Det blef omöjligt, jag stod icke ut längre. Ut måste jag ur det kvafva idet, och innan klockan var fem, klef jag åter i mina fuktiga persedlar. Kamraterna hade, innan de lade sig, skickat sina kläder att torka i badstugan, men jag underlät detta, emedan jag ville tidigt ut för att purra upp folket, som sof ombord i den lilla förruffen. Visst var där utrymme blott för två man, men nu hyste den trenne, mera liggande på än bredvid hvarandra; "sämja ger rum", sägs det. De hade ej sofvit mera än jag, och vid min ankomst voro de i sjön bredvid ångbåten. Dit skyndade äfven jag och blef i tillfälle att känna den uppfriskande verkan ett svalt bad har på både kropp och själ efter en natt utan hvila. Häradshöfdingskan Törngren var nog ämabel och omtänksam att så tidigt skicka ned kaffefrukost åt manskapet, och denna ankom just, då badet var undanstökadt.
De våta lakanen, som klibbat fast vid oljefärgen på bänkarna, utbyttes mot andra, allt ombord torkades och städades; med anledning af det viktiga företaget fästades björkruskor vid tältstolparna och på andra lämpliga ställen, så att vår ångslup, då herrarna kl. 8 kommo ned, var fint och festligt utpyntad, ångan uppe och allt klart för upptäcktsresans fortsättande.
Farleden från Laukko till Lempäälä kyrka var såtillvida känd, att man färdats där i roddbåt, men då båtarna äro små och ligga föga djupt i vattnet, var den kunskap som folket i trakten hade om djupet i sjöarna intet att rätta sig efter för en ångare, som behöfde tre och en half fots djup. Vattendraget tycktes vara ganska grundt och på flere ställen stenfylldt, men vi kommo dock fram med en lindrig bottenskrapning och ankrade snedt emot kyrkan utanför Henäri gård, på andra sidan viken. Gården egdes den tiden af äldre kommissionslandtmätaren Bror Sven Lindh, en hvitluggig herre uppe i 60-talet, som förordnats att utpricka farled åt "Ilmarinen" därifrån upp till Vanajavesi sjö och nu erbjöd sig att lotsa oss dit. Sedan vi fatt gubben ombord, ställde sig T. åter till roders och Henäri lämnades med kurs på Kuokkala fors.
Ett stycke nedanom forsens utlopp i sjön ligget midt för detsamma ett stengrund som för tillfället var utmärkt med tvänne långa störar, hvilka af L. kallades "ledprickar", ehuru ingendera var försedd med den till sjös så välbekanta kvasttofsen. Törngren påstod visserligen, att landtmätare liksom flugorna sätta prickar öfverallt, men gubben svarade, att han ofta brukat meta abborrar på det stället och därför fanns där sten, hvilket logiska bevis Törngren accepterade och med en svängning åt styrbord väjde han för störarna. Därifrån styrdes rätt uppför strömmen mot den högra af de båda broöppningarna, hvilken skulle vara den djupare. Några vidare ledprickar syntes icke till, och på framställd fråga angående djupet i forsen svarade L.: "Denna tid på året, då högvattnet ännu ligger på, är strömmen öfverallt mer än djup nog åt er båt", tilläggande: "men uppför den kommer ni inte ändå med denhär!" Således var gubben äfven pessimist liksom P., och sedan de båda kommit underfund med att de hade samma åsikter, stärkte de hvarandra i sin öfvertygelse och gjorde spe af oss optimister.
Det såg verkligen ut, som om de skulle få rätt och vi icke komma uppför Kuokkala, till en början åtminstone. Ty antingen hade T. girat af från rätta kursen eller den på stället redan mycket starka strömmen trängt båten åt babord bort från riktningen mot midten af brohålet, nog af, just som L. yttrat sin spådom, rände vi upp på ett långsträckt grusgrund, liggande rakt nedanför den mellan brons båda öppningar befintliga stenkistan vid pass 50 m därifrån. Där stannade båten uti stark ström något lutande åt styrbord med två fots vatten vid babords- och öfver fyra fot vid styrbordsidan, således på den ganska branta sluttningen af grundet. Hade vi blott gått någon meter åt sidan, skulle båten kommit förbi och L:s utsago hade icke, som det nu tycktes, blifvit så omedelbart bekräftad. Försmädligt var emellertid att detta hände, men säkert bra för oss, ty af efterföljande framgår tydligt, att vi ändå icke den gången skulle ha orkat uppför forsen med det ångtryck som för tillfället fanns. Därtill behöfdes andra förberedelser. Emellertid påstod T. att om någonstädes behöfts en ledprick, så hade det säkert varit på detta ställe, och L. blef honom svaret skyldig.
