Några dagar efter det båten åter var i sjömässigt skick, erhöll kaptenen meddelande om, att honom för fel i tjänsten och den skada därigenom uppstått skulle af förman tilldelas offentlig skrapa, hvilken akt skulle försiggå, innan han fortsatte kampanjen. För detta ändamål inträffade ock några dagar därpå kapt.löjtn. J. i staden och bestämde, att "skrapningen" skulle ske ombord söndagen därpå efter gudstjänstens slut. För offentlighetens skull inbjödos såsom vittnen, jämte mig, några andra bekanta till kaptenen, hvaribland bruksförvaltaren Gefwert, kontoristerna vid linnefabriken Wallberg och Wasenius samt några flera, och anmodades vi att vid nämnda tid infinna oss ombord.
Då söndagen var kommen och alla bjudna infunnit sig ombord, kommenderades båtens femton man marinsoldater upp på halfdäcket och uppställdes där i en halfcirkel akterut. J. tog plats framför dem med ryggen vänd mot rodderratten och kaptenen ställde sig framför honom. Vi, publiken, fördelade oss på båda sidor om roderställningen bakom J. och hade sålunda kaptenen och soldaterna midt emot. Sedan allas hufvud blottats, uppläste J. några papper och höll därefter ett tal på ryska, hvilket tyvärr ingen af oss vittnen förstod, men vi sågo verkan däraf alltför tydligt på kaptenen och manskapet. Den förra såg mycket blek och olycklig ut och af manskapet voro flere rörda till tårar. Det var minsann icke svårt för oss att hälla oss allvarsamma, man behöfde blott se huru stukad kaptenen såg ut för att bli bedröfvad. Efter detta med uttrycksfulla åtbörder framsagda tal yttrade J. med hög röst ytterligare några ryska ord, som af manskapet besvarades med ett utrop. Därmed var den officiella delen af ceremonin slut. Efter en kort paus vände sig J. till oss, som han bad stiga fram, och talade till kaptenen och oss på svenska, alltjämt lika högtidligt och salvelsefullt. Tyvärr har jag nu glömt det mesta af hvad han sade, men slutet lät ungefär så här: "Om ni hr kapten med båten törnat uti den på sjökortet utmärkta farleden och därigenom inom denna upptäckt ett nytt, okändt grund, skulle det varit förtjänstfullt gjordt, jag skulle med förtjusning ha omfamnat och kysst er, jag skulle ha föreslagit er till en utmärkelse, men — att så där utan anledning, midt på ljusan dag, afvika från på kortet markerad och på sjön utprickad farled, ditåt där ni intet hade att uträtta, för att med full fart törna mot ett på kortet utsatt stenröse, det (stor gest) var ett stort tjänstefel, en oförsvarlig oförsiktighet, som nu af gunst och nåd med denna rättvisa och milda skrapa försonas. Var nöjd och tacksam, unge man, att det för er aflupit för så godt pris och styr hädanefter ej mera dit. Hvad hade min son på galejan, d.v.s. på grundet att göra?" För oss var det vida svårare att, medan han föredrog denna harang, hålla styr på smilbandet och detta visste nog J., som var en stor spjufver och säkert hade rätt roligt af att litet pina både kaptenen och oss. Likvisst föll ingen ur rollen, sålänge vi voro på däck. Men allting har ju sin öfvergång och då J. efter välförrättadt värf bjöd oss till en liten i salongen uppdukad frukost, tinade de stelnade nunorna snart upp och munterheten tog ut sin rätt. Kapten var den gladaste af alla och han hade anledning, ty J. försäkrade, att han icke skulle ha något men i tjänsten af skrapan, hvilket ock gladde oss andra att höra.
En ledsam färd under kampanjetiden.
