Gubbarnas lyktor lånade vi tills vidare mot löfte att återsända dem med ångaren "Laukko", ty ljus ökar trefnaden, och vid dess sken kunde man iakttaga huru snabbt punschen minskades och nöjet ökades, tills det slutligen äfven dansades ombord.

Ändtligen fram mot kl. 1/2 12 ljödo fanfarer åtföljda af hurrarop, hvarefter musiken i det fria spelade upp en lifvad marsch och ned till oss tågade ett stort sällskap, företrädt af fackelbärare och följdt af musiken. Så fördes våra upptäcktsresande ombord, hvarpå vi startade, åtföljda af lefverop och välönskningar för expeditionen, samt omedelbart efter affärden försvunno uti ogenomträngligt mörker. Mörkt var det äfven ombord, ty ljusen i lyktorna hade brunnit ut och den enda tillgängliga upplysningen var tändstickor, som brunno lugnt i den stilla och kvafva natten. Trots den ljusa årstiden var det så mörkt, att man icke förmådde skönja skillnad mellan himmel och jord, vatten eller land vid horisonten, och i detta mörker foro vi framåt med god fart, utan att veta hvart det bar och utan någon om farleden kunnig specialist ombord. T. påstod sig visst som passagerare å hjulbåten "Laukko" ha paddlat den stråten så många gånger, att han äfven om natten borde kunna hitta vägen, men menade dock, att det för tillfället påliggande mörkret var alldeles "för mycket mörkt" och fritog sig från följderna af sin lotsning med orden: "Låt gå, törna vi, så bottna vi."

Följaktligen ansågs säkrast att alltmer sakta båtens fart, så att maskinen slutligen jämnt opp icke stannade; ty hvarken kompass eller sjökort medfördes och skulle under dåvarande förhållanden icke varit till någon nytta. Vi flöto långsamt framåt och hade snart ingen aning om hvar vi voro. Ibland tyckte än den ena, än den andra sig se en skymt af ljusning eller land, som ingen annan varsnade, emedan man icke ens var i stånd att upptäcka hvartåt han pekade. Det egyptiska mörkret kunde icke ha varit svartare än det vi råkat ut för.

Lyckligtvis slutade regnet vid spöktimmens inträde och med detsamma upptäcktes ljus på babord sida föröfver. Ljuset förklarades vara på Pardola hemman och efter denna fyrbåk styrdes nu med något ökad fart och god tur att icke träffa på grunden, tilldess vi något längre fram fingo sikte på en lampa på Haikka gård, glada öfver att där fanns folk, som, liksom för vår skull, sutto uppe midt i natten. Regnmolnen lättade småningom något och snart varsnades äfven på styrbord ljus å egendomen Vik, tillhörande kaptenlöjtnant Brackell och belägen vid Kumoelfs utlopp ur Pyhäjärvi. Nu voro vi bärgade för faran att drifva ned i älfven, hamna i Nokia fors eller sluta vår upptäcktsfärd i Björneborg och styrde med godt kurage åt det håll, där Törngren förmodade att Sotkaströmmens inlopp i sjön, ett par km från älfven, borde finnas. Visst hade det för en timme sedan slutat regna, men mörkt var det dock ännu så pass, att man blott med möda kunde skönja hvar himlahvalfvet vidtog ofvanom skogens träd. Därför sökte vi oss sakta fram utefter styrbordsstrand, alltemellanåt stoppande och stirrande förgäfves ut i mörkret. Spöktimmen kunde vara slut och J. försökte just, vid en strykstickas sken, ta reda på huru långt natten lidit, då vi med ett sakta skrapande körde upp och stannade.

Man sprang förut för att taga reda på hvar vi hamnat, och vid tändstickseklarering upptäcktes, att båten stannat mot en skogbeväxt strand, nära nog för att man skulle kunna hoppa i land. Detta gjorde äfven T. och en annan våghals, hvarpå de avancerade längs stranden, lysande sig med tändstickor. Då de efter en god stund återvände, erforo vi, att vi strandat ett stycke från den Kaivanto benämnda kanal, hvilken i tiden gräfts för att minska vårflodens höjd i de ofvanför Sotka ström belägna Vesilahti-sjöarna och öka den afbörd, som Sotka ström icke hastigt nog mäktade undanskaffa. Nu visste man ock att vi i mörkret oförmärkt passerat förbi denna ström och måste vända tillbaka såsnart båten kommit loss. Flott blefvo vi snart med maskinens hjälp, sedan de starkaste ombord, anförda af J., dragit af sig stöflarna och klifvit i sjön för att skjuta ut fören, medan vi andra krupit akterut så långt båten räckte.

