Panna hade så anskaffats, men hvar få en påse att koka det malade kaffet uti? Någon ren tyglapp kunde icke öfverkommas ombord och T. hade redan beslutit att offra en af reservnäsdukarna för det allmänna bästa, då jag i hans resväska upptäckte det nya paret strumpor och utropade: "häraf få vi den bästa kaffepåse i världen" och anammade det ena af plaggen. Nu kapades skaftet af ena strumpan och två stickor stuckos igenom fotändan, nedanom det klippta stället. Den så åstadkomna påsen fylldes med kaffe och hängdes ned i pannan. Locket lades på sin plats och apparaten ställdes på glöden i eldstaden. Det blef kaffe af! Alla voro förtjusta och fulla af beröm öfver den rara drycken, utom Pipping, som ironiskt påstod att den smakade "härsket", men så fint utbildad smak hade ingen af oss andra, och ehuru drycken var ganska grumlig och grädde saknades, bevisade den stora åtgången bäst dekoktens förträfflighet. Alltså "hony soit qui mal y pense" säger jag. Förutom kaffet bestods till frukosten sura rågskorpor, smör och något sötmjölksost, som nu äfven kom till heder jämte ett rått ägg per man, och alla voro nog så belåtna med trakteringen, så landtlig och enkel den än var, isynnerhet som en cognac eller munk fanns att allt efter tycke och smak sätta ofvanpå.
Sedan Konho öfvergifvits hade vi icke vidare observerat någon af Linds störar. De voro försvunna med honom och saknades nu. De hade icke skyddat oss från att törna, men kunde åtminstone tjäna till att utvisa, åt hvilket håll på vattendraget vi borde taga vägen. Nu sågo vi sunden och fjärdarna öfverallt fulla med stenar, utan en aning om hvartåt styras skulle. Ingen ombord hade förut färdats i dessa trakter längs de enformiga och öde stränderna. Ingen människoboning syntes till och ingen lots kunde således fås; men Grandin, som åter stod på fören med båtshaken, pekade än hit än dit. Under så brydsamma omständigheter fick båten naturligtvis hela morgonen gå med s.k. "påstötningsfart". Långt hunno vi på det sättet icke, men kommo omsider till en nejd, där vattendraget liknade en tämligen bred och grund flod. Törngren, som stod vid rodret, yttrade då till mig: "Som synes, växer här tät säf om babord utefter hela den långa stranden, och där den trifves brukar alltid vara minst två alnar djupt, därför tycker jag att vi kunna låta båten få bättre fart". Jag lydde order och öppnade ångventilen för "full maskin". Det var roligt att åter engång få fara undan med god hastighet och ha utsikt att snabbare hinna målet. Alla ombord sågo därför strax gladare ut, blott Pipping sade: "Eile mit Weile." "Akta er, skynda ni nu, så få ni vänta sedan." Detta var fult sagdt, men tyvärr fullt berättigadt. Ty som det står i Frithjofs saga, under oss lurade den falska Ran; hon stötte visserligen icke "ett hål i sitt silfvertak", men hon lade ett stort flyttblock i vägen för oss. Stöten var mycket häftig. Ångslupen rände med stäfven emot den sockertoppspetsiga, i halfannan meter djupt vatten liggande stenen. Skakande och sviktande utefter hela längden studsade båten tillbaka för att vid en girning åt styrbord med sidan skrubba längs stenen en stor del af sin längd. Oförberedd på törnen raglade jag mot maskinen och brände händerna på cylindern samt kom mig icke strax för att stoppa.
Följden af denna törn blef åtskilligt haveri ombord. Grandin for som en simmagister hufvudstupa öfver stäfven ned i sjön med båtshaken. T., som stod vid styrinrättningen, fick en duktig puff mot magen af den horisontalt liggande styrrattens handtag och segnade däraf ned på golfvet; men värre gick det för J. Han hade ögonblicket förut af eldaren låtit räcka sig en skyffel innehållande några glödande kol ur eldstaden, för att, då det var ondt om tändstickor, därmed tända den papyross han stuckit mellan läpparna. Stöten stjälpte honom ned mellan ångpannan och den längs båtsidan löpande bänken, där passagen var så smal, att J:s respektabla rundning endast af en så försvarlig knyck kunde klämmas ned genom mellanrummet och, då utrymmet nedanom bänkens kant var fritt, fjädrade magen ut däri. Han låg därför så fastklämd, att han med egen kraft icke kunde röra sig ur fläcken.
