Efter att ha snuddat vid ett par för höga stenar och åter i förbigående antecknat några dykänningar vid passerandet af ett strömstarkt sund, anlände vi närmare kl. 11 på natten till Konho gård. Detta ställe hade Törngren, som påstod sig vara bekant med egarinnorna, tvänne icke längre farliga fröknar, utsett till nattkvarter i den förhoppning, att husrum och förplägning där skulle fås. Ödet hade dock den gången till en del beslutat annorlunda. T. och J. gingo det korta stycket till karaktärsbyggnaden för att rekognoscera terrängen, och då allt befanns öde och tyst bultades på dörren. Efter flerfaldigt förnyadt och förstärkt alarm, åtföljdt af lång bidan, syntes skymten af en kvinnofigur i ett af andra våningens fönster för att lika hastigt försvinna.

Då vidare försök att komma in blefvo resultatlösa, gingo de till gårdsfolkets bostad och där bultades en karl fram till fönstret, som sedan han öfvertygat sig att ingen fara var samt sett hvad slags folk vi voro, riskerade komma ut. Han var gårdsfogden och påstod att hans fröknar redan länge sedan krupit till kojs och troligen icke ville taga emot någon. Då T. dock försäkrade, att han hade äran vara känd af fröknarna och envisades att vilja tala med någondera, satte fogden sig i förbindelse med sina härskarinnor på följande enkla sätt. Han hämtade en lång stång, gick med den ensam till andra sidan af byggningen och slog tre slag mot väggen vid öfra våningen. Detta var nog en öfverenskommen signal, ty strax därefter öppnades ett fönster och en skarp kvinnoröst frågade: "Hvad vill de där landsstrykarne midt i natten?"

Därpå meddelade fogden hvem de anlända voro och deras begäran, samt fick efter väl lång väntan det besked, att något främmande icke togs emot vid den tiden på dygnet, att kvarter för natten kunde fås i salen på nedra botten, men förplägning af någon sort icke funnes att tillgå i huset. Det var således skralt ställdt med gästfriheten hos damerna, och våra förväntningar fingo jämka med sig. Strax därpå hördes samma stämma skrika: "Människa, laga sig opp och öppna därnere, men hör hon, bara till salen!" Och ned för trappan kom människan i bara pajtan, öppnade och neg i förstugan, neg i salen och försvann utan att yttra ett ord.

Medan dessa underhandlingar pågingo, hade vi andra tre infunnit oss på stället. Salen var ett ganska stort rum, men tyvärr tomt som världen före skapelsen. Ingen möbel fanns i rummet, men innanfönstren sutto kvar och luften var instängd, het, unken, ja outhärdlig. Där hade nog icke vädrats sedan damernas ungdomstid och den var, enligt T:s påstående, längesedan gången. Vi stodo där tittande kring väggarna och sågo troligen alla mycket tankspridda och något dumma ut, utom T. som var smått förargad öfver sina besvikna förhoppningar. Hvad stod att göra så här midt i natten? Litet bjöds oss af hvad vi väntat, men tacksamma för tak öfver hufvudet under natten måste vi dock vara, ty ute i båten var kyligt och alla voro för trötta att fara vidare. Vi fingo således, då ingen utsikt till förplägning fanns, vara tillfreds med det mål vi fått på båten och för resten draga till svältremmen; ty fogden ville icke åtaga sig att ytterligare förmedla mellan T. och fröknarna.

Han påstod att de bestämdt voro mycket uppskrämda öfver det oanmälda besöket, och ehuru T. försäkrade sig nöjaktigt vilja för dem förklara anledningen till vårt intrång i huset, blef han obeveklig; dock åtog han sig ansvaret för att låta oss taga halm för att göra bäddar åt oss på salsgolfvet.

Fogden gick därpå förut och vi vandrade i gåsmarsch efter honom till ladan, hämtade halm enhvar åt sig och till hufvudkuddar vedträn, som stuckos under halmen. Trötta och hungriga lade vi oss, bredande rockarna som täcken öfver dessa våra anspråkslösa läger. Någon vidare garderob än den man bar på sig medförde ingen, utom T. som i en väska hade näsdukar, löskragar och strumpor, ett par af hvarje sort. Den instängda luften i rummet var dock så motbjudande, att T. snart steg upp för att på vid gafvel öppna både sals- och förstugudörren. Uttröttade somnade vi genast, knappast bättre hysta än under fri himmel, ty kylan trängde utifrån in längs golfvet.

