Den första som yttrade något var åter P., som frågade T. hvad han hade här att göra, då bykflottarna ju lågo bakom oss på andra sidan af sjön. Hvartill T. svarade: "Man skall ej undra på om det 'tar fast' vid Tafast-hus." Det återstod äfven denna gång intet annat än elda upp för forcering och enligt gammal vana försöka med våld komma ur detta fatala, för publikens ögon och kritik utsatta läge. Medan det väntades på att ångan steg och vi, vid dåligt humör öfver att ännu i sista stund ha råkat ut för otur samt att den tillämnade imponerande ankomsten förvandlats till ett grundligt fiasko, resonnerade om huru vi snabbast skulle slippa ifrån stället, ifall vi icke lyckades bli flott med maskinkraft, föreslog jag att alla herrarna, för att lätta ångslupen något, skulle bege sig i land med båt. Men det ville ingen veta af och T. förklarade: "Ha vi kommit så långt, så fara vi enligt öfverenskommelse ända fram med 'Ilmarinen'."

Liksom på begäran nalkades en båt. Det var en ekstock, som roddes af en ensam herreman. Troligtvis för att tillfredsställa sin nyfikenhet på hvem vi voro, rodde han inom hörhåll ett hvarf omkring ångslupen och tycktes därefter ämna sig tillbaka, då han anropades af T., som sade sig känna honom: "Kamrern är god och kommer ombord och dricker ett glas vin med oss!" Svaret kom ordagrant som följer: "Det ska' hin komma till er! Man ser ju på långt håll huru ni lefver!" Saken var nämligen den, att vi, för att blifva af med de undan för undan tömda många läskedrycksflaskorna, radat upp dem på öfversta listen af sittbänkarne, där de lågo som en garnering omkring hela aktern. Flaskorna af annat innehåll voro icke många efter haveriet, men kanske kamrerarns skarpa blick upptäckt äfven dem. T. svarade: "Kamrern ska' inte vara rädd för flaskorna, de äro alla tomma!" Men kamrern fortsatte: "Hvad ska' man tänka om er? Hvarenda skolpojke i sta'n vet, att här är grundt längs järnvägslandet; hvad hade ni här att göra? Antingen äro ni galna eller fulla, och hvem tror ni har lust att komma till er, som först föra bud och sen såhär skämma ut er för hela stan". Så sade han, vände sin ekstock och for samma väg han kommit.

Det var "ord och inga visor" vi fingo höra. Vi återfunno vårt glada lynne vid denna straffpredikan, och på min fråga hvem den barske herrn var svarade T.: "Det är ölbryggar Nordanwehr — som kallas kamrer — rolig karl som man ser." Under denna muntration hade ångtrycket stigit tillräckligt, och då allt var klart kommenderade J.: "vaggan i gång!" och vi voro så väl inexcercerade i denna manöver, att den genast hade önskad verkan och båten efter några vaggningar, vid första attacken för full maskin framåt, klarerade lerbanken och fortsatte upp till bron. T. fick ändock utföra den tillämnade eleganta svängen och lade till vid bykflotten, till stor förfäran för käringarna, som fingo brådt att bärga undan sina paltor.

Men intet jubel, intet hurrarop mottog den första ångbåten, som anlöpte T:hus. T. påstod: "T:hus-borna tyckas icke vara på höjden af sin tid och fatta tilldragelsens vikt". Men de bevisade motsatsen senare under den följande vackra sommarnatten, då vi voro inbjudna till en mycket animerad och fin tillställning på restaurationen i parken. Sedan vi efter ankomsten, så godt sig göra lät, snyggat upp oss i P:s bostad, vandrade vi till fots ut till parken, ty åkarnes skramlande och nyttiga följe hade mig veterligt på den tiden ännu icke inkräktat detta samhälle.

Festen i parken.

