Egendomligt var att ingen af de medfarande tycktes fästa sig vid eller yttrade sig om det medel, som användts för att uppnå detta resultat och tvinga ångslupen uppför fallet. Det förekom mig, som om ingen fäst sig vid eller reflekterat öfver mina åtgöranden, hvilka de kanske ansågo för en själfklar sak. T. var nog van vid forceringen på "Laukko", J. förstod att den behöfdes och gillade den därför, medan P. redan förut yttrat att den intet tjänade till. Han hade fullkomligt rätt, ty man behöfde blott från den höga bron betrakta strömmens vattenhastighet för att tydligt se, att en reguliär trafik upp och ned för Kuokkala var en absolut omöjlighet och för att komma till denna öfvertygelse behöfdes alldeles icke att som vi kräla uppför den i ångslup. Att färdas uppför en sådan ström går nog an, därom hade tvistats och det hade "Ilmarinen" visat vara möjligt, men att fara nedför var värre, ty för att båten skulle lyda roder, måste den gå med större hastighet än strömmen. Man tänker sig en ångare, söm fullsatt med folk kommer utför med den behöfliga svindlande farten och törnar emot någon af brokistorna eller på strömbotten, stenar eller den grusbank där vi suttit, och följderna behöfva icke utmålas. Men uppför gick vår lilla båt med heder och detta var allt som för tillfället önskades och behöfdes.
Inom några minuter anlända till det raka fallets öfra början, där strömmen i en oregelbunden halfcirkel flyter fram ifrån höger och därför en ganska skarp vändning åt det hållet måste utföras, upptäckte vi omkring trettio meter framför båten åter ett par stänger, stående med cirka fem m mellanrum tvärs öfver floden midt i densamma. "Hur skall här styras?" frågade J. af L. och svaret blef: "Styr midt emellan störarna". Denna order utfördes prompt och ångslupen rusade med i det här betydligt lugnare vattnet ansenligt ökad hastighet uppför ett långsluttande grund, så att gruset skramlade under bottnen, småningom saktande farten, men så pass långsamt att J. därunder hann ropa åt mig, som sedan färdens början stått vid maskinen med ångventilens handtag uti ena handen och omkastningsspaken i den andra: "Låt gå, låt gå, han åker öfver!" Ja, nog åkte vi flere famnar, så att det kullrade och gnisslade i stenröset medan fören höjde sig väl en fot närmare himmelen, men öfver kommo vi tyvärr icke. Detta var den längsta åkning i ångbåt jag varit med om; det blef stopp så precis midt emellan störarna, att man med händerna kunde taga i båda, och mera än tillräckligt vattendjup, fulla fem fot, fanns dock strax på hinsidan om dem, förargligt nog. På detta sätt måste vi förlora allt förtroende för herr L. "Landtmäterikåren borde nu hit och hala oss loss", menade T. Stackars gubben tog illa vid sig af denna otur och under resten af hans vistelse ombord märkte vi bra litet att han var med.
Emellertid vinkades nu åter efter en båt, som sägs ligga litet längre uppför floden under prästgårdsstranden, men ehuru där fanns folk tillstädes, dröjde det en evighet innan båten kom, ty den fick först tagas sedan herr pastorn gifvit tillstånd och han måste sökas en god stund. T. hoppade i den och rodde till land, sprang sedan till byn och lyckades i hast få åkdon samt for i traf för att upphinna Vasa bataljon, som fortsätt marschen omedelbart efter att ha halat oss loss nedanom bron.
Vi ombord voro öfvertygade om att T:s företag icke skulle medföra önskadt resultat, ty bataljonen hade på de tre sedan dess förflutna timmarna säkert marscherat ett godt stycke. Men han hade tur. Soldaterna hade icke kommit långt, han fann dem lägrade för middagsskaffning ett par km bortom kyrkan och det tyckte befälhafvaren, hvars namn jag ledsamt nog glömt, icke vara för långt för att återvända till vår hjälp. Lifvade för det goda ändamålet anlände manskapet i ilmarsch. Under tiden hade vi ställt trossarna och allt annat i ordning för bogseringen. Ångslupen låg så illa till, att den icke kunde dragas akterut, emedan stranden åt det hållet icke räckte till innan forsen, hvars lopp låg i rät vinkel mot båtens läge, vidtog; därför måste den halas styrbord öfver snedt förut. Detta gjorde arbetet tyngre än förra gången, ty utom att båten rännt högt upp, hade den äfven kört djupt in i gruset. Då trossarna spändes hårdt, lade den sig betydligt öfver åt styrbord och åkte sedan vid första försöket lyckligtvis utan att stjälpa ned från den ganska branta banken. Soldaterna drogo oss intill stranden, där vi med ångbåtens medförda landgång lyckades komma i land och omedelbart började att åter pumpa in i ångpannan det för andra gången utblåsta vattnet samt elda på.
