Det kunde nu intet annat göras än att elda friskt på och låta ångtrycket stiga. Då detta var uppnådt, kommenderade oss J., såsom han förut gjort, att akterut i takt springa af och an från ena sidan till den andra, medan maskinen för full kraft gick "back." Båten vaggades med ifver och vi svettades värre af ansträngningen, mest den feta J., men "det var lika fåfängt som att vinka åt lik", ångslupen flyttade sig icke en tum akteröfver. Vi ältade den blott djupare in i jäsleran, så att bottendyn hvirflades upp och sjön mera än förut liknade ett lerhaf. T. som alltid var färdig att skämta, påstod att det var Ran, Ahti eller andra sjötroll, som gaddat sig samman medan vi sofvo för att hindra oss från att färdas vidare. Då, påstod han, hade de begagnat sig af rätta ögonblicket, för att få makt med båten, men nu fanns inte ens en "munk" kvar att bjuda dem som offer. P. frågade honom, om han trodde, att trollen äfven voro gjorda af lera, ty efter hvad han förstod, var det sådan som höll båten. Så skämtades ändå, fast vi hade en kväfvande hetta och alla voro matta däraf; men loss kommo vi icke på det viset. Värst af allt var, att intet drickbart för de torra struparna fanns ombord; detta verkade deprimerande äfven på ett så muntert sällskap.
Efter en stunds rådplägning sade J: "Det vore väl f—n om 'Ilmarinen', efter att med heder ha krälat uppför Kuokkala, skulle stanna för evigt på denna lerbank. Jag röstar för att vi forcera den. Det är blott dumt, att vi ingen roddbåt ha för att kunna pejla vattendjupet längre förut. Nu få vi gå framåt på måfå." Förslaget vann T:s bifall, det var ju ock det enda försöket som återstod, om vi ej ville stanna på stället för obestämd tid, d.v.s. tills någon strandbo händelsevis upptäckte oss och af nyfikenhet drefs att komma ut i båt, ty det var för långt till land att ropa dit. Jag fick således order af T. att förbereda till forcering och tänkte: "hvad som skall ske är alltid bäst att göra ordentligt" samt tog upp nio atmf:s ångtryck. Då jag sedan sade åt J. att det var klart, kommenderade han; "alle man längst akterut", hvarigenom fören något höjdes, och därpå: "framåt, full maskin." Ångslupens akter hoppade och skakade af maskinkraften, tjock lervälling yrde som en smutsfontän omkring den, men framfart blef det icke nu heller. Då kommenderade J: "vaggan i gång" och alla kröpo vi upp på babords relings kant, hållande fötterna på bänkarna och färdiga att på en gång springa öfver till styrbord. Af den ensidiga belastningen krängde ångslupen betydligt först åt det ena sedan åt det andra hållet, och se, då denna manöver några gånger upprepats, lossnade båten. Helt sakta började han hasande på sidan krypa framåt, småningom höjande fören ytterligare och ökande farten, allteftersom leran släppte taget. Med stum häpnad observerade vi fenomenet utan att våga röra oss ur fläcken af farhåga att båten skulle stanna. Man brukar säga att "en sten faller från hjärtat" då en oförutsedd händelse lyckligt förlupit, och om så verkligen sker måste från våra hjärtan ett helt stenrös ha ramlat i sjön, medan vi i spänd väntan sutto på relingskanten afvaktande huru båten sakta gled öfver lerbanken, därvid märkbart sänkande förstäfven, hvilket tydligt visade, att vi åkte ned därifrån. Utan kommando och trots torra strupar utbrusto vi i ett ljudeligt hurra, då ångslupen med samma började skjuta god fart.
För försiktighetens skull måste hastigheten dock omedelbart minskas, men lyckligt nog sluppo vi utan vidare äfventyr öfver denna förtrollade fjärd ut på Vanajavesis vidsträcktare vatten. Där hade T. någorlunda reda på trakten och satte kurs på Voipala gård, hvarest vi ökade vedförrådet och fingo kalja, god kalja, en läskedryck förmer än champagne under förevarande omständigheter. En mängd af de tomma flaskorna fylldes med denna tavastländska national nektar, som aldrig, hvarken förr eller senare, smakat mig bättre än då.
