Detta ödesdigra misstag gjorde att ångbåtens väg kom att ligga öfver yttersta östra ändan af ett vidsträckt undervattensgrund, bestående af stora stenar, långt utskjutande från en midt emot Myrysniemi under västra stranden belägen medelstor holme. Vid stöten lyftes babordssidan högt upp och styrbordssidan krängde mycket djupt ned, hvarpå båten rullade tillbaka åt babord och åter törnade svårt. Detta upprepades gång på gång utan att båten dock satte på eller saktade farten. Vi som stodo på halfdäck akterom roderställningen, hade svårt att hålla oss på fötterna. En del af ungdomarna på sittsofforna föllo framstupa på däck, och andra, som i skrämseln sprungit upp, förlorade jämvikten och stupade ikull raklånga, bokstafligen rullande utefter däcket. Det såg hemskt ut, ty däcket saknade stängsel och var öppet mot sjön. Alla som varsnade olyckan rusade till och lyckades få tag i damerna, innan det var för sent. Man grep tag i hvad man fick fatt, kjolar, ben eller armar. Jag minns att jag gjorde bekantskap med ett litet nätt smalben, hvars egarinna redan låg med armarna utöfver däckskanten, och andra påstodo sig ha varit lika närgångna i hastigheten. Det blef nog förlåtet, tror jag. Voro de unga på däck handfallna och redlösa, så var det ju ej att undra på, att några af de äldre fruntimren i salongen skreko till och svimmade af skrämsel. Medan detta pågick, kom kaptenen sig icke för att stoppa eller sakta farten, men då båten fortsatte färden, lät han den fara vidare som om intet passerat och det kunde ju vara lika så godt, eftersom rätt förut var rent farvatten. Tur var det att propellern icke råkat på någon af stenarna och att maskineriet blef oskadt.

Då intet tycktes ha händt båten, lugnade sig större delen af passagerarena snart och vi voro redan i farten med att lifligt diskutera anledningen till denna olycka, hvilken lätteligen kunde ha blifvit mycket större och som vi alla trodde vara lyckligt öfverstånden, då plötsligt en gäll röst förifrån hördes ropa: "Hjälp oss upp härifrån, här kommer vatten!" Ny uppståndelse ombord. Kaptenlöjtnant J. och jag skyndade till lastrummet, hvarifrån nödropet kommit och där restaurationen för resan blifvit instufvad. De därnere sysslande fruntimren stodo redan till fotlederna i vattnet, som stigit upp på det lågt liggande golfvet. De bärgades i hast därifrån, liksom mat och dryckesvaror, hvarpå timmermansförman Karlsson, hvilken utfört träarbetet ombord och lyckligtvis medtagits, gick ned med ett par marinsoldater, som voro träarbetare. De lyftade upp golfluckorna och bröto loss bräder, så att läckorna blefvo åtkomliga. Maskinisten tillsades att öppna afstängningsventilen i den vattentäta plåtvägg, som förom ångpannan på tvären afdelade fartyget samt att sätta maskinens länspump i gång.

Som väl var, visade det sig snart att vattnet i lastrummet småningom minskades och att pumpen således var stor nog att hålla båten flott, så länge dess maskin var i gång. Då kölrummet blifvit mera fritt från vatten fick man reda på, att det på babordssidan närmast kölen sittande plåtstråket skadats af stötarna, starkt bucklats mellan spanten, men icke bräckts. Skarfven med nästa plåtrad var på flere ställen inböjd och läckte mellan nitarne, så att vattnet forsade in i båten som en hel mängd små fotshöga springkällor. Väl var att de af plåtväggen förstärkta spanten förhindrat läckans vidare utsträckning akterut under ångpannan och maskinen, ty där hade vi varit ur stånd att med tillhands varande medel komma åt att göra något. Då inga naglar voro bräckta, tätade vi läckan provisionelt, på så sätt att blår, mönjekitt och smala, torra träkilar med försiktighet indrefvos under plåtskarfvens växelskena. Härvid biträddes vi af soldaterna, och detta arbete utfördes så bra, att då vi anlände till Muurola, maskinpumpen kunde undvaras och läckvattnet aflägsnas i pytsar.

