Till en början täljdes stommar af trä, som på vederbörligt ställe försågos med styfva, väl glödgade järntrådar af halsens längd och form samt därpå fästade träskallar, hvarefter allt lindades med blår till rätt tjocklek. Kassören sömmade påsar af foderlärft som träddes öfver kropparna och på nödiga ställen stoppades väl stinna med skofvor från linnefabriken, så att de fingo riktig form. Det visade sig dock snart, att skofvor äro ett mycket olämpligt material för sådant ändamål. Sedan fåglarna efter åtskilliga ändringar slutligen lyckats något så när, öfverkläddes fabrikatet med svart kläde, för hvilket ändamål kassören efter mycken tvekan spenderade ett par af sina inexpressibles. Detta öfverdrag tillklippte, fasonerade och fastsydde han själf, ty det öfversteg min kunskap och förmåga, men han hade från sin ungdom erfarenhet i beklädnadskonsten och fick rockarna att sitta som pågjutna utan skrynklor och veck. Därefter fästes på vederbörliga ställen granna röda eller hvita klädeslappar och mästerverken voro färdiga till icke ringa stolthet för kassören, som ju ock däraf haft det vida större besväret. Af detta skäl påstod han det vara min oafvisliga skyldighet att forsla fåglarna till jaktmarkerna.
Denna mig sålunda påtrugade syssla som bulvanbärare var jag naturligtvis föga nöjd med och hade strax från början utan eget förvållande förargelse nog däraf. Vi hade förfärdigat tre bulvaner, emedan L., som var en liten smula skrockfull, trodde på tretalets lyckobringande egenskap, men att hvarken slaghöken eller hans harhund Moppe därför skonade dem, fingo vi tyvärr snart erfara. Kassören var otålig att snart få profva sina "egna flitiga händers verk", och då vi råkade vara nära löffallningstidens slut beslöts det, att konstverken skulle användas nästföljande söndag.
Dagen kom gråkall och regndisig. Före dagningen väckte mig den ifriga kamraten, som hade sin bostad ofvanom min, och skyndade på mig, ty kaffet stod redan på bordet. Efter dess inmundigande måste jag med en djup och aningsfull suck åtaga mig det ansvarsfulla görat att utom egen utrustning transportera de tre lockfåglarna. Detta visade sig vara lättare lofvadt än gjordt och kassören borde hellre bjudit till att inpränta hofsamhet och varsamhet hos sin förträffliga stöfvare Moppe, ty kräket hade snart kommit underfund med att husbonden ämnade sig till skogs, och då han naturligtvis ansåg sig vara själfskrifven deltagare i nöjet, blef han utom sig af förtjusning och rasade värre, trotsande all dressyr. Innan vi ännu hunnit ur huset, rusade hunden i väg och nafsade efter både sin herre och mig, döf för hvarje lugnande kommando. Medveten om min ansvarsfulla syssla och rädd om den dyrbara bördan, protesterade jag mot harhundens medtagande på fågeljakten för att bli befriad från hans närgångenhet.
Bulvanerna hade jag hängt en öfver hvardera axeln nedåt ryggen och bar den tredje framför mig, dock var all försiktighet förgäfves, ty då jag böjde mig något framåt för att lyfta klinkan å den låga trädgårdsgrinden, passade Moppe på tillfället att för sin egare visa sina anlag för fågeljakt, hoppade upp bakom min rygg och bet halsen af den ena lockfågeln. Ett moln af skofvor och dam spred sig kring mig och hundkräket, som skakade om den lösrifna delen. Naturligtvis var denna olycka enligt kassörens åsikt icke en följd af Moppes dåliga uppfostran och okynne, men väl kunde jag ha varit varsammare, ty han skulle nog ha öppnat grinden om jag låtit bli. Efteråt är man ju alltid klokare.
Emellertid ansåg han detta missöde som ett dåligt förebud för dagens jakt och skulle nog ha stannat hemma, om icke nyfikenheten hvad orrarna skulle tycka om bulvanerna varit öfvervägande. Till mitt försvar påstod jag, att det synbarligen varit skört kläde i de gamla pantalongerna, eftersom hela halsen så lätt afrifvits, men han försvarade sina byxor med, att de i många år tjänat honom oklanderligt. Felet var och förblef till största delen mitt; Moppe kunde träffa på någon hare och därför vara bra att ha med, därvid blef det.
