Samtalet mellan kaptenen och Öster meddelades mig af maskinisten, som sade sig ha åhört detsamma, stående i nedgången till maskineriet, hvilket ock af Östers utsago bekräftades. Maskinisten påstod äfven, att kaptenen efter stöten var ursinnig och blott af hans afrådande och förböner hindrades ifrån att låta binda Öster och ge honom en bastonad, hvilket var klokt gjordt af maskinisten. Båten kraflade sig med det enda kvarblifna propellerbladet till verkstadens strand. Där insattes ofördröjligen en färdig reservpropeller, äfven kostnadsfritt, för undvikande af vidare trassel. Öster satte aldrig mer sin fot på den båten, men kaptenens otur var därför icke slut.

* * * * *

Under sommaren, sålänge kampanjen räckte, gaf kaptenen ytterligare flere gånger vänner och bekanta tillfälle att roa sig ombord å "Storfurst Wladimir". Då han gjorde sina turer utefter vattendraget, följde de honom till Muurola, Pekkala, Ruovesi, ja upp till "världens ända" i Mustalahti. Själf gladlynt såg han gärna trefligt sällskap ombord. Jag minnes särskildt en mycket rolig färd från staden till Teiskola gård med en hel bröllopsskara ombord och återfärden sent påföljande dag. Men dessa nöjen togo slut med kampanjetiden. Ångbåten lades upp och dess glade kapten återvände till marinen. De följande åren uthyrdes båten åt privata personer; en af dessa var källarmästaren Juselin i T:fors. Den vidmakthöll person- och godstrafiken mellan staden och Visuvesi, hvilken stråt hade stor nytta däraf. Båten fördes dessa somrar af kapten Boucht, tills den på vintern 1867-68 halades upp på land och söndertogs för att skickas till H:fors och där åter sammansättas. Hvart den sedan tog vägen, har jag ej fått veta.

Forellmete i Tammerfors ström.

Fiske med metspö idkades förr ganska litet i strömmen, till en del därför att stränderna för det mesta voro och äro svåråtkomliga samt de bättre metställena belägna inom fabriksområdena och där stängda af de långa vattenrännorna, på hvilka platser därför endast få hade tillfälle att fiska. Vid andra ställen var djupet nära stranden, under den tid fisken uppehåller sig i forsen, obetydligt, och forellen som söker de djupare och stridare platserna påträffades icke där. Mest förekom denna fisk i vattenhvirflarna bakom här och där i strömmen liggande större flyttblock och nedanför den öfra branta delen af fallet. Midt i sommaren fanns förr i strömmen ganska mycket yngel om fem till åtta tums längd. Sällan såg man någon större fisk hoppa, och sådana af mer än tio tums längd, som togos på mete, voro icke många. Stora foreller förekommo där under sensommaren, vid den i september och oktober inträffande lektiden, då de dock sällan voro hågade att nappa på flugor. Ofvanför forsen togos de dock ibland redan i juli och augusti med drag från roddbåt, då naturligt agn eller konstgjordt bete användes. Ynglet hölls i strömmen mest ofvanför den s.k. "lilla bron", en smal gångbro af trä ledande från linnefabrikens nedra ända öfver strömmen och utefter pappersbrukets vattenränna till Nygatan. Ofvanför denna bro voro båda stränderna alldeles afstängda af byggnader och vattenrännor, hvarför mete där endast kunde ske på få ställen från de höga rännorna.

Sällan såg man någon meta i forsen på fabrikernas områden, och var det då vanligen en af de engelska mästarena. Vid lilla bron och på holmarna nedanför denna vid kvarnen och på stenarna i strömmen syntes någon gång under sommaren en fabriksarbetare eller pojke meta med dåliga don och mask på kroken, men dessa metare utgjorde sällsynta undantag. Det enda rationella metande efter forell bedrefs af den ena eller andra bland nyssnämnda engelsmän, och den flitigaste af dessa var på sextiotalet remontmästaren vid linnefabriken Mr. Edwin Dawson. Han metade mycket och mest mindre fiskar, ehuru han själf ej förtärde något af sin fångst. Det var nöjet af sporten och den förströelse metandet medförde i det för en utlänning så enformiga lifvet i en sådan småstad som Tammerfors, hvilket gjorde honom till metare, och så var förhållandet äfven med andra. Sommarkvällarne var han rätt flitig, sedan fabriken stannat, och om det nappade bra, höll han ut till långt fram på de ljusa nätterna; då såg man honom ofta vandra hemåt, medförande den under vänstra armen hängande lärftspåsen, väl fylld med fem till åtta tum långa foreller. Lyckades han någon gång fånga en något större fisk, brukade han omtala det; därför vet jag att sådant sällan hände.

