mig hvad som var på färde och tyckte mig höra en välbekant högtidlig mässa. Men då jag slutligen blef fullt vaken och fick ögonen upp, stod jag ock af häpnad ögonblickligen på golfvet. Där vid bordsändan framför J:s fötter syntes fyra spöklika, hvitklädda figurer. Sjungande och ideligen bugande sig i takt för den på bordet liggande gigantiska kroppen, liknade de den föreställning man gör sig af de gamla germanernas druidpräster eller mager i hvita, fotsida talarer och försedda med hvita hufvudbonader kransade med löf. Två af skepnaderna buro ett tändt ljus i hvardera handen och den ena af de två mellan dem stående bar ett kärl, hvaruti blåaktiga lågor flämtade. Den andra och resligaste gestalten, som i vänstra handen höll ett stort blankt och cylindriskt föremål, steg fram och gjorde i takt med sången med den högra signande åtbörder öfver J:s ansenliga piedestaler. Denne låg sofvande orörlig på ryggen i samma ställning han intagit kvällen förut, liknande ett lik. Den dämpade, flerstämmiga, högtidliga sängen, den matta, flämtande belysningen och de hvita, allvarliga, bugande skepnaderna, allt detta gjorde till en början på mig ett obehagligt och hemskt intryck, sådant jag haft vid läsning om någon hemlighetsfull begrafning under medeltiden. De spöklika gestalterna flyttade sig sakta och ljudlöst till J:s högra sida; de sjöngo och bugade sig där likaså, återvände sedan kring fotändan till vänstra sidan, för att ånyo upprepa samma ceremoni. På detta ställe kommo figurerna uti bättre belysning af det genom fönsterna inträngande morgonljuset och jag igenkände i hufvudfiguren med bleckburken den glada P. och i lyktgubbarna hans båda assistenter, äfvensom A. försedd med ett brinnande spritkök hvarpå stod en skål, innehållande en äfvenledes lågande vätska. Det var icke så lätt att känna igen herrarna, då de med sotad kork anbringat på hvarandra väldiga skägg och mustascher, samt mera liknade Camorra-banditer än hyggliga finska tjänstemän, utstyrda i långa nattskjortor och med i de fyra hörnen sammanknutna näsduksmössor på hufvudet. Då jag väl kommit underfund med, hvem de uppträdande skådespelarena voro, och såg deras obegripligt högtidliga allvar, hade jag bra svårt att icke brista ut i skratt, men vågade dock ej väcka J., som trots sången alltjämnt sof lugnt.

Tyvärr var jag icke vid handlingens början så vaken, att jag fäste mig vid orden till hymnens båda första verser, som af P. författats, men till den tredje förstod jag dem. De fastnade i minnet, ända tills jag flere år senare var i tillfälle att skrifva upp dem med en del andra episoder af dessa "gamla minnen", som här skildras. Så här ljöd fortsättningen: "Raljeri — mena vi — skall här bli! — Af brylå — som vi få, — ska vi dricka — tills vi hicka, — hälla i — raljeri!" Därpå flyttade sig öfverdruiden — han var klädd i en hög spetsig, hvit nattmössa ensam bakom J:s flintskalle, medan hans följe begaf sig till andra ändan af bordet midt emot honom, A. med brylåskålen stannade vid J:s fötter och de båda fackelbärarena på sidorna om honom, hvarpå ljudeligen uppstämdes: "Kultani — du skall bli — glad som vi. — Af brylå — skall du få. — Du skall dricka — du skall hicka — liksom vi! — Kultani". Medan denna uppbyggliga mässa under ideliga bugningar föredrogs, observerade jag, att öfverdruiden för hvarje strof strödde öfver den sofvande ett dammande pulver, som han tog ur den väl ett par liter rymmande bleckdosan, och slutligen, sedan äfven flintskallen erhållit sin beskärda del, öste en portion under J:s näsa. Denna närgångenhet var dock för retsam för J. Ur sömnen for han upp i sittande ställning; vrålande, nysande och yrvaken såg han mäkta förvånad från den ena till den andra af sällskapet omkring honom. Medan hans medvetande klarnade, kilade öfversteprästen snabbt kring bordet och ställde sig hos de andra, bugande och sjungande framför den på bordet tronande J., som nu först, medan den sista strofen af sången upprepades, småningom begrep situationen och kände igen aktörerna. Öfverväldigad af skrattlust kastade han sig med sådan fart bakåt i liggande ställning, att lyktgubbarna och jag kvickt måste gripa tag i det rankiga fällbordet för att motverka dess undergång. Men P. bibehöll ett orubbligt lugn, och ånyo uppstämmande den sistsjungna versen tog han ur sin blanka burk ytterligare en nypa persiskt insektpulver och fördelade det i magiska cirklar öfver den liggande J:s mest framstående del, hans af skratt skälfvande mage. Därvid kunde dock allvaret omöjligt längre bibehållas, äfven P. skrattade högljudt och alla instämde i korus. Mest hejdlöst skrattade dock J., hvarvid tårarna runno i strömmar. Han skyllde visst på insektpulvrets retande verkan, som nödgat honom att gråta, nysa och spotta, emedan han fått däraf i ögon, näsa och mun, men vi trodde, att det var mera af inre rörelse öfver det lyckade upptåget. "Nå", mente P., "du har naturligtvis fått pulver i halsen också och därför skall det sköljas ned med den här brylån, som A. har bryggt; ty hvarför skall du ensam få njuta af sömnens gudagåfva och med dragandet af långa timmerstockar håna och störa oss alla andra, som inte få hvila, trots allt slöseri med prima persiskt pulver".

