Det råkade vara torgdag i staden, så att tillgången på frivilliga hjälpare och dragare vid arbetet var öfverflödande, och den nyfikna allmogen visade sig både intresserad och tjänstvillig. För att på detta svårt passabla ställe öfvervaka att rätta kursen styrdes, klef J. ombord på fören, hvarifrån han på tre språk kommenderade folkmängden, som det passade, med både "framåt" och "stopp", "styrbord" och "babord" samt motsvarande gester. Därunder sjöng han med väldig röst till allmän munterhet "Rule Britannia" samt andra engelska och ryska sjömansvisor och bidrog på detta sätt betydligt till arhetarenas nöje och arbetets raska fortgång. Under dånande hurrarop passerades och klarerades äreporten elegant, om man frånser en mindre under hvalfvet afspjälkt list, som omedelbart åter fastspikades. J. var nog den enda sjöman på sin tid, som på landbacken i ångslup passerat en äreport. Så färdades man under sång och skrål med god fart gatan utför; visserligen här och där litet kors och tvärs, ned- och medtagande någon allt for långt framskjutande firmaskylt eller öfverdel af takränna, men husknutarna och bodtrapporna skonades bra nog och den åstadkomna åverkan reparerades innan vederbörande hunno klaga. Arbetet fortgick så ett godt stycke utför gatan lyckligt och raskt under J:s uppmuntrande ledning, men de frivilliga hjälparena tröttnade småningom och försvunno slutligen alldeles, hvilket ju ej var att undra på. Med endast eget folk gick arbetet ej så raskt undan, men vid sjutiden på aftonen, då bomullsfabrikens arbetare strömmade hemåt, kom häradshöfding Törngren på den idén att vid nästa gathörn låta uppställa ett kärl öl och såsnart båten hunnit så långt tappa därur åt dem bland folket, som hjälpt till. Detta lockbete hade önskad verkan, hvarför på det sättet fortsattes hela gatan fram, med den påföljd att flere hjälpare erhöllos, än som önskades och behöfdes, så att befälet hade största möda att förekomma haveri och att något minska farten. Vid pass kl. 11 på kvällen framkom man till Hamngatan, i jämnhöjd med Laukko torgs öfra ända. Då det vid undersökning befunnits, att den lämpligaste plats för ångslupens utskjutning var belägen vid torgets nedra ända, måste foran, för att komma dit, vändas kring ett gathörn. Denna manöver var svår att utföra med det af ymnigt ölflöde oregerliga folket, och det gick som det kunde på bekostnad af en husknut, ett plankhörn med åtskilliga ruttna stolpar och en af stadens lyktpelare; lyckligtvis fanns dock talgljuslyktan icke där, och den medföljande nattvaktens vaknade ämbetsifver lugnades af en riklig, extra ölskvätt. Närmare kl. 2 på morgonen den 3 juli anlände båten slutligen välbehållen till strömkanten, till stor lättnad för dem, som haft på sin lott att öfvervaka transporten, hvarför vi alla voro nöjda med färden, fastän uttröttade af bråket.
Timmermännen hade arbetat hela föregående dygn och det under denna natt så rikligt flödande ölet hade gjort dem trötta och bråkiga. De ville att ångslupen med samma fart skulle skjutas ut, så att de därefter finge gå hem och hvila sig. Under tiden hade på utskjutningsplatsen, af samma virke som användts för upphalningen, iordningställts en mycket provisorisk slip, hvilken var färdig att begagnas, och ehuru befälet var emot att med sådant folk och ganska bräckliga tillrustningar riskera omedelbar utskjutning, envisades timmermännen att så skulle ske, och i en handvändning hade de skjutit båten på det lutande planet, endast fasthållen med den i kälkens bakända fästade trossen. Några djärfva karlar placerade rullar, som de fasthöllo med händerna, tvärs öfver på några ställen, fördelade utefter bäddens längd, och då allt var klart, släppte alla som höllo uti på kommando loss trossen, hvarpå ångslupen med svindlande fart rullade ned i sitt element. Allt gick lyckligt och båten stjälpte icke, hvilket flere hade förutsagt. Den enda malören som hände var att två man, som stodo akterut på båten och troligen voro något för tunga i skallen för att kunna bibehålla jämvikten samt oförberedda på hastigheten, spolades öfver bord af vågen, som rullade in öfver den djupt neddykande relingskanten. Våta voro de förut af träget arbete och påstodo de sedan, att det svala badet kändes rätt uppfriskande efter två genomvakade nätter, hvilket icke kan betviflas. Timmermännen hade väntat sig den vid fartygsutskjutningar vanliga trakteringen och voro icke belåtna då det befanns, att hela kalaset i brådskan åter en gång bortglömts; redan förra gången hade ångslupen gått af stapeln utan traktering. Hungriga och grälsjuka gingo de hem, men det hindrade icke att de vid åttatiden åter voro krya och raska vid arbetet. Sådana voro den tidens österbottniska timmermän och äro väl likadana ännu: "Ett dugligt folk, men bråkigt."
"Ilmarinen" var den första ångbåt som färdades på staden Tammerfors gator. Efter honom kommo flere rullande både uppför och utför.