Mr. D. använde goda engelska redskap, spö, ref och flugor, utom de minsta sådana, ty dem förfärdigade han helst själf, emedan han påstod, att det finska ynglet icke förstod sig på engelska flugor, men att större fiskar höggo efter hvad beten som helst, utom det som för tillfället bjöds åt dem. Jag tror dock, att strömmens svagt kaffebruna vatten icke var utan inflytande därpå. För att meta forell använde han samtidigt tre eller fyra mycket små, grå eller brungula flugor, hvilka med korta guttafsar voro fästade efter hvarandra vid en lång sådan tafs, som var försedd med ett litet sänke vid ändan. Med spöet kastade han denna flughärfva på stora afstånd midt i strömmen och emellanåt nappade två små fiskar samtidigt därpå. Märkte han att en större fisk fanns i närheten, utbyttes den sista flugan mot en större engelsk, som då fick spela vid refändan.

Han tyckte icke om sällskap vid metet, men tålde min närvaro, om jag blott icke uppehöll mig alldeles under hans ögon; därför brukade jag, då han metade från den höga spinnerirännan, sätta mig i hans närhet under denna, för att se huru han bar sig åt, tills jag slutligen själf för tidsfördrifvets skull på sommarkvällarna började meta. Klädd som alla engelsmän vid arbetet i en hvit beckskinnströja och mörka benkläder af samma material, mössa af sammet med liten skärm och en brokig halsduk, var han med sitt långa rullspö på långt häll igenkännlig, trägen och fåordig. Hände det att en större fisk nappade på hans skenbart så klena don, då var det intressant att iakttaga med hvilken skicklighet, varsamhet och tålamod han manövrerade, tills fisken var matt och kom så nära, att han på passande ställe vid stranden kunde taga den med handen, ty undertagshåf eller krok användes aldrig. Vid mete från den ett par våningar höga vattenrännan brukade han med rullen vinda upp fångade mindre fiskar, och var jag därvid nära till hands, hjälpte jag honom taga dem af kroken, men större fiskar gjorde honom mycket besvär, innan han lyckades leda dem till något af de få för upptagandet lämpliga ställena; sällan lyckades dock någon rymma.

Af Mr. D. lärde jag mig sålunda forellfisket och han skaffade mig redskap därtill, äfvensom de flugor han funnit vara bäst, ty ingen kände så väl till fisken i strömmen och kunde taga den så bra som han. Dock blef jag aldrig någon riktigt intresserad forellmetare, emedan det för mig endast var ett tillfälligt tidsfördrif utan synnerligt nöje. Att kasta flugrefven och dragga den af och an öfver strömmen till förfång för de små kvicka fiskarna och att timtals snärja efter någon större som icke behagade nappa kunde väl ibland på lediga stunder vara roligt nog, men blef dock enformigt i längden. Därför var det endast i brist på annan sport, som jag försökte mig på forellmete; hellre satt jag i en båt vid något grund ute på sjön och drog upp stora, vackra, svartgröna abborrar.

En vacker sommarnatt år 1864 under spöktimmen kom jag gående öfver lilla bron på väg hemåt. Redan på långt håll varsnade jag Mr. D. vid nedre ändan af linnefabriksbyggnaden, där strömmen rinner utefter en låg tillandning, kantad af en alnshög stenmur. D. bar sig besynnerligt åt, han skuttade gestikulerande hit och dit, svängde med armarna och svor sina kraftigaste engelska eder så det hördes på långt afstånd, allt emellanåt stickande knytnäfven under näsan på den framför honom stående häpna fabriksvakten, som synbarligen icke begrep ett ord af D:s föredrag lika litet som denne af hans finska. Framkommen till broändan fick jag, som aldrig förr sett den lugne D. så häftig, sedan han något behärskat sig höra följande: D. hade fångat en ovanligt stor forell, som han ansåg väga minst femton skålpund och fick fisken efter oändliga ansträngningar lyckligt halad in i det grunda vattnet invid stenmuren. Vakten hade varit intresserad åskådare, och då hade D., som icke ville lägga metspöet ifrån sig och ej kunde komma åt fisken, försökt att med tecken göra för vakten begripligt att han skulle klifva ned i vattnet och taga den uttröttade fisken med händerna samt hifva honom upp på land. Efter åtskilligt tecknande och tydande hade vakten också ganska riktigt klifvit ned från stenmuren och närmat sig fisken, men i stället för att gripa tag uti den med händerna, höjde han hastigt sin tunga påk och måttade ett dråpslag åt fiskens hufvud. Olyckan ville dock, att han i stället för fisken träffade refven framför dess gap och slog af denna, då fisken naturligtvis med detsamma var sin kos.