Emellertid hade det, då vi kommo fram till Sotka, så pass dagats, att T. trodde sig kunna utan risk hitta rätt i farleden uppför strömmen. Men medan båten var utsatt för landkänningen, hade eldaren låtit elden under ångpannan brinna ned, hvarför det, då vi kommo in i strömmen, knappast återstod tillräckligt ånga att pina båten upp mot densamma. Visst eldades ofördröjligen duktigt, men den dåliga farten förorsakade dock, att de olika åsikter herrarna hade om färden uppför Kuokkala åter sammandrabbade. "Ilmarinens" förmåga att öfvervinna denna ström, hvilken utgjorde det största hinder, som skulle besegras på resan, blef föremål för liflig dispyt; framgången af färden både troddes och betviflades. P. ansåg det, efter hvad han nu sett, icke löna mödan att fara vidare. Sedan vi slutligen uppkommit i lugnvattnet mellan öfra och nedra strömmarna i Sotka, lade vi till vid landningsbryggan under Viinikka hemmans byggnader.

Där eldades ifrigt på med den af regnet genomblötta veden, och då manometern snart åter visade de vanliga 5 atmf., kastades loss, hvarefter "Ilmarinen" med en elegant lof löpte in i den af högvattnet svällda strömfaran. De tvistande hade, troligen för att bättre se huru båten skulle gå uppför, krupit upp på ruffen i ångslupens för, ehuru de anmodats att uppehålla sig akterut, för att den då djupare nedtryckta propellern skulle verka fördelaktigare i det mindre hastigt rinnande vattnet utefter strömmens botten. Likväl arbetade sig den lilla "Ilmarinen" med god fart uppför midt i den starkaste strömmen. Vattnets af strömhastigheten minskade motstånd mot propellern gjorde dock, att maskinen roterade betydligt fortare än eljes. Däraf ökades afloppsångans rusning uti skorstenen, det sålunda förstärkta draget befordrade ångbildningen och det stigande trycket påskyndade ytterligare båtens fart. Öfre Sotka passerades således med glans, utan forcering och vida lättare än man väntat. Detta resultat orsakade stor förnöjelse hos dem, som höllo på båten, men motparten tröstade sig med att Kuokkala fors dock är mycket högre, längre och stridare än Sotka.

Då vi kommit upp på Vesilahti-vattnen, voro mera än tre timmar gångna, sedan vi lämnade Hatanpää, och den uppgående solen förjagade mörkret med de ovanligt tunga regnmolnen. Det blef ljust och klart, hvarför återstoden af vägen till Laukko gård tillryggalades i vackert väder under nöjsammare omständigheter. Klockan var nära 1/2 4, då vi lade till och vandrade ett godt stycke väg upp till den äldre karaktärsbyggnaden, som kallades "gamla Laukko", där vi rätt uttröttade af nattens mödor voro i tillfälle att krypa till kojs och hvila ut oss för det stundande kraftprofvet. P., J. och jag hystes uti ett stort rum försedt med förträffliga sängar.

Andra dygnet.

Ödet fogade dock annorlunda än jag väntat och önskat. Mina rumkamrater somnade såsnart de voro i bäddarna och J. stämde omedelbart därefter upp ett dundrande bassolo, hvars egendomliga, gurglande modulationer voro nervskakande nog att jaga sömnen på flykt för mig. Morgonsolen sken tillika in genom lokalens tre fönster, som saknade rullgardiner, så intensivt eldande upp de svällande fjäderdynorna och bolstrarna af samma för våra nordiska vintrar förträffliga, men för somrarna olämpliga material, att jag, ovan vid sådan veklighet, snart befann mig i samma tillstånd som på lafven uti en väleldad finsk bastu. Till råga på eländet hade, troligen emedan fönstren under dagens lopp stått öppna, en myriad flugor, hemma från den närbelägna ladugården, sökt sig härberge i rummet undan den regniga väderleken. Lifvade af den ljus och värme alstrande morgonsolen började dessa plågoandar surra omkring, envist profvande skallarna mot det slätspända papperstaket, så att det ljöd som ett aldrig slutande regn af ärter på en bastrumma, däremellan görande oförskämdt närgångna påhälsningar i mitt hårfäste och på min svettiga panna. Man bör ha varit med på ett godt kalas aftonen förut eller af naturen eljes gynnsamt disponerad för sömn för att oaktadt sådana hinder kunna njuta däraf; men ehuru jag, enligt gammal sed på främmande ställe, räknade rutorna otaliga gånger och försökte andas så lugnt, djupt och jämnt som mina plågoandar medgåfvo, flydde sömnen från mitt läger.