Från Voipala foro vi till Lahdentaka gård, vid södra ändan af Vanajavesi, hvilken egdes af enke-bergsrådinnan I., T:s svärmor. Vi lade till vid båtbryggan kl. 5 på e.m. och hoppades att nu ha utstått resans besvärligheter. Från bryggan för en lång, snörrät allé upp till karaktärsbyggningen, omkring hvilken allt var mycket fint och städadt. Herrarna snyggade upp sig så godt möjligt var efter resans medfart och gingo fram till gården i förväntan att bli väl förplägade, men jag föredrog att stanna ombord, då jag på intet sätt kunde få min nedsmorda maskinistkostym presentabel. Sedan vi en hel timme förgäfves väntat herrarnas återkomst, började det bli tråkigt ombord och jag tyckte visiten hos svärmor varit lång nog.
Det var bra länge sedan kaffefrukosten på morgonen, och kaljaskvimpet förtog icke hungern, som redan kändes pinsam, i synnerhet som den af T. förmodade sändningen från gården till oss ombord uteblef. Då man intet har att göra och väntar, kännes hungern så mycket intensivare, och jag funderade att på något sätt göra slut på den sugande känslan. Kom så ihåg vägkostkorgen från Laukko och tog fram den, för att se efter om icke några brödstycken gömt sig undan däri. Sedan jag plockat ut det som fanns helt af porslinet, knifvar och gafflar, bordslinnet etc., syntes en handduk utbredd öfver hela korgbottnen och mycket väl nedstoppad utefter sidorna, hvarför en flyktig granskare icke kunde förmoda annat än att handduken utgjort ett underlag för innehållet och att korgen var tom därunder. Händelsevis lyfte jag korgen och tyckte mig märka att den var något för tung, som tom pärtkorg betraktad. Anande oråd, tog jag uti handduken och lyfte upp ena hörnet. Bedöm min glada öfverraskning, där låg en stor vacker fyrkantig kaka på en järnplåt, lika stor som hela korgens inre. Jag skrattade för mig själf, icke litet belåten öfver denna lyckliga upptäckt i rätta ögonblicket, och en skadeglad hämndkänsla fick makt med mig. Denna skatt hade T. icke kommit öfver, då han flere gånger plockade ut matförrådet, och nu voro de alla däruppe, hade det trefligt, mådde godt och läto traktera sig, medan jag var prisgifven åt ledsnad och hunger. Behöfde de kakan i öfverflödet? Nej! men jag behöfde den och jag hade hittat den, annars skulle den nog oäten ha rest tillbaka till Laukko. Hämnden är ljuf, helst då det är fråga om att den skall utöfvas mot en god kaka, tänkte jag, tog fram knif, gaffel och tallrik samt kapade åt mig några försvarliga stycken. Den smakade utomordentligt bra och bestod af flere på hvarandra lagda hvarf med hallonsylt emellan. Jag skar flitigt af kakan, men småningom blefvo bitarna mindre, min förmåga att utrota dem aftog och jag slutade äta, innan ens en fjärdedel gått åt. Resten packades åter på sin plats och korgen ställdes på synligt ställe akterut i båten.
Nu hade jag fått nytt kurage, då magen var mätt, och beslöt påminna herrarna om deras löfte, hvarför jag lät hvisselpipan ljuda tre långa gånger. Detta hjälpte och efter en stund kommo de, men glada och belåtna sågo de märkvärdigt nog icke ut och T. yttrade: "Vi kommo för sent till middagen och svärmor bjöd oss bara på kaffe. Det var klen föda för utsvultna sjöbussar, isynnerhet som vi generade oss att tömma skorpkorgen." Nu hade jag svårt att tiga längre och sade: "Kanske det då passar, att jag kan bjuda på dessert?" och med detsamma tog jag handduken från korgen. Alla sågo mäkta förvånade ut och T. utbrast: "'Warum in die Ferne schweifen, wenn das Gute liegt so nah?' Emellertid var det ju utmärkt bra, att jag icke hittade kakan förut och nu ska vi hålla tillgodo, liksom vår ingeniör redan grundligt gjort; han har haft bättre tur än vi". De togo enhvar sin duktiga bit och mumsade som bäst, då bergsrådinnan med flere andra damer kom ned till båten. Fruntimren skrattade i smyg åt att se alla herrarna tuggande, med stora stycken af kakan i händerna. De fingo nog en alldeles oriktig föreställning om kosthållningen ombord.
