När Mr. D. sedan för andra berättade denna fatala händelse, menade han att vakten nog förstått hans pantomimer, men varit rädd att taga i den stora fisken och därför ämnat slå ihjäl honom först. Fiskare och jägare skarfva och skryta ibland något, som kändt är.

Under årtiondets senare hälft minskades forellynglet i strömmen och därtill bidrog nog i sin mån att alla de större stenarna uti dess öfra lopp borttogos till fundament under nya vattenrännor. Sedan sköljde vårfloderna undan all sand, grus och småsten långt nedanom lilla bron, hvarigenom strömbottnen blef lik en stenlagd gata, utan skydd för de små och utan lekplatser för de stora fiskarna. Längre nedåt strömmen brukade fisken icke vistas eller leka, troligen emedan vattnet där redan var förorenadt af fabrikerna ofvanför. Genom den undan för undan af fabrikerna vid öfra fallets båda stränder betydligt ökade vattenkonsumtionen blef kungsådran under sommar- och höstetid mycket vattenfattig, mot hvad den förr varit, hvarför forellerna småningom alldeles slutade att leka där. Samtidigt blef det nästan omöjligt för fisken att stiga uppåt, sedan de provisionella fördämningarna af kungsådran tidtals tillätos, hvilka, så länge de stodo, höllo kungsådran nästan torr och blott lämnade en liten öppning för fiskens vandring, hvilken oftast var anbringad på olämpligt ställe. Med de små och halfvuxna fiskarna minskades samtidigt äfven de större, som förr fångades med nät i sjön ofvanför strömmen. Dock härom längre fram.

En jakt i Ruovesi.

Vid ett af de tillfällen då hjulångbåten "Ahti" af medfödd skröplighet var urståndsatt att hvarannan dag under sommarn gå fram eller tillbaka mellan staden och Ruhala i Ruovesi och därför ställföreträddes af min lilla ångslup "Svea", blef jag bekant med possessionaten A. Aminoff å Pekkala fideikommiss, och följden blef en inbjudning från hans sida att jämte några vänner till honom deltaga i en jaktfärd där i trakten. I brist på tid måste jag ett par gånger afsäga mig nöjet och uppskjuta det, tills jag kunde hörsamma kallelsen den tredje lördagen i augusti 1864. Med Öster ombord som lots och eldare lämnade "Svea" staden vid fyratiden på e.m., medförande som passagerare de öfriga till jakten inbjudna gästerna, apotekaren G.A. Serlachius, sedermera egare af Mänttä bruk, och hans provisor herr Const. Hakulin, äfven han senare kommerseråd. Vid härligt väder hade vi en snabb färd öfver de stora fjärdarna och passerade mot solnedgången Muurola kanal samt vid tilltagande skymning de trånga och krokiga farlederna längre norrut. Det var ej så lätt att då hitta vägen där, fastän en del sjömärken funnos uppsatta af kronan för dess ångare "Storfurst Wladimir" ty den öfverallt orörda skogen stod som en grön vägg jämnhög på alla stränder, hvarför smala sund och under stranden liggande holmar, för den som icke kände trakten, voro svåra att skilja från fastlandet. Men Öster hade färdats där några gånger förut och det var nog för honom för att utan sjökort lotsa i mörker. Ibland kunde man tycka att den angifna kursen bar rätt till skogs och rakt mot ett hvitmenadt kummel på stranden. Men då båten kommit alldeles inpå detta, upptäcktes, just innan man törnade, ett smalt sund åt någondera sidan vid hvars slut ett liknande märke skymtade. Där måste således en hastig och tvär vändning utföras för att vid framkomsten till det andra märket ånyo upprepas, då åter något annat sund visade sig ledande ut till rymligare vatten. Krångliga men vackra farleder. Flere sådana passager funnos, hvilka till och med vid full dager fordrade lokalkännedom och påpasslighet hos den som stod vid rodret.

Det var redan mörkt då vi lade till vid Pekkala och mottogos af vår gästfria värd. Han presenterade doktor Hirn från Ruovesi, som blef den femte deltagaren i det stundande jaktnöjet. Emedan vi på färden förbi holmarna vid Kirnusalmi och Jäminki ström sett flere flygande tjäderkullar som vid inträdande skymning där uppsökte sina nattkvarter, föreslog Aminoff att vi tidigt på morgonen skulle fara dit med ångslupen, helst man kunde vara ganska säker att äfven träffa på harar där. För harjakten funnos fyra stöfvare, hvaraf ett par tillhörde apotekarn och de öfriga Aminoff; alla voro vackra djur.