Denna motgång grumlade nöjet från början, men då för tillfället intet kunde göras till skadans afhjälpande, begåfvo vi oss på väg med de två oskadade lockfåglarna, och var jag i tysthet ganska belåten med att min börda blifvit minskad, så var kassören i stället vresig och tystlåten. För att få honom på bättre humör, framkastade jag det påståendet, att Moppe med sitt attentat på bulvanen tydligen visat, att de voro utmärkt utförda, eftersom han trott dem vara naturliga fåglar. Men detta smicker tog icke skruf den gången, och då jag råkade yttra, att bulvanen säkert varit hel om Moppe fått stanna inomhus, eftersom han icke ändå kunde taga fåglarna i träden, fick jag veta, att Moppe genom sin blotta åsyn kunde få orrarna i rörelse, hvilket vore nödvändigt för att få dem till bulvanerna. Samstämmighet i åsikterna kunde icke åstadkommas.
I Ala-Erkkilä gård afhämtades en med yxa och bössa försedd karl, som skulle hjälpa att bygga skjutkoja och att köra upp fåglarna; åt honom anförtrodde jag att bära den ena bulvanen. Vandrande genom Huhtimäki till Järvensivu utmarker, hvilka trakter f.n. lära vara tätt bebyggda, kommo vi in i Takahuhti skog, där vi på sista harjakten söndagen förut sett de många orrarna.
Medan vi båda gingo tysta bredvid hvarandra och karlen följde ett stycke efter, hade Moppe sin vana trogen dragit sig in i småskogen till vänster om oss och gaf plötsligt ifrån sig ett par korta gläfs, som kommo oss att tvärstanna. Jag såg åt det hållet hvarifrån ljudet kom och varsnade intet, men kassören, som stod på min högra sida, röt i det samma åt mig; "stå stilla", slängde upp bössan alldeles midtför näsan på mig och sköt haren. Detta försiggick så plötsligt, att jag af tillropet och det nära inpå mig affyrade skottet blef så bestört, att jag icke ens såg haren stupa eller tog vidare notis om honom, innan kassören triumferande lyfte den döda vid bakbenen, sägande: "Var inte Moppe bra att ha med?" "Men bättre är att inte jag fick del af hagelsvärmen", blef mitt svar; hvaråt han blott hade mycket roligt, ty helt plötsligt hade han blifvit vid bästa lynne.
Nära detta, enligt kassörens påstående, lyckobringande ställe upprestes i hast en skjutkoja af några nedhuggna unga tallar lutade mot en större och däri anbringades af ett stycke gärdsel en sittbänk, ty en sådan förklarade kassören vara nödvändig. Det var den äfven. Vi hade öfverenskommit att oss emellan draga lott om platsen i kojan och då jag råkade få det längre strået, blef jag således den lycklige och afundade. Nu tröstade kassören sig åter med, att han redan vid utmarschen sagt, att det skulle bli en "tykobrahedag" för honom. Inom skotthåll från kojan stod ett snår af klena, höga björkar; öfver ett par af dessa kastades ett rep, hvarmed topparna böjdes ned och afskuros så att spetsarna kunde stickas in uti motsvarande hål i buken på bulvanerna, hvilka dessutom fastbundos med snören.
Då allt sålunda var väl förberedt, förmanades jag som var nybörjare på sådan jakt, att icke visa mig utom kojan, att icke skjuta innan fåglarna satt sig, att icke af misstag skjuta bulvaner i stället för orrar samt slutligen att först skjuta den närmaste orren och därefter undan for undan de andra, som i sådant fall nog sutto kvar. Då jag vågade yttra tvifvel om att fåglarna voro så dumma, försäkrade han, att det förhöll sig så, men hvarifrån hän fått den vissheten, sade han icke. Det måtte ha varit i den s.k. gamla goda tiden som fåglarna voro så oerfarna, tyckte jag, ty på min tid ha orrarna städse flyttat vid första smällen och karl den som hinner skicka ett bra riktadt skott efter dem, men detta låtsade han icke höra.