T. kraflade sig nog upp omedelbart därefter, men höll händerna öfver magen, hvarför P. påstod, att han straffats på den delen, som syndat mest. Ingen annan hade dock tid och lust att skämta, då kamraten låg så illa i klämman och våndades högljudt. Han måste hjälpas och för att kunna göra detta fingo några för utrymmets skull hala i benen, medan de andra sköto på axlarna, och så släpa honom akterut längs golfvet. Vid ångpannans slut, där öppningen var större mellan maskinen och sittbänken, kom han åt att hjälpa upp sig själf. Han var vid dåligt lynne och påstod sig se ut som en gris. "Stor är han och duktigt fet" menade P. I den hvita uniformsrocken, där nu lera, kol, olja och annan smuts lämnat sina märken under halningen, såg han allt annat än läcker ut. Bäst redde sig Pipping vid törnandet, emedan han oskadad satt kvar på bänken och därför kunde göra sig lustig på de andras bekostnad.
Emellertid hade Grandin bärgat sig själf. Då han fann att fötterna bottnade vandrade han i dyn till stötestenen och satte sig gränsle på den tills vi åter hade makt med ångslupen och afhämtade honom. Därvid fingo vi ock reda på stenens storlek och form. Af den ännu på det improviserade landgångsbordet befintliga frukostservisen återfunnos lämningarna på däcket därunder; den tog slut samtidigt med matförrådet, hvaraf blott kaffe fanns kvar att lefva på. Brännvinsflaskan, sherry- och portvinsflaskorna slogo sorgligt nog, i korgen sönder hvarandra, blott munkflaskan redde sig, troligtvis för det tjocka glasets skull; men i den fanns kvar blott en liten skvätt. En sorglig stämning bemäktigade sig oss vid åsynen af all denna förstörelse i vårt spirituela förråd, och då den ökade hastigheten visat sig medföra så bedröfliga följder, nödgades vi att åter fara varligt fram. "Det är så dags nu", anmärkte P.
Så hade det långsamt och långtrådigt lidit långt fram på förmiddagen och en glödande sommarsol utgöt sin strålande fägring på och framför båten öfver den spegelblanka vattenytan af en större fjärd, öfversållad med på vattnet synliga större och mindre stenar. Att döma af väderstrecket, ty vi styrde söderut mot solen, som var det enda man hade att rätta sig efter, skulle vi färdas tvärsöfver denna öfversvämmade stenöken. Att vi där åter skulle råka ut för äfventyr, var att förutse. Ögonen värkte af glansen, som låg öfver vattenytan, solen brände skinnet genom skjortärmarna, ty mera än två plagg hade snart ingen på sig; till och med Grandin svettades, där han i paradisdräkt vände sina på ångpannan och utefter bänkarna till torkning i solskenet utbredda kläder. Så snart han fick byxorna användbara, kommenderades han åter på sin plats förut, med anmodan att bättre än tillförene känna sig för och hålla ögonen öppna. Han påstod dock, att ögonen rakt ingenting tjänade till, ty den lervälling vi färdades uti, vore tjock nog att mura upp kakelugnar med. Båtshaken vore dessutom till ingen nytta, emedan sjöbottnen var så blöt, att han icke kunde känna när den tog vid.
Uti sådan smörja och hetta krälade vi med "påstötningsfart" framåt, på måfå, knotande öfver vägens längd och det härliga höbärgningsvädret. Hungriga, dåsiga och apatiska sutto och lågo vi hvar det för tillfället i skuggan af soltältet bäst passade och ingen hade på länge yttrat ett ord, då T., som åter styrde, svagt liksom för sig själf framstönade ordet "kaffe." Han visste att intet vidare drickbart fanns att tillgå ombord, äfven läskedryckerna hade, trots sin i början så imponerande myckenhet, ledsamt nog tagit slut och sjövattnet var onjutbart i annan form än som kaffe; det var därför en lycka att sådant fanns. Däruti såg man åtminstone icke, huru simmigt och motbjudande det använda vattnet varit, man fägnade sig åt att det blifvit kokt. Jag visade det åt alla. "Man behöfver endast tänka på de milliarder baciller, bakterier, coccer och andra mikroorganismer, som vimla däri, för att, trots den tropiska hettan, känna en kall kåre kila utefter ryggraden", sade T. Härtill svarade P. sarkastiskt: "Du bör således tänka mycket därpå i den här hettan så får du svalt!" Men rätt hade T., ty endast i form af kaffe kunde man få det i sig. Vi hade dessa dagar gjort den iakttagelsen, att seltersvatten är en mycket olämplig dryck att släcka törsten med i varmt väder, emedan man efter en kort stund blir törstigare däraf än förut. Sodavatten är något bättre, men har i längden samma verkan, blott limonaden är bra vid sådant tillfälle och läskar för längre tid. Den har dock oftast det felet att vara fabricerad med för mycket socker och för litet saft eller syra och är då äcklig. För sin verkligt läskande egenskaps skull var limonaden förr slut ombord än de andra vattnen.
