Herr T. hade som nämnts från början icke varit nöjd med sin båt och funderade på att skaffa sig en annan, hvarför han i augusti 1863 vidtalade mig därom, och då jag för att kunna bestämma, hvilka dimensioner en lämplig ångare på dessa vatten borde få, önskade förut undersöka den farled båten skulle trafikera, inbjöd han mig att i sällskap med honom och några andra herrar följande dag göra en lustresa med "Laukko" till hans egendom i Vesilaks. Klockan 8 på morgonen lämnade vi vid vackert solskensväder det s.k. Laukko torg i T:fors för att fara till Laukko gård. De medresande voro utom båtens egare ingeniörlöjtnant Fridolin Stjernvall och possessionaten Adolf Aminoff från Pekkala, ett muntert sällskap.
Från Laukko ämnade jag sedan i roddbåt fortsätta till Lembois by i Lempäälä socken för att genom mätning undersöka Kuokkala fors angående möjligheten att fara upp där med större ångbåt än "Ilmarinen". Herr Stjernvall påstod att sådant kunde utföras, emedan denna fors endast en månad tidigare blifvit rensad för sjöfällning och ytterligare samma år befarits. Han var dock ensam om denna åsikt, men hr T. önskade undersökningen för att utröna om en större ångare i fall af behof kunde föras den vägen upp till ofvanliggande vattendrag.
Utom oss fyra funnos inga passagerare. Vi satte oss på den med sidofönster försedda salongsruffen och beställde kaffe. I väntan därpå resonnerades om den blifvande trafiken till Tavastehus och svårigheten att vid sjöarnas varierande vattenstånd befara dem, i synnerhet med en ångbåt lik "Laukko", som låg nära sju fot djupt. Därför hade ock "Laukko" haft bottenkänning på flere ställen, bland hvilka ett låg strax utanför Haikka egendom. Detta grunds läge ville T. visa mig och vi gingo därför förut till babords hjulhus. Både S. och A. följde med oss, och denna sidoförskjutning af den rörliga lasten verkade så betydligt, att ångbåten, hvilken för det låga vattenståndets skull blifvit befriad från tackjärnsbarlasten, krängde så djupt åt vår sida, att styrbords hjulskoflar lyftades upp i vattenytan.
Strax var kaptenen tillstädes, sägande: "Herrarna äro så goda och skingra sig, ty båten lyder icke roder i den här ställningen." Naturligtvis åtlydde vi gärna kaptenens befallning, och skämtande öfver båtens rankhet fördelade vi vår vikt så jämnt som möjligt, placerande oss en vid hvart hjulhushörn, samt läto den just med kaffet kommande restauratrisen till allas vår synnerliga förnöjelse gå rundt däcket för att servera hvar och en särskildt. Kaptenen påstod visserligen, att han icke ålagt oss att "stå i knuten", men att det dock vore lämpligare för jämviktens bibehållande, om vi antingen höllo oss där eller iakttogo ett visst system vid våra förflyttningar. Om den ena ginge åt babord eller styrbord, borde samtidigt en annan begifva sig lika långt åt motsatt håll, och till allmän förlustelse och förströelse utfördes under resten af färden flere sådana manövrer med militärisk noggrannhet.
"Nu se vi tydligt", yttrade A. "att det redan för en gemytlig kaffetrefnads skull behöfs en ny båt, ty fruntimren torde icke gå in på att få sin kaffetår i hvar sitt hörn och kapten skulle säkert icke få dem till att marschera efter kommando, därtill är han bestämdt för artig karl." "Svårt blir det", mente äfven kaptenen, "men fruntimren fara ej gärna med 'Laukko', ty här ha förekommit flere fall af sjösjuka tillföljd af de ständiga rullningarna, som äro svårast då det blåser sidavind och det finnes mycket folk på däck."
Under samtal och skämt kommo vi till Sotka, krälade med möda uppför den nedra strömmen och lade till vid Viinikka brobänk, enkom för att göra allt klart för den förestående stora ansträngningen vid forcerandet af den öfra strömmen.