Väl förtrogen med beskaffenheten af gästgifverierna inom sitt distrikt samt snyggheten i sängar och väggar, brukade P. alltid på resor medföra ett större förråd af denna nödvändighetsartikel, hvilken likväl här enligt hans påstående visade sig vara maktlös. J. kom nu ned från sitt upphöjda läger, den tjänande brodern ställde den ännu brinnande brylåbålen dit i stället och med tvänne små tennmuggar serverades innehållet laget rundt i den tidiga morgonväkten. Därvid berättades, att ingen af herrarna i smårummen kunnat somna för värme och ohyra, icke ens P., som slösat med pulvret i alla sängar och mest i sin egen, emedan den sofvande J:s omelodiska strupljud varit allt för nervretande. P. hade ansett att vi i salen icke borde få sofva mera än han och de andra, och därför påhittat och författat verserna till denna mystiska väckningsceremoni, samt under förberedelsen till upptåget instruerat de andra.

Medan detta försiggick och bålen tömdes, hade det blifvit ljusan dag. Klockan visade på fyra och således var snart tid att tänka på hemfärd. Öster och Boman hade legat i ångslupens förpik, där de haft otäckt kallt, hvarför de kommit upp till gården för att få sig något varmt till lifs. Värdinnan väcktes, osaltadt kaffe beställdes och sedan det erhållits, gingo vi ned för att göra båten klar till resan, medan våra passagerare synade kanalen och den nya bron däröfver.

Då alla voro trötta och sömninga efter den oroliga natten, var till en början åtminstone föga trefnad att vänta och därför tyckte jag det blefve lugnast ombord, om alla för båtens skötsel obehöfliga finge sofva. Jag lät knyta loss soltältet öfver båtens akter samt fästa segelduken utefter relingskanten vid öfversta listen af sittbänkarnas ryggstöd. Härigenom förvandlades hela ångslupens akter till ett rymligt tält. Därpå skickades båda karlarna till en närbelägen björkhage, hvarifrån så mycket björklöf hämtades, att golfvet i tältet tjockt betäcktes samt hela båten vackert dekorerades. Då herrarna anlände, inbjödos de att uti den improviserade sängkammaren hvila på den doftande bädden, där hvarken hetta eller ohyra generade, ja icke ens solen tittade in, och där maskinens entoniga buller snart verkade söfvande på alla.

Vi ångade bort från Visuvesi efter kl. 5 och foro till Pekkala, där vi, som på det för oss ökända ställe vi nu lämnat återigen icke kunnat få annat njutbart än kaffe, visste att riklig undfägnad väntade. Då vi passerade Neitysalmi, kunde jag icke underlåta att väcka U. med orden: "Här ha vi jungfrun igen, stig upp och tacka för sist!" Han svarade med ett grymtande och fick sofva bort förtreten. På Pekkala åto vi frukost och togo strax därpå afsked af det vänliga herrskapet, tackande för all älskvärdhet mot kringstrykande sjöfarande och för öfverflödig välfägnad. På Muurola öfvergåfvo L. och U. oss och vi andra anlände till staden strax efter middagen, särdeles nöjda med vår händelserika och trefliga färd.

Ångslupen "Ilmarinens" färd genom staden Tammerfors.