Jag hade undervisat eldaren i kaffeberedningskonsten och framförde T:s önskan till honom, hvarefter jag somnade på bänken och väcktes väl en halftimme senare, då han, som han sade, bjöd "den sista koppen kaffe i det sista glaset." Därefter voro vi således prisgifna åt ödemarkens alla umbäranden, om vi icke snart lyckades komma ur dessa ogästvänliga trakters okända farvatten. Det fanns dock fortfarande ringa utsikt härtill. Jag drack ut glaset och lade mig åter att fundera en stund på alla motigheter, som vi under färden råkat ut för, men steg snart upp att se efter kamraterna, då jag märkte att det var så ovanligt tyst ombord. Som förut pustade maskinen långsamt och propellern plaskade sakta sin vana gång. På bänkarna akterut, vid hvar sin sida, lågo P. och J., de sofvo synbarligen de rättfärdigas sömn. T. mera hängde än stod lutad öfver styrratten, med ögonen slutna och nickande i enformig takt som en kinesisk porslinsdocka. Jag har sett honom stå sofvande bakom dörren i sin egen tambur och rest med honom i vagn mellan T:fors och T:hus, då han låg på knä på vagnsbotten och sof med hufvudet på sittdynan bredvid mig under flere skjutshåll. Han kunde sofva i alla ställningar och gjorde så äfven här. Grandin och maskinisten hade krupit in i förruffen för att finna skugga och sömn. Äfven eldaren hade efter kaffeserveringen satt sig på sin plats framför eldstaden; med armbågarna stödda på knäna, och händerna under käkarna sof äfven han, ehuru han nog hade det varmast af oss alla, ty pannan hade han framför sig och middagssolen gassade på ryggen. I ångpannan fanns vatten öfverfullt, men fyren i eldstaden var utbrunnen och flämtande, medan manometern endast visade halfannan atmf. Det hela utmärkte ett af den tropiska hettan framkalladt, sorgligt afdomnadt tillstånd hos expeditionen.
Jag såg mig omkring utombords. Samma solblanka lergrå fjärd, som vi ett par timmar redan befarit. På närmare och längre häll samma stenar på vattnet och längst borta samma horisont, som syntes då jag förmer än en timme sedan lade mig och somnade. Jag gned ögonen, det var ingen synvilla. Det var samma tafla som då och dock gick maskinen ännu som förut. Besynnerligt! Jag vände mig just för att med en knuff påminna eldaren om hans plikter, då jag varsnade en hopskrynklad papperslapp på vattnet om styrbord. Det var sannerligen samma påse, som jag såg honom kasta i sjön, då han hällt ut det sista kaffet. Hur var det möjligt? Eldaren fick nu en stöt, så han vaknade, och åtspord om han kände igen det ifrågavarande pappret, svarade han tvärsäkert: "Det är påsen som kaffet var i, behöfs den?" "Nej bevars", mente jag, "men hur är det fatt att den drifver här bredvid båten ännu?" "Jo", svarade karlen, "jag har hela tiden sett att här finns medström." "Medström här midt på fjärden, det vore något besynnerligt", utropade jag.
Nu purrade jag ut Grandin. Han hade äfven sett påsen där innan han kröp i ruffen och pratade liksom eldaren om ström. "Tag hit båtshaken och känn efter djupet." Ja, det gjorde han, och båtshaken, som sjönk djupt redan af egen tyngd, kunde med händerna köras ned huru långt som helst. Men se, upp ur dyn var nästan omöjligt att få honom, han stod som fastlimmad i leran, tydligt utvisande att ångslupen satt lika fast som han och icke flyttade sig ur fläcken. Efter detta rön alarmerade jag de sofvande. De två långa bärlingarna, som voro försedda med svarfvade trissor på tjockändan, togos ned från sin plats ofvan soltältet, maskinen slogs om för back och alla man togo uti för att staka båten akteröfver. Meningen var god, bärlingarna kördes djupt ned i dyn; där blefvo de och detta var allt som uppnåddes, ty vi orkade icke åter draga upp dem. Repsnaror fästes därför på ändarna för att kvarhålla dem och därmed bundos de vid pollarna, hvarigenom vi således lågo väl förtöjda midt på fjärden, liksom om vi icke redan stode säkert nog på lerbanken.