Några dagar efter ofvan skildrade tilldragelse skulle "Wladimir" företaga en af de för kampanjen föreskrifna färderna från staden till Virdois och tillbaka. Kaptenen, som blifvit försiktigare efter haveriet, försökte värfva Öster till lots för resan och skall enligt dennes utsago ha lofvat honom önskad förändring i den öfverklagade mathållningen ombord. Denne var dock icke hågad att fara med och det behöfdes å min sida mycken öfvertalning, innan jag fick honom att begifva sig ombord. Sedan ångrade jag nog att ha användt mitt inflytande. Jag var icke med på denna färd och följande beskrifning af densamma stöder sig på kaptenens, Östers och maskinistens utsagor. Den senare var anställd af verkstaden sålänge dess ansvarstid för maskineriet räckte. Han var en tillförlitlig person och svensk till börden. Öster fick bud klockan 8 på morgonen att genast infinna sig ombord, och då båten skulle afgå klockan 9, måste han skynda sig att från verkstaden hinna till hamnen, där ångbåten hade egen landningsbrygga.
Det berättades sedan att färden gått bra till Muurola, hvarest båten låg öfver middagen. När alla ombord ätit, var Öster dock blifven utan mat. Förmodligen hade kaptenen glömt att gifva order angående honom, och han var, liksom en del folk i hans ställning, för stolt att påminna och så fick han vara fastande. Då båten anlände till Visuvesi, begaf sig Öster i land och ut i byn, där han var bekant sedan gammalt; dock lyckades han icke där i brådskan få något ätbart, men brännvin fick han mer än tjänligt var för hans fastande mage; ty brännerier funnos den tiden öfverallt, dock mest i skogen. Kaptenen var arg, ty ovan vid disciplin hade Öster icke sagt till, då han lämnade båten, och sedan lät han vänta på sig. Då han slutligen återvände, visade han sig osäker på benen, hvarför kaptenen icke släppte honom till rodret, men befallde honom gå till kojs och ställde sig själf vid ratten under färden fram till Virdois.
Det bar nu så illa till för kaptenen, att båten, kommen endast ett stycke ut på nästa fjärd, med full maskin rände upp på en lerbank och stannade där på betydligt afstånd från land. För att få båten loss bråkades sedan till fram mot kvällen. Ankaret fördes med slupen långt akterut, brännveden upptogs ur boxarna och uppradades så långt som möjligt ute på aktern för att lätta fören, och sedan varpades och backades med full maskinkraft. Men alla ansträngningar voro förgäfves, den sega leran släppte icke taget.
Under tiden hade maskinisten förbarmat sig öfver den utsvultna Öster och gifvit honom något af sitt matförråd. Därigenom hade han nyktrat till så pass, att han åter började intressera sig för det som försiggick ombord. En god stund åsåg han det fåfänga backandet, skakande på hufvudet däråt, klef därpå fram till kaptenen, tog af sig mössan och sade: "Vagga båten, herr kapten. Sätt vaggan i gång, så lossnar skutan ur smörjan." Kaptenen svarade intet. Han tyckte säkert icke om att ta emot råd och hade troligen icke följt detta af välmening gifna, om han vetat något bättre. För tillfället fanns dock ingen annan utväg ur dyn än att följa den anvisning som gafs. Manskapet kommenderades att i takt springa tvärskepps, från den ena relingen till den andra; därigenom kom båten i rullning och hasade, till en början endast tum för tum, men därpå snabbare ned från lerbanken. Kaptenen sade icke så mycket som tack för hjälpen åt Öster. Fram på natten anlände båten till landningsbryggan vid Mustalahti vik i Virdois. Inga gårdar funnos i närheten och Öster kom således icke heller här i tillfälle att skaffa sig något ätbart.