Sista dagen af juni 1863 återvände kaptenlöjtnant L. Jägerschjöld från H:fors till T:fors, medförande officiel bekräftelse på att ryska kronan beslutat inköpa ångslupen "Ilmarinen" på det nämnda villkoret, att den utan hjälp af något slag med egen kraft tillryggalade den hittills af hvarken segelfartyg eller ångbåt trafikerade sjövägen mellan städerna T:fors och T:hus samt levererades i oskadadt skick å sistnämnda ort. Det blef nu brådt för verkstaden att flytta ångslupen från Näsijärvi till Pyhäjärvi, och då transporten måste ske den genaste och bästa vägen genom staden, anhölls hos borgmästar Zacklén om tillstånd att med ångare befara stadens gator, hvilket tillstaddes mot utlofvad omedelbar reparation af alla å stenläggningen eller på annat sätt åstadkomna skador. Den 1:sta juli användes till förberedelser för ångslupens upptagande på land. Upphalningsbädd och kälke placerades på stadssidan å lämpligaste ställe, där Konungsgatans fortsättning norrut förbi von Nottbeckska parken slutar mot strömmen ofvanom inloppen till bomullsfabrikens vattenrännor och den tvärsöfver strömmen liggande stockbommen. På stället finnes en liten vik, där stadsborna hämtade vatten med kärror. Där är stranden låg och botten långgrund, hvilket betydligt underlättade företagets utförande.

Det ansågs onödigt att för transportens skull minska vikten genom att ur skrofvet uttaga ångpannan och maskineriet, i synnerhet som detta arbete skulle ha fördröjt leveransen, och så varpades ångslupen fullt utrustad från masugnsstranden tvärs öfver strömmen till upphalningsplatsen. Där väntade den af samma material, som användts för båtens utskjutning, förfärdigade bädden och den under skrofvet begagnade kälken, hvilken nu sänktes i vattnet under detsamma och med kettingar fästades vid fören, aktern och sidopollarne. Af långa, smala spiror, som förenats med tvärslåar och med stenar sänkts på den sluttande strömbottnen, var där byggdt ett lutande plan till upphalningsbädd och på detta sköts kälken med ångslupen så långt den flöt fram. Sedan vippades förändan upp så mycket, att långa, af jämntjocka, barkade stockändar fabricerade rullar kunde stickas under kälkmedarna. Ett par kraftiga vinschar förankrades ett stycke uppåt gatan på högsta punkten af hela sträckningen mellan sjöarna och till detta ställe skulle båten spelas upp med block, men därifrån bar det sedan obetydligt och jämnt sluttande utför den raka gatan nästan fram till strömmen långt nedanför fallen, omkring 250 m från dess utlopp i Pyhäjärvi. Vid middagstiden den 2:dra juli hade alla förberedelserna undanstökats och vindspelen sattes i gång, hvarefter ångslupen sakta och jämnt kröp upp på det torra. En bana af 5 à 6 plankor i bredd hade lagts framför upphalningsbädden och därpå löpte rullarna, hvilka, liksom plankorna, alltefter som båten avancerade af manskapet flyttades förut och ordnades för färden vidare. Med dessa rullar, hvilka af timmermännens klubbslag mot ändarna jämkades efter behof för eller akteröfver, bestämdes kälkens rörelseriktning, så att den väldiga foran något så när följde utefter gatans midt. Denna manövrering fordrade både urskillning och påpasslighet samt var svår nog att sköta i den hast och ifver, hvarmed arbetet gick undan.

Kl 4 på e.m. samma dag stod ångslupen på högsta stället mellan sjöarna, nära inkörsporten till von Nottbeckska parken och början af Konungsgatan. Tvärs öfver denna gata, där Bomullsspinnerigatan vid parkhörnet skär densamma, stod då en af stolpar och bräder åstadkommen hvit- och blåmålad äreport, ett minne sedan kejsarbesöket vid pass ett decennium tidigare. Detta arkitektoniska konstverk var med sina trenne i halfcirkel hvälfda portar och sin i trappafsatser uppstigande öfverbyggnad visserligen ingen prydnad för staden och af ålder nästan fallfärdigt, men det måste äras och aktas af respekt för det ändamål det en gäng tjänat och fick därför hvarken rifvas ned eller skadas af så profan anledning som en ångbåtstransport. Då mellersta portöppningen endast var några tum bredare än ångslupen, gällde det således att med den svårstyrda farkosten fara varligt fram genom monumentet, i synnerhet som gatan något sluttade och foran därför var benägen att på de lättrörliga rullarna söka sig väg på egen hand. Till förekommande af sådant själfsvåld å båtens sida anbringades en lång och stadig tross vid kälkens akterända och pålitliga karlar ställdes längs denna, för att, i fall af behof, hålla emot och verka bromsande på kolossen.