Uppkomna ur Sotka på Vesilakssjöarnas lugna vatten fortsattes resan utan vidare äfventyr till Laukko egendom, där vi stannade öfver natten. Under tiden talades mycket om ångbåtstrafiken och nya ångbåtar för person- och godstransportens upphjälpande mellan städerna, då ingen järnvägsbyggnad från Tavastehus norrut tillsvidare tycktes bli af. Alla voro mycket intresserade för detta företag, hvilket T. äfven två år därefter fick bättre i gång, innan den ifrigt önskade kanalanläggningen genom näset vid Lembois kom till stånd, hvilken staten först under nödåren 1867-69 utförde som undsättningsarbete. Den påtänkta forceringen af Kuokkala fors, hvarifrån jag efter undersökningen på stället ytterligare afrådde honom, behöfdes ej heller.
Följande morgon fortsatte jag färden i roddbåt, alltjämt pejlande djupet i sunden, till Lembois by, där äfven höjden och bredden under den låga landsvägsbron mättes för möjligtvis ifrågakommande genomfart al hjulångbåt. I Kuokkala fors befanns det vara omöjligt att i roddbåt komma uppför, fastän båten var lätt och två starka karlar sutto vid årorna.
Mig veterligt ha endast tvänne gånger ångbåtar med egen kraft farit uppför denna ström, men aldrig utför. Det experimentet har ingen vågat sig på; man har föredragit att fira sig ned.
Hela dagen förgick under sådan sysselsättning, och först fram på natten återkom jag till Laukko, hvarifrån jag följande dag på eftermiddagen i roddbåt anträdde återfärden till staden. Detta fortskaffningsmedel valde jag för att icke behöfva invänta ångbåtens afresa morgonen därpå och tillika på vägen kunna närmare undersöka Sotkaströmmarna, hvilket vid uppresan icke kunde utföras från ångbåten.
Någon timme efter affärden borde jag möta ångbåten, men den syntes icke till. Först långt senare, då Laukkofjärden och en holme passerats, syntes den på långt afstånd. Efter åter en stunds rodd föreföll det mig besynnerligt att ångaren icke nalkades snabbare och synbarligen ej förändrade läge. Jag gjorde roddarena uppmärksamma därpå och en af dem mente: "Där bland grunden står han nog säkert, ty han är långt efter tiden."
Så förhöll det sig äfven. Då vi kommit närmare, såg jag att ångbåten låg med fören så högt på ett osynligt grund att ett par fot mer än vanligt syntes af den rödmålade botten och aktern hade sänkt sig. Ytterst på förstäfven sutto, med benen hängande utom bords, kaptenen och eldaren makligt rökande sina pipsnuggor och fördrifvande tiden med abborrmete, hvilket nöje synbarligen intresserade dem, ty de sågo, då vi nalkades, mycket muntra och alldeles icke i sjönöd stadda ut.
På min fråga hur det tillgått att de så illa kört på grund, svarade kaptenen, att han nog sedan förra besöket på stället kände till den berghäll han hamnat på och att han haft en kvastprick där, men att de fördömda stockflottorna ständigt sopade bort pricken för honom, och bonden, som han anmodat att återföra den till rätta platsen, hade icke gjort detta. Därför var det icke hans fel att han styrt på grundet, utan prickens eller bondens. Han hade helt varligt åkt ett godt stycke upp på släta berghällen utan ringaste skada för båten. Jag kom ihåg Pihls starka byggnadssätt, som här åter bestått profvet, och tänkte: "Hälla ä' gammal å' skuta ä' ny!"
Slutligen frågade jag den muntra skepparen huru länge han ämnade hålla på med metet där. Han sade att han skickat maskinisten och rorgängaren till staden i slupen för att som förut skett hämta undsättning från verkstaden, varpankare, trossar och manskap, samt att han hoppades senast följande afton vara i staden, ty så "hade det gått förut". Han tycktes således vara van vid dylika haverier, och det förklarade tillräckligt det glada humöret han bestod sig. Då där intet stod att göra för oss, tog jag afsked, utan att antaga den erbjudna toddyn, men önskade honom i utbyte god fiskelycka.
Sedan jag ankommit till staden, anordnades vid verkstaden allt till arbetet för stärkande af "Laukkos" ångpanna, och då båten, såsom kaptenen förutsagt, följande dag på kvällen anlände, afbrötos dess turer tillsvidare för reparationens verkställande. Detta arbete utfördes på så sätt, att inuti pannan utefter hela längden under hvardera maskinen fastnitades två par grofva vinkeljärn, för att motverka plåtarnas sviktning. Pannbottnarna fästades äfven vid den cylindriska plåtstommen med starka knän, gjorda af plåt.
Då dessa förbättringar utförts, försvunno de nämnda sviktningarna och man kunde, något lugnad för allmänhetens säkerhet, låta "Laukko" åter upptaga sina turer, hvilka ock lyckligt fortsattes till följande årets slut, då han för alltid lades upp och våren år 1865 efterträddes af hjulångaren "Elias Lönnrot".