I denna hamn hade kaptenen aldrig annat att göra än att lägga till för natten och följande morgon åter begifva sig af därifrån. Då båten som vanligt afgick tidigt på morgonen, stod Öster åter vid rodret, som om intet hade förefallit. Kaptenen tycktes alldeles ha glömt sitt åt Öster gifna löfte och ignorerade honom totalt. Då Öster icke ville begära något af maskinistens ringa förråd, blef han således äfven på morgonen utan föda. Följden häraf var att han, för att om möjligt stilla hungern eller törsten, i Visuvesi åter försvann från båten och återvände dit lika litet nykter som dagen förut. Detta var naturligtvis mycket förargligt för kaptenen, men icke blef det bättre för någondera af dem för det, ty de förstodo icke hvarandra. Nu måste kaptenen åter ställa sig vid rodret och än mer förargad öfver detta skickade han Öster under däck att sofva utan att fråga efter om han förtärt något eller icke. Öster var en så beskedlig karl, att han lydde och gick.
Det vore intet att undra på, om missnöjet öfver den behandling han rönte och öfver kaptenens svikande af gifvet löfte skulle hos honom ha väckt tankar på hämnd, men jag kan icke misstänka honom därför, ty under de många år jag känt honom, har han visat en oförvitlig karaktär. Han hade dock den egenheten, att han alltid skaffade sig ett rus, då han blef förnärmad eller tyckte illa vara. Att kaptenen icke trodde honom om ondt, syntes bäst däraf, att han begick den oförsiktigheten att sedan Öster sofvit några timmar, åter ställa honom vid roderratten. Men Öster var säker lots och den enda som fanns att tillgå, därför borde han dock blifvit bättre behandlad.
Då båten lämnat Muurola kanal och Öster styrt lyckligt kring samma steniga udde, där kaptenen ett par veckor tidigare lagt klockan på botten, måste denne dock af något skäl börjat betvifla, att han nyktrat till tillräckligt för att sköta rodret, ty han frågade honom: "Vet ni säkert hvar stenarna ligga där längre fram i sundet?" "Ja, herr kapten", svarade Öster. "Men ni styr inte på märket därborta på stranden." "Nej, herr kapten." "Hvarför inte?" "Ditåt äro stenarna, kapten." "Stenarna ligga ej i farleden." "Visst inte, men märket där leder ut på fjärden. Märkena för sundet äro akterut nu." (Dessa märken utgjordes af en på holmen i sundets norra del i skogen uthuggen rågång, försedd med ett hvitmenadt stenröse vid hvardera ändan. Dessa rösen måste vid fart genom sundet hållas i linje efter hvarandra). Kaptenen, som troligen "partout" ville ha sin vilja fram, fortsatte: "Håll på märket förut. Det är långt till stenarna än." Öster lydde och höll ditåt, men frågade ändå för att förvissa sig: "Är det rätt så, kapten?" Härtill svarade denne: "Rätt så." Några ögonblick därefter varskodde Öster honom dock, sägande: "Kapten, nu äro vi strax på stenarna." "Nå, så visa dem då", lydde svaret från den vresiga kaptenen, som troligen icke hade reda på hvar stengrundet i verkligheten fanns, eljes var hans envishet obegriplig. I samma ögonblick svängde Öster hastigt om ratten, båten girade tvärt åt styrbord, åt det håll Öster förut styrt, en häftig duns skakade hela akterskeppet och Öster ropade: "Där äro stenarna, kapten!" Var denna manöver nu utförd af illvilja, som kaptenen sedan påstod? Jag tror det icke. Hade så varit fallet, kunde ju Öster ha styrt enligt kaptenens kommando och lugnt låtit båten ränna upp på stenröset, men det gjorde han icke. I sista ögonblicket ändrade han kursen och förebyggde därmed en olycka, som säkert blifvit större än den föregående på lustresan, ty utom maskinkraften ökade strömmen farten och det skulle ha burit af rätt upp bland stenarna i stället för längs kanten af grundet som nu. Hellre tror jag, att Öster ville gifva kaptenen en minnesbeta och visa honom, huru väl han hade reda på hvar stenarna lågo, hvilket han ju kort förut begärt af honom. Därför gjorde han svängningen i sista ögonblicket och lämnade tre af propellerns fyra blad som minnen på platsen.