Sedan T. aftackat den hyggliga militären, påstod han denna ofrivilliga hvila vara särdeles lämplig till middagsrast, hvarpå framtogs ur förruffen en pärtkorg af ansenliga dimensioner, innehållande den från Laukko gård medförda reskosten. Vi voro hungriga som vargar, ty det var redan rätt länge sedan det tidiga morgonkaffet, men trots korgens storlek återstod väl litet för fem hungriga kroppar sedan ur densamma plockats bordduk, servietter, tallrikar etc. — allt välbehöfligt till en fin middag, men rätt öfverfiödigt under dåvarande omständigheter. Välkommet och godt var dock det som fanns. Till förstärkande af provianten för den återstående delen af resan, hvilkens längd väl var bekant, men hvars tidsutdräkt ingen kunde uppskatta, skickades en karl till Kuokkala by för uppköp, dock återvände han med klent resultat. Utom smör och hårda rågskorpor öfverlämnades resten, bestående af siiniäisiä och palvadt fårkött, åt besättningen, som enligt aftal provianterade sig själf. Framtida utsikter på förplägning voro således rätt skrala, men utom denna matkorg fanns en lika stor, innehållande ett ansenligt förråd fluidum, dryckesvaror af flere sorter, till att börja med det oskyldigaste: selters, soda och limonad i långa banor, förutom en omväxlande profsamling skyldigare vätskor, såsom partals af rhenskt, portvin och sherry, därtill en ensam cognac, en aqua vitae och en munklikör; således öfverflödigt nog för fem man, äfven om resan skulle räcka längre än som förmodats.
Under middagen dryftades dagens händelser, och höga rådet beslöt att, då äldre kommissionslandtmätaren ingeniören herr Bror Sven Lindh icke motsvarat det honom meddelade förtroendet att vara lots ombord på ångslupen "Ilmarinen", hvilket bestyrktes däraf, att han tvänne gånger årad lotsat båten rakt på grund, ehuru ingen skada däraf vållats, så dock emedan däraf uppstått stor förlust af dyrbar tid, han, honom till näpst och androm till varnagel, skulle omedelbart afsättas från den innehafda hedersplatsen. Beslutet antogs och stadfästes med en liten "munk" utan kaffe; ty det var först dagen efter som vi uppfunno konsten att af det i pärtkorgen ymnigt påträffade malade kaffet tillreda läskedrycken, för hvilket ändamål likvisst ingen panna medskickats.
På. P:s förslag sändes bud till byn för att där efterhöra en man vid namn Grandin, som varit med om de af kronan där i nejden utförda strömrensningsarbetena och således borde ha reda på djupet och stenarna i sunden. Mannen infann sig snart och anställdes som Lindhs efterträdare. Denne Grandin var en spjufver, som senare, då L. öfvergifvit vårt sällskap, visste berätta att gubben alldeles icke besvärat sig med att närvara vid vattendragets utprickning, utan öfverlämnat uppdraget åt tvänne yngre biträden, som placerade störarna efter sitt förstånd. Därför hade L. ingen reda på huru farleden märkts och på hvilken sida om störarna grunden lågo. Det är så mycket underligare, att han ej sände ett af biträdena, utan lotsade själf.
Under tiden hade ångan stigit så högt, att vi med sakta fart åter kunde begifva oss i väg och annat blef det icke vidare fråga om på den dagen. Klockan hade nu lidit till öfver fem på eftermiddagen och vi hade förgäfves hoppats att under dagens lopp komma långt. Grandin försåg sig med en båtshake, som han graderade med kritstreck efter fotmått, och ställde sig därmed längst fram på fören, ehuru han varnades. Vår väg från detta olycksställe och en km längre fram liknade en mycket krokig flod med stark ström på trånga ställen, där bottnen för det mesta utgjordes af stenrösen eller berg, således var stor försiktighet af nöden, hvarför vi måste färdas så sakta som möjligt. Denna fart, nästan lika god som ingen, benämndes af J. "påstötningsfart", hvilken nu uppfunna sjöterm han såsom ångslupskapten för resan sedan gärna använde.
Redan ett kort stycke ofvan prästgården kommo vi in i ett strömmigt sund, som blifvit fördjupadt med sprängning. Grandin pejlade med sin båtshake och skrek än tre än fyra fot, men all försiktighet till trots stannade vi med kölen på någon skarp stenkant och stodo där rätt hårdt fast. Nu backades med maskinen och stakades från fören, men loss sluppo vi dock icke, förrän alle man i takt börjat springa akterut och tvärs öfver båten; då kom han i rullning och vi åkte sakta bakut. Dylik manöver måste ytterligare upprepas, förrän vi vid tredje försöket lyckades staka oss fram mellan stenarna. Innan vi närmare Lembois by kommo ut i friare vatten, voro vi utsatta för flere slag bottenkänningar, än mjuka, än hårda, och Grandins pejlingar med båtshaken tjänade ej till mycket, ty stenarna träffade han sällan på och leran var så blöt, att vi vanligen åkt fast däri, innan han varskodde. Påstötningarna och åkningarna blefvo slutligen så många, att jag, för bättre minnes skull, började bokföra dem.
På detta sätt jämkade sig Ilmarinen småningom till den långa, låga bron vid Lembois och under denna åt styrbord fram till stranden nedanom byn. Städse betänkt på att föröka proviantförrådet, skickade T. äfven här ut i gårdarna och lyckades för 50 kopek erhålla ett tjog ägg samt ett kvantum sötmjölksost, hvilken rätt lär vara en delikatess för folk som intet bättre har och tycker om den. Med användning af resterna ur pärtkorgen uppdukades kvällsvard ombord på den mellan relingarna lagda landgången, fint och ordentligt med nystruken bordduk och servietter. Den något knappa måltiden afåts under färden, sedan vi lämnat byn.