Öster var ännu icke klar med maskineriet, då jag återkom, men sade till mig: "Insenörn ska var' kvar ombord, så bli harorna snart lik' mång' som fågla, men håll öga efter vattubryn". Detta visade sig genast vara ett godt råd, ty då jag några minuter spejat längs strandkanten, där den sjunkande vårfloden nedanför albuskarna lämnat en några famnar bred af sten och grus täckt remsa torr, kom redan på långt håll en hare skuttande mot mig. Strandkanten var på några ställen mycket bråtig, belagd med stora flyttblock jämte massor af större och mindre kullersten, hvilka bildade små rösen; därför avancerade jösse antingen med jämnt lunk eller stora skutt öfver hindren. Fruktande att, om jag dröjde, någon af hundarna skulle komma i skottlinjen efter haren, sköt jag på långt håll, då han guppade öfver ett jämnare ställe. Därvid gjorde han ett långt språng och försvann i den oländiga terrängen. Det blef dock icke tid för mig att strax taga reda på honom, emedan i samma ögonblick en annan jösse kom sättande samma väg med värre fart än den första och en hund tätt efter. Detta var olämpligt, ty hunden ville jag icke skadskjuta. Därför stod jag med färdigt gevär väntande på ett gynnsamt ögonblick, då afståndet mellan djuren blefve större. Haren gnodde undan för lifvet, tätt utefter vattenbrynet, och hunden, som höll sig åt landsidan för att hindra haren från sidosprång inåt holmen, blef småningom efter på den ojämnare marken närmare alhäcken. Så kom han till stället där den skjutna haren borde ligga, och där stannade han, medan haren n:o 2 kilade undan. Då sköt jag, just innan hunden åter kom fram bakom ett röse bärande haren n:o 1, hvilken han väl ämnade apportera. Nu visste jag säkert att jag hade två harar och började åter ladda. Detta var med en sådan bössa som min ett ganska omständligt göra och under tiden hann hunden bära sin hare dit den andra låg och då han troligen icke ansåg sig i stånd att på en gång framskaffa två, satte han sig som vakt bredvid dem båda.

På mitt håll ifrigt sysselsatt hade jag icke gifvit akt på kamraternas skjutande, men gick nu och hämtade hararna, hvarpå hunden åter sprang till skogs. Sedan jag suttit en stund i ångslupen, spejande åt alla håll, hördes drefvet komma närmare från andra sidan. Åt detta håll var den af albuskar kantade stranden mycket kortare och tog tvärt slut vid en stor jordfast sten, som höjde sig på midten omkring fyra fot öfver marken och sluttade mot sjön som en takås. Innan hundarna hunnit nära, hördes ett skott tätt inpå, och strax därefter rusade en hare ur albuskarna vid udden upp på stenen och med ett ofantligt språng ned i sjön. Jag hade knappast hunnit uppfatta denna ovanliga företeelse, då jag såg possessionaten lika fort komma samma väg och som haren med ett långt språng fortsätta ut i det våta. Lyckligtvis var där endast ett par fot djupt, och då han kunde stå på sina fötter samt med samma varsnade haren längre ut på väg till nästa land, sköt han honom.

Hela tilldragelsen försiggick så hastigt och såg så löjlig ut, att jag icke kunde låta bli att ropa till A.: "Gå efter haren med samma, då du ändå är våt." Men han hade icke lust till det och så måste Öster fara efter den med båt. Haren hade sjunkit som en sten på fyra fots vatten och var icke lätt hittad och upptagen, ehuru vattnet var klart. Öster fick med ångbåtens båtshake icke tag i haren, hvarför han uppställde den som märke och hämtade en stör och ett snöre till en snara hvarmed han fiskade upp jössen, påstående att det var första gången han metat hare. Aminoff berättade sedan att han skjutit bom på samma hare, som kommit alldeles inpå honom, och då han för de täta albuskarnas skull ej märkte att landet så plötsligt tog slut, rusade han efter honom för att få skjuta andra skottet. När han så kom upp på stenen, fick han intet säkert fotfäste utan måste hoppa ned i sjön för att icke falla framstupa. Aldrig förr hade jag sett eller hört omtalas att hararna i skrämseln gingo till sjös och hade ej ens reda på att de kunna simma, hvarför jag var så förvånad, att jag glömde använda bössan, ehuru jag ju kunnat skjuta haren lika väl som Aminoff. Vi hade alla mycket roligt åt detta mellanspel, utom A. som påstod sig ha otrefligt i byxorna och tog dem af sig. Obehaget att vara sans culotte blef dock lätt afhjälpt af den aldrig rådlöse Öster. Denne var nämligen städse och särskildt om söndagarna mån om ett snyggt och reputerligt utseende, och ehuru han under sommaren vanligen brukade tillbringa dessa dagar med mig till sjös, medförde han dock helgdagskostymen i sin ruff ombord. Därifrån hämtades ett par oklanderliga svarta, ett par strumpor och nya gummigaloscher, fullt tillräckligt att hos A. förjaga alla tankar på omedelbar hemfärd och lifva honom för jaktens fortsättande. De våta plaggen placerades ofvanpå ångpannan, där denna och solen snart verkställde torkningen. Men under tiden såg possessionaten enligt Östers påstående ut som en illa tacklad skuta, ty Öster var kort och knubbig, hvarför hans plagg på den längre och smalare A. såg ganska vidt och urväxt ut.