Följande morgon var lugn och klar. Före soluppgången lågo lätta, kyliga dimmor som ett täcke öfver vattendraget och långt inpå land, hvarför affärden måste uppskjutas, tills solvärmen skingrat tjockan. Redan tidigt nedkommen till ångslupen, fann jag Öster, som var särdeles mån om maskineriet, syssla med hopfilande af ett lager, hvilket bultat något under gårdagens färd. Denna lilla reparation var icke behöfligare, än att den gärna kunnat uppskjutas till lägligare tillfälle, och bättre hade det varit, om han den gången visat sig mindre nitisk, ty nu hände att han fjäskade vid sammansättningen, hvarför lagret, då vi åter voro på väg, starkt värmde sig. Vid framkomsten till målet beslöt jag, därtill af omständigheterna nödd och tvungen, att icke likt jaktkamraterna lämna ångslupen, utan hellre stanna ombord hos Öster tills vi åter fått maskinen i gångbart skick.

Mellan sju och åtta kilometer från Pekkala åt staden till vid Kirnusalmi västra inlopp ligga två större och en hel flock mindre holmar i Velhonselkä mellan Kondoniemi strand i norr och Velhonniemi i söder. Utom denna grupp finns i samma vatten på något längre afstånd en mängd andra öar, som alla den tiden voro rika på villebråd. Den holme vi lagt till vid kallas Möyrysaari, är omkring en half km lång och en tredjedels bred samt belägen vid pass en km nordost från gården å Mommo hemman, hvilken dock undanskymmes af en mellanliggande större holme. I söder och väster nära Möyrysaari ligga ytterligare åtskilliga små öar, hvaraf Romusaari är försedd med sjömärke vid segelleden. Det inre af holmen var då beväxt med reslig tallblandad granskog och dess stränder voro, som vanligt i trakten öfverallt där ej låga berghällar eller öppna ställen funnos, snårlikt kantade med täta gamla albuskar. Norra delen är några meter högre, eljes har holmen jämn mark, här och där gräsbevuxen och betäckt af större och mindre flyttblock, mellan hvilka jättelika tallar reste sig högt öfver ganska tät, medelåldrig skog, hvilken knappt nådde tredjedelen af dessa gamla väderbitna fornlämningar. Där ångslupen låg, fanns mellan de präktiga timmerträden en rätt in i skogen ledande öppning liknande en naturlig allé och som, erbjudande en ståtlig inblick i urskogen, kanske var en rågång eller vinterväg. Kamraterna begåfvo sig på tjäderskytte och hundarna bundos vid några buskar nära ångslupen, där de snällt lägrade sig.

Medan de andra söka tjädrar och Öster plockar loss maskinen hinner jag ladda min bössa och tala något om den, ty det tjänar till förklaring af mina oftast ganska anmärkningsvärda skott. Den var en dubbelpipig äldre framladdare tillverkad af den bekanta firman "Sauer et Sohn in Suhl", kaliber 16 med pipor af ovanlig längd, mätande 92 cm, trångborrad och försedd med knallhattslås. Ett ovanligt tungt instrument och därför icke särdeles trefligt att hela dagen släpa på i skogen. Därmed kunde jag på ansenligt håll skjuta sittande och flygande fågel eller en högt kretsande hök, uppöfvad genom att begagna hvarje passande tillfälle att till måls skjuta på sakta framstrykande kråkor. Den som förstod sig på kunde med denna bössa på femtio steg sätta hela hagelsvärmen i ett nummer af Helsingfors Dagblad, som ju icke var särdeles stort på den tiden. Men att på nära håll träffa flygande fågel eller hare i språng var mera kinkigt, ty tiden medgaf då icke att sikta tillräckligt noga och därför hade jag af fruktan att blottställa mitt jägarrenommé respekt för jakter, vid hvilka man kom nära villebrådet, såsom vid rapphöns- och harjakt på holmar. Jag stannade således gärna ombord denna gång.