Då ingen s.k. ångbläster var inrättad för att när båten låg stilla öka draget i skorstenen, åtgick närmare en halftimme, innan manometern visade 90 skålpunds tryck, hvilket i anseende till pannans konstruktion och den tunna plåten måste anses vara väl högt. Därför frågade jag maskinisten, om detta icke redan vore nog för ändamålet. Han svarade att man måste rätta ångtrycket efter vattenhöjden i sjön; ju högre den var, desto starkare var strömmen, och vid midsommartiden hade 100 skålpund behöfts; men då sjöarna sedan midten af juli börjat falla, kunde man nu med svårighet komma upp med 90 skålpund, dock ansåg han säkrare att börja med 95 skålpund. Jag sporde då om han förstode risken af att så starkt anstränga en ångpanna, synbarligen ej byggd för sådana experiment; han tycktes ta saken lugnt och menade att sådant skett förrän han kommit på båten, hvarför det väl icke vore så farligt, eftersom dittills ingen läcka uppkommit i nitskarfvarna; han trodde att ångpannan "blifvit van" vid denna behandling. Litet förvånad öfver denna egendomliga logik frågade jag vidare till huru högt tryck pannan vore profvad och hvilket det högsta tillåtna trycket vore. Härpå fick jag svaret att han aldrig sett att någon profning af pannan verkställts på hans tid och att trycket väl måste få vara så högt att båten kom fram. Denna amerikanskt oförskämda dristighet och af okunnighet alstrade liknöjdhet för fara, som gjorde att man i en ångpanna, tillverkad af på den tiden ganska illa känd engelsk puddelplåt med otillräcklig tjocklek, riskerade använda ett säkert dubbelt så högt ångtryck, som den från början blifvit byggd för, gjorde mig häpen. Jag gick upp på däck för att interviewa egaren, om han var medveten om förhållandena där nere.
Ganska oväntadt fick jag höra, att han hade reda på tillgången, men bra litet på de möjliga följderna; ty då jag gjorde honom uppmärksam på att en olycka lätt kunde hända, emedan ångpannan icke vore gjord för så stor påfrestning, som den dagligen utsattes för, svarade han: "Hvad kan då hända vidare, än att vattenståndsglaset springer sönder, som det gjort åtskilliga gånger förut?" "Åhjo", menade jag, "det kan en gång äfven behaga ångpannan att springa och då bär det till väders för oss och allt annat häruppe också." "Håhå", utropade han, "uppåt ska' vi ju alla sträfva att komma, det är meningen med jordelifvet." "Ganska riktigt", invände jag, "och det är bra om ni är beredd därpå, men jag och troligen alla andra här äro det icke och därför" — Här afbröt han mig, själf fortsättande: "anmodar jag er att ofördröjligen företaga alla försiktighetsmått, som kunna anses behöfliga till åstadkommande af mera säkerhet för de oförberedda, tills jag hinner få en annan ångbåt, ty då slopas den här."
Nu blef maskinisten synlig i däcksluckan och rapporterade till kaptenen, att allt var klart, hvarför jag åter begaf mig under däck för att iakttaga huru maskineriet arbetade under det förstärkta ångtrycket. Vid kommando "framåt" rasade de rörliga maskindelarna i väg med en mot vanligheten svindlande fart; det fräste, dängde, stötte och slog i hvarje lager, vid hvarje ledgång och glidyta, så att det var hemskt att höra och se. Det lät som om allt hvart ögonblick skulle flyga i stycken. Med förvåning observerade jag, att pannstommen, på hvilken maskineriet utan underliggande ram var direkt fastskrufvadt, synbart sviktade af att plåtarna utefter pannans hela längd fjädrade in och ut mellan nitskarfvarna. Jag gjorde maskinisten uppmärksam därpå. Han sade lugnt: "Detta är väl inte så illa, ty när vi börja elda, är framgafveln öfver eldstaden slät, men när det är 60 skålpunds tryck kupar den utåt 1/2 tum och stiger trycket till 100 skålpund, blir plåten utböjd fullt 1 tum." Därpå visade han med sin öfver bucklan lagda tumstock att han sagt sant. Det var mycket obehagligt att se pannplåtarna liksom lefva. Ett utomordentligt starkt och segt material måste det dock ha varit, ehuru jag förut så ringaktande yttrat mig om det.
En god stund stod jag tyst med ögonen fästade på manometern, inom mig önskande ett snabbt slut på äfventyret och att ångtrycket snart skulle sjunka till normal höjd. Småningom jämkade sig visarn nedåt skalan och hade kommit till 80 skålpund, då jag ropades upp på däck. Där såg jag att båten just befann sig i starkaste strömmen, strax nedanom utloppet från sjön, och T. visade mig, huru ringa fart båten gjorde, då han blott tum för tum kröp framåt, ehuru hjulen snurrade kring med stor hastighet. Här syntes tydligt, att den för tillfället så starkt uppdrifna maskinkraften jämt och nätt orkade besegra hindret, samt att det höga begynnelsetrycket vid affärden från bron var oundvikligen nödvändigt för att på detta ställe ha de behöfliga 80 skålpund kvar. Därefter sjönk trycket snabbt till de normala 60 skålpund. Mera orkade pannan vid vanlig gång icke hålla uppe. Det svåra profvet hade den åter med heder bestått, men huru länge kunde detta fortsättas?