Därute i parkens restaurationslokals stora sal hade till firande af första ångbåtens ankomst till staden samlats nästan allt hvad samhället egde af lärdom och anseende. Vid supén höllos, med anledning af dagens händelse, många, långa och stämningsfulla tal. Häradshöfding T. hyllades personligt dels för sin för landet och särskildt för staden Tammerfors nyttiga, storartade industriela företagsamhet, dels emedan man hört att han ämnade utsträcka densamma till T:hus, åstadkommande reguliär ångbåtsförbindelse mellan dessa städer på den nya sjöväg, som ångslupen Ilmarinen genom sin lyckliga färd visat vara farbar. T. svarade därpå, att han vore fast öfvertygad, att den nya farleden, sedan den blifvit utprickad samt af kronan på behöfliga ställen upprensad och fördjupad, skulle bli trafikabel äfven för större fartyg än Ilmarinen, äfvensom att det vore hans ifriga önskan, att den ångbåtsförbindelse mellan städerna, som länge varit ett trängande behof, snart måtte blifva verklighet. Han omnämnde den stora mängd varor, som sändes till och från T:fors med foror, hvilket beröfvade landtbruket arbetskraft under hela sommaren; att ett dylikt företag ovillkorligen måste bli lönande, samt att han hoppades de närvarande ville intressera sig för och deltaga i detsamma. Detta tal hälsades med allmänt bifall och gaf första uppslaget till grundandet af Vanaja ångbåtsbolag.

Det nya bolaget arrenderade till en början kronans ångbåtar "Udatscha" och "Strela" (denna senare inköptes från Crichtonska verkstaden i Åbo) och de till dem hörande små lastpråmarna. Dessa båtar skötte trafiken till år 1865, då hjulångbåten "Elias Lönnrot" och följande året den liknande "Vanaja" blefvo färdiga, till hvilka äfven anskaffades större pråmar i mängd. Detta bolag, hvars ångbåtar byggdes af T:fors mek. verkstad, skötte trafiken sålunda, att den ena ångbåten, "Vanaja", bogserade fraktgodset i pråmar till Lembois by, hvarest det lossades och transporterades på foror öfver det omkring en och en half km breda näset, för att därpå åter lastas i andra pråmar, hvilka af ångaren "Elias Lönnrot" i sin tur drogos fram till T:fors. Passagerarena promenerade vanligen den korta vägen öfver näset. Denna trafik var således något omständlig, men utgjorde dock ett stort steg framåt, och bolaget gjorde goda affärer ända till hösten 1876, då järnvägsförbindelsen mellan städerna öppnades och gjorde slut på ångbåtstrafiken. Något befarande af Kuokkala ström blef likvisst aldrig af, emedan det ansågs vara förbundet med för stor risk att fara utför densamma. För att kringgå nämnda ström byggdes under nödåren 1866-67 Lembois kanal, som är försedd med en sluss, till stor lättnad för trafiken, då den gör omlastningen obehöflig.

Efter denna korta historik öfver det vid festen preliminärt grundade bolagets existens återgår jag till själfva festen. Där hade stämningen under småtimmarna blifvit allt mera lifvad och det ena högstämda talet aflöste det andra under flitigt skålande och drickande. De föregående nätternas korta och oroliga hvila samt färdens besvärligheter hade dock småningom så pass uttröttat mig, att jag drog mig undan festandet ut på den mot staden vettande balkongen för att få litet ro och vederkvickas af nattens svalka. Den vackra utsikten öfver det gamla slottet och staden, som jag första gången såg, fängslade intresset för en stund, men den ljumma sommarnatten och tröttheten söfde mig snart trots surrandet och hurrandet från festsalen hvilket ljöd som ett aflägset äskdån.

Vid tretiden på morgonen saknade T. mig och ställde till ett allmänt sökande, som snart ledde till målet. Inga protester hjälpte, jag förklarades vara rymmare och halades med våld tillbaka in. Därinne lyftes T. ännu en gång af de närvarande på axlarna, samt bars vid hurrarop och sång flere hvarf kring det stora bordet. Detta var åter uppdukadt för morgonkaffet och välförsedt med glöggar, solstrålar, munkar, sängfösare, "grundstötar", och kanske än flera goda och farliga saker i förfärande ymnighet. Därmed afslutades denna lifvade tillställning i allsköns sämja och allmän förbrödring, dock må mina då erhållna många nya bröder icke misstycka, art jag under årens lopp glömt dem alla utom rektor Eurén, lektor Gadd och lektor Sucksdorff. Dessa herrar kommer jag ihåg, emedan den förra år och dag efter festen påminde mig därom och jag ofta haft affärer med de två sistnämnda, då de turvis skötte Vanaja ångbåtsbolags angelägenheter. Sommardagens sol stod redan högt på sin bana, då vi slutligen i tre skilda grupper vandrade tillbaka till staden. Vi resande njöto i P:s gästfria hem den efterlängtade och välbehöfliga hvilan till långt fram på förmiddagen. Så slutade tredje dygnet af vår händelserika färd.

Ångslupen "Ilmarinens" afleverering.