Hvad var nu att göra? T. vinkade och ropade åt det i mängd på stränderna stående folket, men det dröjde förrän den klokaste i hopen begrep och begaf sig i den enda nedanför strömmen liggande ekstocken, för att i denna med den enda däri befintliga åran paddla sig till oss. Detta var ett drygt arbete, som tog lång tid för dem som väntade. Då han slutligen kom fram, anmodades han att skaffa en bättre båt med två åror, för att därmed föra en för dylika händelser ombord befintlig gröfre tross i land, hvilket med ekstocken varit omöjligt. Han for af, och efter ännu en rundlig timmes väntan anlände den begärda båten, äfven den liten, läck och utan sittbänk, som ersattes af ett i båten liggande tomt strömmingskärl. "Där kommer själfva Bacchus oss till hjälp", påstod J. Hälften af tågrullen skaffades ned i roddbåten och en af båtens besättning for med. Medan båten avancerade åt land, firades trossen ut från ångslupen, men ett styft arbete var det för dem som rodde att bogsera kabeln i strömmen och de drefvo allt längre utför, tills de slutligen nådde land på de sista stenarna nere vid sjöstranden. Dit kommo några frivilliga hjälpare, hvarefter trossen halades in så långt man kunde.
Ombord rådslogs just om att uppbåda allmoge för att draga båten från grundet, då förtruppen af Vasa bataljon helt oförmodadt blef synlig på bron. "Där få vi hjälp", utropade T. Han vinkade roddbåten tillbaka och skyndade i land. Underhandlingarna om bistånd måtte ha gått mycket raskt, ty i ett nu sågo vi soldater skynda ned till stranden och fatta tag i trossen, så många som rymdes vid den. Nu tillfrågades vi om allt var klart på båten, och då härtill jakades gaf befälet kommando att hala. Detta fullföljdes med sådant eftertryck, att femtums-trossen, där den var fast vid ett litet ankarspel på förruffen, brast som ett bastrep, hvilket hade den påföljd att en del af soldaterna, oförberedda på sådant, stupade ikull af knycken. Trossen var således för klen att enkel motstå påkänningen. Därför togs den åter ombord, skarfvades ihop och fästes dubbel vid pollarne på båtens båda sidor, hvarefter ändarna ånyo fördes till land. Dessa förberedelser togo betydlig tid och det led mot kl. 11 på förmiddagen. Denna gång halades i sakta mak, båten lade sig ytterligare något öfver ät styrbord och åkte långsamt loss från grusbanken, ledsagad af bataljonens sång och hurrarop. Soldaterna, nu riktigt komna i farten, skulle med samma ha släpat oss tvärs öfver strömmen och upp på stranden, ty våra rop från båten hördes icke i deras jubel, om icke befälet varit klokt nog att ställa sig i vägen för dem. Nu skreks ifrån båten, att de skulle kasta loss trossen. Detta verkställdes och ångslupen dref redlös utför strömmen, släpande trossarna efter sig. Ja, hjälplösa voro vi i ordets fulla bemärkelse, ty, för att lätta båten så mycket som möjligt, hade elden under pannan släckts och vattnet blåsts ut, således saknades all rörelseförmåga. Då vi drifvit ned nära grundet, där L:s störar stodo, kastades vårt lilla ankare i sjön och så blefvo vi liggande bär efter detta vått första misslyckade försök. För verkstadens skull var jag naturligtvis särdeles intresserad af att "Ilmarinen" skulle lyckas öfvervinna Kuokkala och hade styrkt andra i tron att så skulle ske. Det var således rätt obehagligt för mig att från grusbanken där vi lågo och där mina ögon voro på en höjd af minst sju fot öfver vattenytan samt kunde se ut efter forsens hela längd, observera att vattenytan ofvanom fallet icke kunde öfverskådas. Detta visade tydligt att fallets höjd var större än nämnda mått, kanske ett par fot mera eftersom det ej ens hjälpte att stiga upp på relingen och försöka därifrån se nivån. Kusligt var att tänka sig, att båten skulle uppför denna backe, d.v.s. öfvervinna den en sådan fallhöjd motsvarande strömhastigheten. Denna hastighet hade P. några dagar tidigare låtit uppmäta och befanns den då som förut nämnts nedom bron uppgå till 15 fot i sekunden. Då jag visste att "Ilmarinens" fart enligt profven på Näsijärvi vid vanlig gång uppgick till endast 13 och 14 fot på samma tidmått, måste således skillnaden åstadkommas genom maskineriets forcering utöfver det vanliga arbetsångtrycket af 5 atmf. Att nu uppnå önskadt resultat med den i staden och på Laukko ombordtagna af regnet genomblötta björkveden ansåg jag vara omöjligt, och då jag meddelade T. mina farhågor, åtog han sig att skaffa bättre bränsle från byn. Roddbåten tillkallades därför åter och T. begaf sig ut på vedhandel. Under tiden rengjordes maskineriet och gjordes redo för den förestående ansträngningen. Tuberna i pannan sotades och denna fylldes med vatten, hvarefter eldningen ånyo börjades. T. återkom snart med prof af blandad tall och björkved i korta klabbar, som legat under tak sedan förra sommaren och således var det bästa man kunde få.
