Samma dag vid tolftiden samlades vi, "Ilmarinens" befäl och besättning, än en gång ombord för verkställande af ångslupens leverans till kronan. Såsom T:fors Linne- & Järnmanufaktur-Aktiebolags och således äfven verkstadens disponent, verkställde häradshöfding T. öfverlämnandet å dess vägnar, och kaptenlöjtnanten J. var enligt fullmakt emottagare. Han yttrade, att eftersom maskinen och ångpannan på den äfventyrliga färden mellan städerna flere gånger blifvit profvade med dubbelt så högt ångtryck som vanligt och därvid hvarken olycka inträffat eller felaktighet uppstått, ansåge han maskineriet väl och ändamålsenligt utfördt samt motsvarande sin bestämmelse, hvarför han afstode från anställande af ytterligare försök därmed. Men då det uttryckligen var stadgadt i köpebrefvet, att båten skulle befinna sig i "oskadadt skick", samt dess skrof under färden varit utsatt för en mängd törnar och stötar, andra påkänningar obeaktade, ansåge han sig som samvetsgrann emottagare skyldig att noggrannare undersöka dettas beskaffenhet.
En ytlig besiktning visade genast, att målningen farit mycket illa och att alla de vanliga färgerna ombord, svart, hvitt, grått, rödt och ekfärg med sällsynt konsekvens öfverallt blifvit bortskrapade och nedsmutsade af sot, sand och dy, hvarför han å kronans vägnar ansåg sig böra anmärka därom. Resultatet af nymålningen i duggregnet före affärden från T:fors var, som man kunde förutse, att såväl ångslupen som dess besättning sågo hemska ut, mycket påminnande om lärlingar i målareyrket och deras arbete.
Luckorna i trägolfvet upplyftades för undersökning af båtbottnen inifrån, men där hittades inga tecken till skador. Det på kölen stående vattnet, som samlat sig från maskineriet, östes bort och märken gjordes för att utröna om det skulle komma nytt från någon läcka i skrofvet. Bottenplåtarna under ångpannan och maskinen kunde dock icke granskas inifrån och mycket möjligt var ju, att där fanns både bucklor och läckor. J. menade därför, att han på annat satt måste forvissa sig om dessa plåtars beskaffenhet. T. påstod, att man i sådant fall blefve tvungen att bygga upphalningsbädd för att dra båten på land eller ock förskrifva dykare från H:fors. Intetdera förslaget godkändes af J., som visste bättre råd.
Trots stadspolisens och tvättmadammernas protester mot intrång på stadens bykflotte, halades båten med sidan intill denna och där anordnade J. följande tillställning. Hela besättningen och därtill så många af åskådarena, som hade lust att vara med och funno plats, kommenderades att ställa och sätta sig på den flotten motsatta relingen och sittbänksraden, medan den andra sidan lämnades tom. Genom denna ensidiga belastning krängde båten så mycket, att en del af botten höjdes öfver vattenytan. Vattnet befanns dock vara alltför tjockt och grumligt för att man skulle kunna se djupare ned åt kölen till.
Men J. var ej heller nu rådlös. Han afklädde sig uniformsrocken, kaflade upp skjortärmarna till axlarna, lät lägga en hopviken pressenning på kanten af flotten och där lade han sig till allmän förlustelse ned på ryggen, famlande med handen så långt han räckte under båten. Båten halades därvid långsamt för- och akteröfver samt vändes sedan äfven med andra sidan mot land, allt under det att J. med största lugn och allvar fortsatte att känna sig för under den. T. påstod visst, att han med sina stora händer icke hittade in i de små hålen och bucklorna, men J. försäkrade skämtsamt, att om det ock funnes hål så stora att en stor punschbål och ett duktigt kålhufvud kunde tappas bort i dem, ämnade han ej fästa sig därvid efter sådana pröfningar som båten bestått, blott T. skaffade bålen tillrätta; kålhufvudet skulle han då få behålla för besväret. Lika noggrann och omständlig undersökning utfördes därefter med tillhjälp af en båtshake lägre ned mot kölen, samt eftersågs att under tiden intet vatten inträngt i kölrummet.
Till slut meddelade J. efter denna besiktning, att äfven ångslupens skrof befunnits i oskadadt och sjömässigt skick, men att han ändå icke strax kunde emottaga det, emedan det såge så ohyfsadt ut. T. utfäste sig därför att ofördröjligen låta nymåla båten, hvilket arbete äfven samma dag påbörjades. Detta var tredje gången som båten målades inom tre veckor.
J. fortsatte, att då som köpevlllkor vidare var stipuleradt, att ångslupen utan bistånd af något slag med egen kraft skulle färdas emellan städerna och alla närvarande kunde intyga, att ingen hade hjälpt båten framåt, men väl ett par gånger en hel bataljon soldater behöfts för att förhjälpa den bakut, ansåge han alla vid leveransen fästade villkor vara mer än uppfyllda och således intet hinder möta att han på kronans vägnar toge emot ångslupen, hvars förra namn "Ilmarinen" nu på högre befallning utbyttes mot "Udatscha". Detta namn lofvade T. omedelbart anbringa på ångbåten, och sedan därpå köpebrefvet undertecknats och protokoll uppsatts öfver leveransen, afslöts förrättningen med en munter och splendid frukostmiddag, hvarefter senare på kvällen den af J. vid besiktningen omnämnda och af T. tillrättaskaffade punschbålen afprofvades.
"Udatscha" uppsnyggades i största hast, målades utom- och inombords i hvitt och ekfärg, pryddes här och där med förgyllningar, samt försågs akterut med röda schaggdynor på sittbänkama. Sålunda utstyrd såg den nätt och fin ut, då några dagar senare Hans Majestät Kejsaren, kommen från mönstringen af de på Parola malm sammandragna trupperna till landningsbryggan vid parken, där ångslupen låg, gick ombord och med densamma gjorde en färd till egendomen Karlberg och åter, därmed invigande den nya kommunikationsleden.
En färd med ångbåten "Laukko".
Då jag på sommaren gjorde "Laukkos" bekantskap, var jag i tillfälle att bese den både ut- och invändigt; äfven såg jag en marknadsdag från Pyynikkeåsens höjd "Laukko" full proppad med allmoge i sakta mak plöja sin fara på Pyhäjärvi. Tungt lastad hade den hvad man kan kalla kronisk slagsida och krängde åt sidorna så djupt, att hjulhusens ytterkant släpade längs vattenytan. Hemskt var det att åse, och dock hörde jag, att kapten Bastman på sådana resor brukade stoppa fullt med bondgummor under däck och att de gärna höllos där, smickrade öfver att af kaptenen bjudas ned i den fina salongen och utan aning om att de endast hade båtens ostadighet att tacka för äran. En närmare bekantskap med båten inledde jag dock först ett år senare på en resa under förhållanden så egendomliga för denna första ångare på Pyhäjärvi och den tidens tekniska insikter hos egare, befäl och manskap, att jag icke kan underlåta att här berätta något därom.