Då nu inalles fem harar stupat på Möyrysaari och osäkert var om flere funnos, beslöto kamraterna att med de två andra hundarna fara öfver till Mommosaari och där fortsätta jakten, medan ångslupen eldades upp för hemfärden. För att se efter huru Östers arbete med maskinen lyckats, stannade jag ombord. Medan jag väntade, observerade jag en stor roffågel sväfvande i större och mindre kretsar öfver holmarna, så klart belyst af solen att det tycktes möjligt att räkna fjädrarna i hans vingar och stjärt, ehuru han var så högt uppe, att jag icke ens närmelsevis kunde taxera afståndet. Utan egentlig mening att skjuta honom, följde jag, då han kom nästan rätt öfver mig, hans rörelser med bössmynningen och fastän jag ansåg honom vara alldeles utom skotthåll, roade det mig att skjuta för att skrämma honom. Fågeln gjorde dock helt oväntadt en kullerbytta, slog ett par häftiga slag med vingarna och föll som en sten nära ångslupen i vattnet, hvarpå Öster skyndade ut med båten att taga upp honom. Det var en fullvuxen fiskgjuse. Min långa bössa hade åter hedrat sig på denna färd.

Vid pass en timme senare återvände de andra efter att på Mommosaari ha skjutit tvänne harar. Det fanns således nu sju stycken. Detta ansågs vara ett nöjaktigt resultat af jakten, och då allt var klart ombord, anträddes återfärden till Pekkala, dit vi anlände vid tolftiden. Vi hade således god tid att något snygga upp oss till middagen, till hvilken vi vid ankomsten inbjödos af gårdens ämabla värdinna. Under den muntra middagen fick A. höra åtskilligt skämt öfver den stora jaktifvern, som förledde honom att springa efter hararna till och med i sjön; äfven jag måste lida för min bekvämlighets skull och det besvär kamraterna haft att stryka kring och drifva villebrådet att söka upp mig ombord, på det att äfven jag måtte få skjuta. Hvarpå jag, tackande dem för ospard möda, påstod att idén att jaga hare och fågel med ångslup var Östers, hvilket gaf anledning till att vår värd kom ihåg att skicka byxorna ned till Öster, som kallades upp, aftackades och firades. Vid toddydags togo vi afsked af vårt vänliga värdfolk, tackande dem för jaktnöjet, en glad dag och öfverflödig välfägnad samt återvände till staden, dit vi intågade vid midnatt.

Vårt första försök att jaga orrar med bulvaner.

Ett och annat kan jag berätta om fågeljakter i nejden kring Tammerfors, där det på 1860-talet fanns godt om vildt af denna sort. Men då söndagsmorgonen var den enda för sådant nöje disponibla tiden, måste det vara bra vackert väder och behöfdes stor öfvertalningsförmåga af vännen L:k (Fredrik Lundmark, kassör vid T:fors Linne- & Järn-Manufakturaktiebolag), om det någon gång skulle bli allvar af. Jakter uteslutande för orrskytte företogo vi icke förrän hösten 1864, emedan hans håg mest stod till harjakt och därvid sköts fågel blott tillfälligtvis, d.v.s. om en sådan var så god eller rättare var så dum att sitta kvar tills man kom inom håll eller oförsiktig nog att flyga förbi på lämpligt afstånd.

Vid sådana tillfällen hade jag med min ovanligt långskjutande och föga spridande bössa bättre chanser än han och sköt fågel på håll, på hvilka han bestämdt nekade att, som han uttryckte sig, "kasta bort krut och hagel." Han hade en mycket nervös och hetsig karaktär, hvarför ett sådant lyckadt skott var nog att göra honom misslynt och afundsjuk, icke för villebrådets men för jaktlyckans skull. Vid sådana tillfällen vankades ovett, antingen jag sköt träff eller bom. I förra fallet påstod han, att jag var "sniken efter skott" och föga tänkte på kamratens nöje samt i det senare att jag åter ej brytt mig om att lyda hans råd att icke skjuta på för långt afstånd, eller att jag icke låtit honom, som var närmare, få tid att skjuta.

Denna hans oundvikliga fallenhet för att gräla och klandra blef man snart van vid och hade roligt åt, i synnerhet som den ju icke berodde på afundsjuka, utan snarare på en medfödd åtrå att alltid och i alla afseenden vilja ha rätt och veta allt bättre än andra. Detta var ett utmärkande drag i hans karaktär. Eljes var han en hjärtegod människa och blef snart på godt humör igen, blott han obehindradt fick ge luft åt sina känslor, men motsade man honom, då var han länge vred tills jaktlusten åter kom försonande öfver honom. Vanligen skänkte jag, som icke hade eget hushåll, en del af det hemburna jaktbytet ät honom och då var allt glömdt och försonadt. Hade han icke lockat mig ut, hade det icke blifvit mycket jakt af för mig.

Vid denna tid hade kassören kommit på den tanken, att vi borde skjuta orrar för bulvaner, då dessa fåglar, efter hvad vi sett på våra harjakter, tycktes vara mycket talrika i trakten. Han kände till detta jaktsätt, som var alldeles nytt för mig, hvarför jag gärna ville vara med därom. Därtill måste vi skaffa oss bulvaner, och då sådana hvarken funnos att köpa eller låna i staden, beslöto vi att tillverka dem själfva. Detta var lättare sagdt än gjordt, men vi voro ihärdiga och under de följande kvällarna ritades och konstruerades artificiella orrar i flere ställningar, till dess vi slutligen tyckte oss skäligen bra ha härmat naturen. Visserligen voro våra fabrikat inga mästerverk, men erfarenheten visade snart, att de utom orrar äfven lurade hökar och — hundar och således icke voro alltför otympliga.