Medan jag sedan hjälpte Öster vid maskineriets söndertagande, hade jag lagt bössan på sittbänken bredvid mig, i förhoppning att få något tillfälle att skjuta, och denna önskan blef snart uppfylld. Sedan kamraterna varit borta en stund, hördes skott, och då jag såg upp åt land, kommo ett par tjädrar surrande utefter allén rätt mot mig. Att få tag i bössan gick nog fort, men då jag hade den i skjutläge, skyggade fåglarna för ångslupen och togo af mellan träden samt flögo snedt förbi öfver det smala sundet till en helt liten holme, där de satte sig i en tall vid stranden. Afståndet dit var närmare hundra steg, men de sutto så väl till att det var frestande att försöka träffa på så långt håll, och jag sköt på vinst och förlust. Den tjäder jag måttat på föll som en sten på strandkanten medan den andra flög tillbaka samma väg som han kommit. Äfven den kunde jag ha skjutit på öfver vattnet, men då hade han gått till botten. Han råkade dock strax ut för doktorn, som snart kom med honom till ångslupen. Under tiden hade flere skott hörts och doktorn sade att han egentligen kommit för att hämta den lilla roddbåten vi från Pekkala medfört, för att med provisorn fara till en annan åt sydost belägen holme, kallad Mommosaari, till hvilken fåglarna retirerat. Han tog båten och därför fick min fågel tillsvidare ligga kvar; dock anmodade jag honom att försöka drifva fåglarna tillbaka åt mitt håll och detta lyckades för honom. Efter en god stund smällde ett par skott på Mommosaari och uppskrämd däraf kom en hel flock tjädrar strykande lågt öfver sundet inpå holmen mot de mig närmast stående höga träden. Äfven denna gång sköt jag på mycket långt håll midt i flocken, och en tjäder föll nära stranden. Apotekarn och possessionaten hade äfven väntat de återvändande fåglarna samt mottogo dem med en hel salva, så att flere stupade. Efter detta bombardemang spredo sig de uppskrämda fåglarna åt flere håll och kunde icke mer anträffas på Möyrysaari, hvarför alla jägare kommo till ångslupen, medförande sitt jaktbyte. De båtfarande hade en fågel med sig och jag hämtade mina, hvarefter alla räknades och befunnos vara tio stycken. Jag var mycket nöjd med min jakt, ty jag hade två fåglar, ehuru jag icke varit från ångbåten. Kamraterna ville icke tro att jag skjutit den ena fågeln tvärs öfver sundet, påstående det vara ett omöjligt afstånd för en vanlig bössa, men då jag visade dem att den sistskjutna tjädern fallit på föga kortare håll, fingo de stor respekt för mitt långa och ovanliga muskedunder. Då nu tjäderjakten måste anses afslutad och klockan redan visade närmare sju, togos de från Pekkala medtagna smörgåsarna fram och en välbehöflig frukost afåts, hvartill Öster kokade kaffet.

Frukostar i skogen bruka icke vara långvariga, och då kamraterna påstodo sig på flere ställen ha sett spår efter hare, hade de brådt att få reda på dem. Två af hundarna släpptes och fingo upp alldeles invid ångslupen, hvaröfver det andra stöfvarparet blef rätt illa till mods och ställde till ett hemskt oväsen, som jag hade stor möda att tysta. Efter den dimmiga morgonen var marken fuktig och hararna måtte ha varit flitigt i rörelse eller ock fanns det godt om dem på holmen, ty hundarna skildes genast för att drifva åt olika håll. I den förhoppning att någon jösse skulle hitta på att springa längs rågången, ställde jag mig vid dess kant ett stycke från ångslupen, men under en lång stund behagade ingen välja den vägen. Däremot började de snart med god fart skymta tvärs öfver öppningen än från den ena än från den andra sidan och på ganska nära håll. De voro så uppskrämda och kvicka, att jag knappast hann varsna dem och långt mindre skjuta. Slutligen tyckte jag dock att något annat borde ske än att blott med häpnad betrakta detta lefverne, hvarför jag, då åter en kom sättande, försökte peka åt honom med bössan och sköt — en bom naturligtvis och så — en till. Sedan jag flere gånger hört de andra jägarne skjuta och skrika "alles tot" samt småningom ledsnat vid bombardemanget, hvarför jag naturligtvis skyllde geväret och icke mig själf, tog jag min Matts ur skolan och återvände till ångslupen. Detta föredrog jag af fruktan att skada någon af de andra, då det i den täta skogen var omöjligt att hålla reda på hvarandra och se hvart man sköt.