Såsnart ångtrycket stigit så högt, att båten kunde manövreras i strömmen, flyttade vi oss till vänstra stranden nedanför densamma och intogo där så mycket som rymdes ombord af den goda brännveden, till utbyte hifvande den våta på land. Säkerhetsventilernas fjäderbelastningar nedskrufvades så att skalan visade 10 atmf., och därefter eldades skarpt. Då manometern visade 9 atmf., rapporterade jag åt T., som åter stod vid styrratten, att det var klart i maskinen, väl vetande att ångan under gång ytterligare skulle stiga. T. befallde att kasta loss från stranden och sade till mig: "Sätt i gång sakta". Härigenom fick ångslupen endast obetydlig fart vid svängningen in i strömmen, som därför pressade förstäfven utåt, och inom några ögonblick voro vi på väg tvärs öfver forsen, med dess fulla hastighet drifvande utför med sidan förut. Om vi hållit denna kurs några famnar längre, skulle vi ovillkorligen ha strandat på motsatt sida af samma grund, hvarifrån båten just blifvit befriad. Observerande detta sprang J. fram till rodret ropande: "Det här bär åt f—rs, här duger ingen landkrabba, här behöfs sjömän!" Knuffande T. från styrratten sade han till mig: "Släpp på allt som finns i pannan!" Detta skedde i sista ögonblicket. Ångslupen reste sig upp som en häst, då han känner sporrarna, och rusade till följd af den så plötsligt ökade maskinkraften uppåt mot strömmen likt ett "skenande lokomotiv", som J. sade. Genom denna manöver och rodret tätt om babord fick han båten vänd med stäfven mot bron och vi sluppo ifrån den hotande strandningen med en lång skrapning utefter bottnen strax ofvanom grundet. Maskinen rasade, skrofvet skälfde af maskinkraften och gungade på svallvågorna allt högre, ju närmare vi nalkades bron.
På denna hade en mängd åskådare samlats för att åse vågstyckets utförande; ryktet därom hade spridt sig vida. Där var staden T:fors borgmästare herr Zacklén, brukspatron von Nottbeck, herr Idman från Hatanpää och brodern doktorn, apotekarena Serlachius och Granberg, bataljonens befäl, häradshöfdingskan Törngren och många andra damer och herrar från staden. På det mest kritiska stället i starkaste strömmen strax nedanom brohvalfvet, där båten blott tum för tum krälade uppför och vi i spänd förväntan på utgången högtidligt tego, där stämde åskådarena på bron olämpligt nog upp ett ljudeligt "hurra". Förargad öfver den malplacerade hyllningen, ropade J. med stentorsstämma upp åt dem: "Håll mun, tills vi väl äro genom bron!" I samma ögonblick lyfte en väldig svallvåg ångslupen högre än förut och satte honom med en så stark duns på grusbottnen, att det skakade i skrofvet. Där var det för några ögonblick totalt stopp med farten, tills nästa våg åter lyfte båten, som då med ny fart rusade några fot framåt, för att af följande våg åter släppas ned på botten. På detta sätt och med korta skutt hoppade "Ilmarinen" i ordets fulla bemärkelse in under bron och genom densamma, tills den ofvanför kommen uti lugnare och djupare vatten ökade farten. Det värsta profvet var därmed lyckligt öfverståndet. Nu vände sig J. åt folket på bron och ropade: "Hurra nu så mycket ni orkar!" Men däruppe blef tyst. Alla tycktes så häpna öfver utgången, att ingen kom sig för att svara på uppmaningen.
Det första intrycket, då båten stannade på botten, var att strömmen icke var djup nog för honom, som likt en lefvande varelse försökte att hoppande komma framåt på de djupa vågorna, och huru nöjda voro vi icke då detta lyckades, ehuru hvarje bottenkänning totalt gjorde slut på farten. Hela tiden hade ångtrycket stadigt stigit och säkerhetsventilerna stodo snart båda öppna, så att ångan under hela färden rusade ut med väldigt dån. Den vidpass trehundra meter långa vägen ofvanom bron uppför slutet af den fruktade forsen tillryggalades på åtta minuter, hvilket måste anses vara ett vackert arbete af en så liten ångslup. Denna fors hade förr drifvit flere mjölkvarnar, hvilka nedrefvos på femtiotalet, då den och strömmen ofvanom upprensades af kronan för att fortare afleda de i ofvanför belägna vattendrag skadligt högt stigande vårfloderna.