Kaptenen blef rätt nöjd, då han fick höra, att båten för läckans skull hvarken skulle sjunka eller behöfde köras på grund, och i det hela sluppo vi ju relativt lyckligt undan. Hos oss andra karlar återkom den glada stämningen snart nog, men vår unga kapten lämnade icke mera kartbordet samt såg litet blek och svårmodig ut under resten af färden. Han visste nog hvad honom förestod, sedan sjöförklaring öfver händelsen inlämnats. Huru uppskrämda en del af fruntimren blifvit framgår bäst däraf, att en äldre välfödd handelsmansfru O., hvilken jag endast till namnet kände, lät genom bud anmoda mig, då jag som bäst höll på att med träkilar drifva mönja och blår i läckorna och såg ut därefter, att komma ner i salongen för att lugna henne, ty hon hade hört att båten höll på att sjunka. Jag bad budet svara, att så gärna jag eljes skulle komma, vore jag för tillfället strängt upptagen och icke presentabel i aktersalongen, men så snart vi kommit i land, skulle jag stå till tjänst. Med detta svar hade jag hoppats slippa ifrån gumman, men jag misstog mig, ty väl på landbacken fick hon fatt mig och jag måste höra många granna och vänliga ord. Först för det glada budskapet att vi skulle "komma på land", hvilket ingifvit henne nytt mod, och sedan för att jag "räddat" hennes dotter, sedermera friherinnan C—n, från att drunkna. Hon var således den unga damen, som jag grep i smalbenet. Allt var nog mycket vackert tänkt och sagdt af den goda frun, men hon betänkte icke, att hon därmed gjorde en yngling helt "skamsen" inför en stor del af sällskapet, och då den unga damen därtill på skämt började kalla mig sin "räddare", fick jag till råga på nöjet en tid bortåt höra det som öknamn bland mina kamrater. Till svar bad jag henne tacka försynen och vår kapten, för det han undvikit allt för skarpa stenar. Det lär hon nog ha gjort, ty talför var gumman.

Framkommen till kanalen i Muurola, lade ångbåten till nedanom slussen. Där gingo passagerarena i land. Båten slussades uppåt för att vända och sedan åter nedåt för att på samma ställe ligga färdig för återfärden. På östra kanalstranden stod ett större af bräder uppfördt lider, som användts till förvaring af redskap vid kanalbyggandet, men för tillfället var tomt. Lidret hade af ingeniörerna blifvit uppfiffadt till fest- och danslokal och prydts med löfruskor, girlander och flaggor. Dit tågades i rad och ordning, med musiken i spetsen för sällskapet, som mottogs af värdarna med välkomsttal och inbjudning till te, smörgåsar, mjöd och annat njutbart. Medan därpå serveringen undanskaffades vandrade man ut i den vackra aftonen och besåg kanalen, Muurola ström och närmaste natursköna omgifning, till dess musikens toner kallade tillbaka till dans.

Upptagen af den ännu pågående reparationen ombord, kunde jag icke egna mig åt dansnöjet, men en liten episod därifrån har stannat kvar i minnet och då den är rätt illustrerande för de sociala förhållandena inom den tidens sällskapskretsar i T:fors, vill jag omtala den. Jag stod och samtalade i balsalen, då jag hörde possessionaten Aminoff från Pekkala, hvilken som god vän till kaptenen af honom inbjudits till festen, i min närhet till dans uppbjuda en ung dam, dotter till en rik fabrikant i staden. Med högdragen min svarade hon honom: "Hvad heter man och hvad är man?" Härtill svarade A.: "Jag är från landet och heter Aminoff", hvarefter han med en bugning aflägsnade sig. Ja ja! Stick icke näsan dit, när man icke är ceremonielt presenterad! Sådant störde dock icke nöjet. Man höll sig inom kretsen af närmaste bekanta och hade mycket trefligt. Mången märkte kanske ej ens att, trots allt fejande och skurande i lokalen, lerdammet stod högt i tak upphvirfladt af de dansandes vimmel. Damernas glada ansikten sågo snart tämligen randiga ut och jag må undra hurudana de dagen efter funno sina ljusa klädningar och underkläder, ty på den tiden härskade krinolinerna och damerna liknade sväfvande ballonger; men hvad betydde det, då man hade roligt. Senare på kvällen serverades supén i det fria och därefter dansades åter på allmän begäran, tills slutligen, då himmelens ljusning bådade morgonsolens snara uppgång, ångbåtens hvisselpipa påminte om att alla nöjen måste taga slut. Uppställda i led och arm i arm vandrade man efter musikens toner ned till båten, hvarefter ock affärden strax försiggick.