Emellertid hade ångslupen blifvit klar för affärden, som ock omedelbart företogs. Ett par hundra steg från landningsstället faller Tavastehus vattendrag, här liknande en smal, tämligen sakta ström af kanske en half km bredd, in i Vanajavesi, och på östra stranden ligga gårdarna Lahdentaka och Stjärnsund. Denna ström har i tiden upprensats för att sänka vattendragen ofvanom och kunde därför passeras med ångbåt. Då sådan dock icke dittills trafikerat där, hade strandägarena stängt den med fiskebragder. Uti strömmynningen stodo fyra stycken s.k. "katschor" i sicksack utöfver midten och med till stränderna löpande armar, totalt afstängande strömmen. Dessa katschor förfärdigas af träpärtor, hvilka på flere ställen af sin längd tätt hopfästas till långa allt efter vattendjupet ända till två meter breda mattor. Mattans ena ända fästes upprätt vid bottnen nära land och dess längd sedan utåt i vinkel mot stranden, så långt som djupet medgifver för att pärtornas öfre ända skall räcka ofvan vattenytan. Yttersta delen af mattan är dubbel, och den ena ändan vikes åt höger, den andra åt vänster tillbaka mot den långa, från land kommande armen. Sålunda bildas tvänne ovala kamrar omkring fyra eller fem fot långa och två fot breda, uti hvilka fiskarna, som följt stranden och den därifrån löpande katscharmen, inkomma genom tvänne (en uti hvar kammare) mellan mattornas ända och landarmen lämnade ett par tum breda vertikala springor. Genom dessa hitta fiskarna icke tillbaka ut och tagas vid vittjandet af fiskaren med håf. Dessa fiskeinrättningar äro ganska arbetsdryga och bli farliga äfven för sjöfågelungar, som simma in i labyrinten och fångas liksom fisken eller svälta ihjäl och bli kråkornas rof.
Vi foro med sakta fart in på den första katschan, och T., som stod vid rodret, var rådvill hvartåt han skulle styra, då bergsrådinnans röst hördes ropa: "Atte, Atte, styr bara rätt genom katschorna!" T. smålog och befallde "full maskin" med: den effekt, att ångslupen körde midt genom katschorna, så att det brakade i pärtstickorna och propellern malde sönder det som båten icke krossade. Det blef en hiskelig förstörelse efter oss och T. sade: "Svärmor trodde bestämdt icke, att vi skulle göra så rent hus, det här är gårdens bästa fiske."
Utan hinder färdades vi sedan genom den upprensade strömmen förbi gärden Stjärnsund och den längre fram högt på östra stranden liggande nya Hattula kyrka. Nedanom landsvägsbron öfver Mierula sund snuddade vi visst vid bottnen och ofvanom i kröken hade vi känning af en sten, som föranledde P. att säga: "Det är bra att få veta hvar de finnas, så kan man taga bort dem." Men vid sådant voro vi redan vana och ingen fäste sig vidare därvid, ej ens då ångslupen i sundet nära Karlberg fick en stadig duns, som blef den sista på denna färd.
Nu nalkades det efterlängtade målet för vår expedition; staden T:hus syntes. Då vi passerade slottet sade T.: "Nu ska vi imponera på T:hus-borna och göra dem uppmärksamma på den stora tilldragelsen att första ångbåten anländer till skråköpingen." "Säkert har ingen där drömt om att en sådan skulle kunna komma till dem från T:fors. Jag skall väcka dem, så att de komma ned till stranden och taga emot oss ordentligt, värdigt en sådan händelse", menade J. Därpå gick han åstad och vred upp hvisselpipan med sådan kläm, att han fick det afbrutna kikhandtaget i handen och pipan stannade öppen. Med god fart och under öronslitande oljud, som icke i hast kunde stoppas, nalkades vi staden. T. styrde och sade sig vilja lägga till elegant nära bron, vid en af stadens båda bykflottar, såsom enda lämpliga stället vid styrbordsstrand. Han styrde därför icke midt på vattendraget, utan höll närmare åt babordsstranden, för att, då han lade till vid målet, med en gentil sväng visa sin skicklighet som styrman. "Göra sig till för bykkäringarna", sade P. Han borde icke ha hållit den kursen, ty innan han kom sig för att börja lofven åt styrbord, råkade vi för nära inpå det långgrunda s.k. järnvägslandet och åkte med full fart in i dyn. Då var det för sent att vända utåt. Småningom men säkert tog leran bort farten och så stannade vi midt för målet, ur stånd att tillsvidare nå det, till förtret och skam för oss samt häpnad och åtlöje för menigheten, som i mängd samlade sig på bron och utefter stranden, ditkallad af den ännu alltjämt tjutande hvisselpipans förskräckliga alarm. Sedan båten fastnat stoppade jag maskinen utan kommando af T., samt skyndade att söka fram nödigt verktyg för att göra slut på oväsendet. Så snart detta var gjordt, kunde man åter höra hvad som sades och med lättnad andas ut.