Båtens färd hade varit gynnad af godt väder, men omedelbart efter det den blifvit flott blef det annorlunda. Ett fint och kyligt duggregn, sådant eljes endast på hösten förekommer och som genom sin uthållighet kan göra en människa förtviflad, vidtog mot morgonen. Emedan båten under transporten blifvit betydligt skamfilad, önskade hr T., att den ånyo skulle målas, ty, mente han, den första ångbåten som visar sig i T:hus efter att ha utfört ett så viktigt värf som att öppna sjöförbindelsen mellan tvänne städer, bör vara snygg och fin. Såsnart ångslupen var befriad från kälken och förhalad till ångbåten "Laukkos" brygga, klefvo därför målare ombord med pytsar och penslar, trotsande duggregnet; ty afresan brådskade och det skulle till en början målas akterut under det föga skyddgifvande soltältet. Följden af denna försköningsverksamhet blef, att fram mot aftonen ingen kunde gå, stå eller sitta ombord utan att bli märkt någonstädes på sina persedlar med en eller flere af de vackra kulörerna, svart, hvitt, rödt eller ekfärg, ty oljefärgen stod öfverallt lika färsk på kvällen, som den varit på morgonen, lurande och klibbig under vattenpärlorna.
Order hade utfärdats att ångslupen vid 7-tiden på kvällen skulle vara i sjömässigt skick, färdig att begifva sig på väg för att försöka sjöledes uppnå staden T:hus, och åsikterna voro mycket delade om huruvida detta försök skulle lyckas eller stranda; ty det fanns godt om strömmar, stenar och grund dem ingen kände till, icke ens den anställda lotsen. Då det nu blifvit så fint allestädes ombord, var det ingen annan råd än att fram mot afgångstiden skicka efter väf och mattor för att därmed göra golf och sittbänkar användbara för sitt ändamål, och sålunda draperade lågo vi färdiga på bestämdt klockslag, väntande på hvad komma skulle.
Till en början kom dock intet, blott ytterligare regn, fint och tätt, af den sort som långsamt men säkert tränger till märgen. Detta gjorde vistelsen ombord föga angenäm, ty sur blef man slutligen själf och allt annat var fuktigt, vått och klibbigt. Från undersidan af den otäta soltältsväfven kilade kylande droppar ned i nackskarfven och längs ryggen. Tröttnade man slutligen af att stå, fick man med resignation finna sig uti att sittbänkarnas genomdränkta lakanbetäckning lade sig som en i början kylande kompress mot ryggradens nedersta ända. Detta blef olidligt i längden, hvarför man ur bränsleförrådet sökte en torr och någorlunda slät vedklabb att sitta på, tills äfven detta blef pinsamt. Efter åtskilliga ihållande, af resignerande förtviflan framkallade missljud, åstadkomna med den skärande, ostämda ånghvisslan, anlände slutligen vid 9-tiden en andfådd stafett, afsänd från Hatanpää gård, och meddelade att ångslupen skulle förflyttas till gårdens landningsbrygga och där invänta vidare besked. Den stackars stupfärdiga snabblöparen togo vi ombord och ångade sakta i väg till "Ilmarinens" första station vid Pyhäjärvi på färden till Tavastehus.
Ångslupen "Ilmarinens" färd till Tavastehus.
Första dygnet.
Samma regniga dag, den 3 juli 1863, hade Wasa infanteribataljon anländt till T:fors på väg till Parola malm vid T:hus, dit en mängd militär sammandrogs för manövrer, till hvilka kejsaren väntades. Bataljonens befäl jämte stadens honoratiores inbjödos af egaren "att passera aftonen på Hatanpää gård samt därstädes intaga supé och dansa". Nöjet var i full gång, då "Ilmarinen" enligt order lade till där vid 9-tiden i regndugget, och regementsmusikens toner hördes ned till båtbryggan. Vi fingo höra att ångslupens leverantör, emottagare och passagerare för färden: distriktschefen, öfverstelöjtnanten Knut Pipping, kaptenlöjtnanten Leo Jägerschjöld samt linnebolagets och verkstadens disponent, häradshöfding Adolf Törngren befunno sig på kalaset, äfvensom att de snart voro att förvänta ombord, hvarefter afresan omedelbart skulle försiggå.
Ordet "snart" är dock ibland ett mycket osäkert och tänjbart begrepp, allt eftersom omständigheterna foga, men för oss på båten blef det den gången längre än vanligt. Under det oafbrutna regnet i ett ogenomträngligt mörker, som ovanligt nog för årets ljusaste tid föll på närmare midnatt, var vårt tidsfördrif att lyssna till dansmusiken, hvars toner, till stor del absorberade af parkens lummiga, drypande trädkronor, blott stötvis trängde ned till oss. Detta öronspännande nöje blef dock snart tröttsamt, och oss återstod slutligen ingen annan utväg än att med våld göra vederbörande uppmärksamma på vår obehagliga och bortglömda tillvaro. Vi anlitade ånghvisslans skärande missljud för öfverröstande af dansmusiken. Efter några upprepade signaler hade detta helt annan påföljd, än vi väntat. Ur parkens mörker nalkades nämligen tvänne lyktgubbar, lysande vägen för en behandskad och befrackad individ, som medförde en jättebricka, fullsatt med ett rikt förråd af artiklar, hörande till människans nödtorft gränsande till öfverflöd, såväl i torrt som vått, särdeles välkomna och tjänliga att tillfredsställa vår syndiga lekamens längesedan vaknade kraf efter föda. Denna oväntade och frikostiga traktering verkade både mättande och lifvande på "Ilmarinens" besättning, hvars tillstånd hastigt förvandlades från våtkalla rysningar till behaglig kroppsvärme med åtföljande upppiggadt lynne. Med den återvändande brickan sändes "stor tack" till god gåfvas gifvare, isynnerhet som den rundligt donerade punschen kvarblef ombord. Nu fick hvisselpipan, som troligen förhjälpt oss till traktamentet, tiga, och manskapet öfverlämnade sig, hvad förplägning under färden beträffade, med resignation åt framtidens skickelser. Så väntades vidare, men nu med nytt och ökadt förtroende och utan att vi den kvällen vidare hädade ödet, som icke funnit för godt att bjuda alla på supé med dans.