Tredje dygnet.

Utkyld och öm i kroppen af det dåliga lägret vaknade jag mot kl. 5, då solen, skinande snedt genom fönstret, stack mig i ansiktet. De andra sofvo ännu. Jag såg Linds bädd tom, men fäste mig icke vidare därvid och gick ned till båten. På gården var allt tyst. Jag väckte manskapet ombord och tillsade om omedelbar uppeldning, ty bort från detta otrefliga ställe var lösen. Då jag återvände möttes jag i förstugudörren af skrattsalfvor. Alla voro vakna och skämtade öfver ingeniör Linds rymning under natten. På fönsterkarmen hittades en af honom skrifven lapp, hvarpå han meddelade, att då vi afsatt honom från innehafd befattning ombord, ehuru han enligt egen mening fullgjort sitt åliggande, eftersom båten kommit så långt, ansåge han sig numera öfverflödig och ville icke vidare göra intrång på värt klena matförråd, hvilket beslut vi därför borde vara nöjda med. Då han dessutom icke kunnat få sömn på en så dålig bädd som bestods, fann han för godt att begifva sig i väg utan att störa oss andra. Gubben var således både spefull och omtänksam om vårt bästa. Senare fingo vi höra, att han vandrat till nästa bondgård och därifrån åkt hem. Där skyllde han på att han haft kallt på golfvet och fruktat förkyla sig, om han stannat. Mycket möjligt, ty äfven vi andra funno det både kyligt och obekvämt, men hvad stod att göra för bekvämligheten på ett så ogästvänligt ställe, där man måste vara nöjd med det som bestods.

Man må icke undra öfver att Konho gård gjorde ett mycket otrefligt intryck på oss. "Lasciate ogni speránza, voi ch'entrate." Utan grannskap ligga de gamla byggningarna, gråa och förfallna, i en slät, lågländ och ful trakt, där intet träd synes på nära nejder samt både himmel och sjö se lika gråa, öde och tråkiga ut. Lika tomt och öfvergifvet som det tog sig ut då vi kommo på natten, föreföll det oss då vi vid sextiden på morgonen öfvergåfvo det. Ingen människa syntes och fröknarna nändes vi icke skrämma upp en gång till, men lämnade, upphängd på en spik på väggen, en af alla undertecknad skriftlig, ironiskt affattad tacksägelse för välvilligt bemötande. Om fröknarna lefva, hänger den kanske där ännu.

Nedkomna till ångbåten kände vi oss alla ruskiga och omornade. Törngren bjöd därför strax efter afresan på seltersvatten och cognac, som nog var något uppkryande, men efter den långa fastan kräfde magen dock reelare föda. Då jag uti proviantkorgen observerat rikedomen af malet kaffe och socker, som ingen användning funnit i brist på kaffepanna, funderade jag på huru vi i denna vår brydsamma belägenhet skulle få någon nytta af upptäckten, "in der Not frisst der Teufel Flugen", säger ordspråket, och hvarför skulle man icke kunna koka kaffe utan kaffepanna, om det ock blefve första gången jag sysslade med sådant bestyr. Ombord bland maskineriets tillbehör fanns en s.k. tälgpanna, som, då maskincylindern behöfde smörjas, användes att smälta talg uti. Vänligen hade den sin plats på ångpannans varma fodral, och talgpannans botten var formad kupig därefter. Kärlet var gjordt af koppar, smalare upptill än vid botten och invändigt väl förtennt, hade lock och på ena sidan ett långt träskaft; det var således äfven till formen ganska likt en välskapad gammaldags kaffepanna. Hvarför skulle det icke nu trots sin profana bestämmelse kunna användas för detta nya ändamål? Pannan befriades från det smälta innehållet. Aska togs ur eldstaden, vatten hälldes i kärlet däröfver och så lutades och kokades detsamma väl rent, hvarpå det till påseende fick cirkulera hos herrarna, att de icke måtte förlora aptiten för den blifvande läskedrycken.