Det var en härlig, klar och något kylig morgon, sådan den blott förekommer i norden, då naturen leende vaknar ur sin slummer och trastens enkla stämningsfulla morgonsång ljuder öfver nejden. Ombord bjöds kaffe och likörer, som nog behöfdes, ty ute på Kurunselkä började det blåsa vid soluppgången. De äldre damerna och herrarna drogo sig undan ned i salong och hytter, så många där rymdes, resten, mest ungdom, måste stanna på däck och söka skydd hvar sådant kunde fås i lä bakom skorstenen och köksruffen. Det var synd om de unga flickorna i de tunna sommarklädningarna och snäfva jackorna. De hade nyss dansat sig varma och sutto nu tätt hopkrupna, huttrande af kylan. Det rörde ynglingens känsliga hjärta, men hvad kunde göras däråt. Då jag var ur stånd att värma dem alla, men ändock efter bästa förmåga ville hjälpa, fattade jag mod och erbjöd en sextonårig ungmö bland mina bekanta att med mig dela den värme min stora, tjocka doffelkappa kunde bestå, med villkor att jag fick behålla ett hörn för eget behof. Småleende antogs anbudet och oförkylda kommo vi båda hem; ja värmen blef så ihållande, att den räcker till för oss ännu, den dag som är och kommer. Vid ankomsten till staden flaggade alla vedskutor i hamnen och salut dånade från Myllysaari med ångbåtarna "Ahtis" och "Laukkos" nickhakor, hvilka högtiden till ära framsökts ur magasinen. Mycket festligt var det i staden och ehuru så tidigt på midsommardagen var en mängd folk i rörelse. Vid tonerna af Björneborgarnes marsch lämnade vi "Wladimir", sedan vi vid glasens klang utbragt ett lefve för båten och dess befäl. En del af sällskapet begaf sig hem från hamnen, de andra tågade med musik till torget och spredos därifrån åt alla håll:

Det var en i allo lyckad lustfärd, oafsedt haveriet, och kanske någon af deltagarena minnes den ännu, men säkert gör ingen det så väl och så gärna som skrifvaren af dessa rader.

Följderna af lustresan.

Under den på lustresan följande veckan reparerades ångbåten af verkstaden för kaptenens skull utan ersättning och återställdes dess botten i så godt skick som möjligt var, utan att hala den upp på land; den blef ock absolut tät. Detta resultat måste tillskrifvas det utmärkta material, Motala fartygsplåt, som användts till skrofvet. Visst hade stenarna buktat plåtarna flera tum inåt utefter en hel rad af spanten och böjt skarfvarna mellan plåtarna, så att skarfskenorna gapade, men ingen plåt var spräckt och ingen nagel bräckt, ehuru en mängd nagelhål dragits ovala. Skrofvets buk hade på detta sätt skråmats på en längd af närmare tio meter. Därvid hade de många stötarna och rullningarna uppstått, båten hade fått läcka blott i lastrummet, där den lyckligtvis varit åtkomlig under färden. Kaptenen var illa däran, ty han måste naturligtvis afgifva sjöförklaring öfver haveriet. Detta kunde icke undvikas, då hans öfverbefäl kapt.löjtn. Jägerschjöld var närvarande vid olyckan, men han hoppades att det kunde anses som en förmildrande omständighet, att båten kostnadsfritt reparerats. Jag fick ock höra hvarför kaptenen var obenägen att som lots medtaga Öster. Denne hade i sådan egenskap några gånger förut medföljt ångbåten och var mindre nöjd med sin vistelse ombord. Skälet därtill var att han städse påkallats oförberedd till denna tjänstgöring så att han, som var enkling, icke fick tid att förse sig med matförråd för färden, såsom maskinisten gjorde. Dessa båda kunde och ville nämligen icke hålla till godo med den kost, som bestods marinsoldaterna och detta hade Öster meddelat kaptenen, som å sin sida tyckte att maten kunde vara god nog åt dem. Detta spända förhållande dem emellan ledde snart till en liten katastrof, hvarom längre fram skall berättas.