Propellerångbåten "Storfurst Wladimir" på Näsijärvi.
Vid samma tid då ångslupen "Ilmarinen" utförde sin upptäcktsfärd till T:hus, hade ryska kronan förfrågat sig angående byggandet af ångbåtar å Päijänne och Näsijärvi vattendrag, och det blef öfverenskommet, att W. Crichtons verkstad i Åbo skulle bygga en båt för den förstnämnda och T:fors verkstad en annan för den senare sjön. Denna erhöll ofvanstående namn och byggdes af järnplåt, 90 fot lång, 15 fot bred och 5 fot djupgående olastad. Båten däckades utefter hela längden sålunda att ett s.k. halfdäck, något högre än relingskanten, vidtog akterom maskinrummet, hvarifrån några trappsteg ledde ned till däcket förut, som var omgifvet af en tre fot hög reling. Inredningen under däck bestod förom maskineriet af lastrum och rymlig skans för besättningen samt akterut under halfdäcket af salong och tvänne hytter. På däcket förom ångpannan var köket inrymdt i en liten fristående byggning och längre förut fanns en signalmast och ankarspel. Ångmaskinen var en s.k. Carlsunds vinkelmaskin, så benämnd efter dess konstruktör och liknande dem, som under 50- och 60-talen mycket utfördes vid Motala verkstad i Sverige. Den arbetade med medelhögt ångtryck, expansion och ångans kondensering, drifvande en fyrbladig propeller. För att med säkerhet utröna båtens fart, hvilken i kontraktet var bestämd att uppgå till minst 8 engelska knop, uppmätte landtmätaren Klingstedt och jag den 11 april 1864 följande distanser: från Myllysaari udde vid forsnacken till Siilinkari grund ute på Näsijärvi till 4,300 fot och därifrån till Harvasalo holme vid sjöns norra ända till 33,180 fot gammalt mått, hvarefter båtens hastighet visade sig vara något öfver 15 km i timmen. I fören uppsattes en liten refflad bronskanon af äldre framladdningstyp, hvilken dock, då båten på hösten lades upp, aflägsnades och de följande åren ej mera kom ombord.
Prof- och leveransresan den 6:te juni samma år utföll till emottagarens belåtenhet, och verkstaden inhöstade en premie af 1,000 rubel för hastighet utöfver den kontraherade. Underhandlingarna om detta arbete hade gått genom kaptenlöjtnanten Leo Jägerschjöld, som ock var med vid leveransen och sedan alltjämt kvarstod som öfverbefäl för kaptenen på båten. Dess kapten var under första seglationstiden löjtnanten vid marinen Fr. v. Sch., finne till härkomsten och en gladlynt man, som gärna såg goda vänner ombord. Strax efter båtens emottagande började den kampanjen för sommaren och skulle därunder minst en gång i veckan trafikera den öfver 100 km långa farleden från Mustalahti hamn i T:fors stad till hamnen med samma namn i Virdois, där landningsbrygga och en ny väg till denna byggts.
På dessa färder tog kaptenen ibland bekanta med sig för att något skingra enformigheten ombord, och alla som hade tid följde gärna med, då den gladlynte vännen bjöd. Han påstod, att sådana färder i sällskap alltid aflöpte utan de små missöden, som eljes brukade inträffa, då han ensam med sitt manskap, utan lots, vägledd endast af sjökorten och de på grund och stränder uppförda hvitmenade sjömärkena, måste söka sig fram utefter delvis okända, krokiga, grunda och trånga farleder, där det var omöjligt att strax från kampanjens början vara hemmastadd.
Så hände på hans allra första färd, då utom fiere andra äfven jag farit med för att öfvervaka maskinen och maskinisten, ett för honom personligen förargligt missöde. På färd från staden hade vi kommit till krökningen vid inloppet till Muurola kana!, där strömmen nedanom vattenfallet under högvattentid ligger hårdt från styrbord och, om båten ej far fram med stark fart, pressar honom inpå stengrundet vid stranden. Kaptenen trodde väl att båten vid långsam gång bättre skulle utföra den skarpa vändningen åt babord, hvarför han kommenderade "sakta fart". Strax fick strömmen makt med båten och skulle lagt den mot stenarna, om icke ankaret varit klart och i grefvens tid släppts till botten. Då ankaret stoppat farten, skyndade sig kapten akterut, för att se om båten låg fri från stenarna. Då han lutade sig djupt Öfver sittbänkens ryggstöd gled fickuret, som var instucket mellan knapparna i uniformsrocken, ned i sjön, tagande kedjan med sig i djupet. Då allt var af guld, blef förlusten stor nog för kaptenen, som sade: "Strunt i det, bara båten är oskadd." Det kunde nog vara riktigt, men oriktig var hela manövern, som vittnade om ovana att navigera på strömt vatten. Detta var ett af de många tillfällen under sommarns lopp, då oturen var framme, och klockan ligger där ännu på fiere famnars djup, ehuru den söktes äfven af andra än kaptenen.
Då jag i det föregående berättat ett och annat om båtarnas färder och öden, vill jag här ock omnämna en annan färd med ångaren "Storfurst Wladimir", rolig och ödesdiger i mer än ett afseende.
En lustresa till Muurola kanal midsommarafton 1864.
Till denna färd hade kapten v. Sch. och de vid remonten af Muurola kanal sysselsatta väg- & vattenbyggnadsingeniörerna Sanmark och Ullner inbjudit allt som till stadens societet hörde. Det skulle dansas på Muurola och återfärden skulle ske om natten. Vädret var präktigt och båten välfylld med passagerare, då den kl. 4 på eftermiddagen lämnade staden. Stadsmusiken, de fem bröderna Scharlin, spelade upp, det bjöds kaffe och punsch, stämningen var lifvad. Bänkarna på halfdäckets båda sidor voro upptagna af damer i ljusa sommartoaletter, och då intet luftdrag förde röken åt sidan, hände det, som ju är rätt vanligt å ångbåtar eldade med ved, att sotpartiklar från skorstenen föllo ned på dem. De flesta af fruntimren retirerade därpå förut. Kapten v. Sch. var, liksom många af hans gelikar till sjös, en artig kavaljer; han lät därför borttaga större delen af sittsofforna på halfdäck och flytta dem förut, där fruntimren voro. Det blef blott en bänk kvar på hvardera sidan af båten och dessa voro upptagna af unga damer som icke nåddes af sotregnet. Längre akterut fanns intet skydd mot sjön och om båten kom i rullning var det således ganska farligt att uppehålla sig där för den, som icke stod säkert på fötterna eller ej var sjövan.
Under resan öfvervakade kaptenen själf sina på halfdäck vid roderratten stående två marinsoldater, ty lots fanns icke ombord. Framför ratten var uppställdt ett högt, med glaslock försedt kartbord, och däruti lågo sjökorten, på hvilka farleden var utmärkt med röda streck samt alla prickar och sjömärken funnos upptagna. Därför borde allt hafva aflupit lyckligt under färden, om blott kaptenen dessutom låtit öfvertala sig att som lots medtaga verkstadens f.d. skutskeppare Öster, ty denne kände från mångåriga kryssfärder bättre än andra till alla vattendragets stötestenar. Men kaptenen påstod sig hitta vägen själf, ehuru hans rorgängare icke förstodo att rätta sig efter sjökorten och endast visste styra från det ena hvitmålade sjömärket till det andra.
Med god fart hade vi passerat Näsijärvi och Koljonselkä samt snabbt kommit 27 km från staden norr om Runsas och Rantala gårdar på västra stranden af Teisko kapell. Ångbåten hade svängt åt styrbord, förbi det på en låg klippa uppförda sjömärket n:o 6 på kortet, och hade rätt kurs. Ute på fjärden, där rodret icke behöfde taga kaptenens uppmärksamhet i anspråk, hade han jämte andra af herrarna varit med om sången och vid det laget just slutat den bekanta visan: "Pelle var så ung och glad, till de vackra flickors rad" etc. då han, observerande att båten kommit in i trängre farvatten, åter egnade sin uppmärksamhet åt sjökortet. Tyvärr hade han dock icke ännu hunnit orientera sig därpå, då båten törnade svårt. Från märket n:o 6 borde kursen satts i nordost på märket n:o 7, ett stenkummel uppfördt på stranden af Myrysniemi udde, men detta märke måste ha förbisetts af karlarna vid rodret, ty de styrde rätt mot norr på märket n:o 8 vid Unekivisalmi.