Sedan jag därefter som lydig lärjunge för bättre minnes skull repeterat de erhållna orderna, aftågade kassören med karlen och Moppe för att "sätta orrarna i rörelse".

Emellertid hade klockan blifvit närmare 8 och vädret var än otrefligare. Nästan för tunnklädd satt jag i rishögen med skallrande tänder, och för att vidmakthålla blodcirkulationen stampade jag med fötterna som fröso. Jag blef snart utledsen vid hela nöjet och ångrade att jag icke afstått den föga afundsvärda platsen åt kassören, som under vandringen kunde hålla sin lekamen varm. Klockan blef slutligen öfver 10 och jag hade icke fått se ens en talgmes, långt mindre någon orre. Bäst jag dock på fullt allvar ämnade öfverträda förbudet n:o 1 och krypa ur kojan för att räta på de stelnade lemmarna, susade det i luften öfver mig och en stor roffågel slog ned på den mest aflägsna bulvanen. Han högg klorna i den och försökte med häftiga vingslag att rycka loss lockfågeln. Under hela tiden hade jag hållit bössan framför mig i riktning ditåt och då höken under sina ansträngningar böjde björktoppen åt mitt håll, sköt jag. Detta borde jag icke ha gjort, ty i den ställningen fick bulvanen en del af skottet. Men äfven höken hade fått nog, han gjorde några matta vingslag och blef hängande med hufvudet nedåt vid den än djupare neddragna lockfågeln. I denna ställning med vidt utbredda vingar såg höken ut som en upp- och nedvänd fläkterörn och ett moln af damm ur bulvanens upprifna sidor spred sig för vinden. Det var en fullvuxen jaktfalk, nästan hvit, tecknad med svartbruna prickar öfver hela kroppen och ett band af samma färg öfver stjärten, mätande mer än fyra fot mellan vingspetsarna. En stund betraktade jag det sålunda förenade egendomliga paret, som sakta gungade för vinden, och beslöt att låta det hänga, tills kassören återkom.

Då en sådan röfvare vistats i trakten, var jag öfvertygad, att den dagen intet bulvanskytte vidare skulle bli af och ämnade därför till hemfärdens förberedande nedtaga den tredje bulvanen. Det var dock för mig ensam omöjligt att böja ned trädet hvaruti den satt, och ehuru jag hade yxan där, ville jag dock icke göra ytterligare skogsåverkan genom att hugga ned björken, utan företog mig att skjuta utaf björktoppen nedanför lockfågeln. Skottet skulle troligtvis äfven locka tillbaka kassören som icke lät höra af sig.

Allt gick efter önskan, haglen krossade björkens toppkvist och den tunga bulvanen ref den med sig ned till marken, där lockfågeln hamnade oskadad. Strax efter skottet hördes enligt förmodan kassörens hornsignal ganska nära. Några ögonblick därefter rusade Moppe förbi mig, nafsade tag uti bulvanen och skakade den ohejdbart, på samma satt som hundar bruka taga lifvet af en fångad katt eller räfunge. Den oundvikliga följden af en sådan hänsynslös behandling var att äfven den sista lockfågelns innanmäte spriddes vida omkring och då trots allt mitt lockande och hotande odjuret icke ville släppa sitt rof, apporterade han det i stället åt den just anländande husbonden. Häpen stannade kassören vid de söndersargade lämningarna af sina flitiga händers verk, som hunden ånyo ville taga itu med. Men kassören bärgade trasorna undan hundens raseri och räckte dem mot mig utbristande: "Kunde nog tro, att det var den du sköt". Till svar på denna förnärmelse pekade jag endast på den åt sidan om oss hängande höken, hvilken han då först varsnade. Han var dock för mycket förargad för att bevärdiga den med mera än ett flyktigt ögonkast och sade spefullt: "Det var just lönt att öda skott på en sådan där." Ja, att otack är världens lön, det lät han mig rätt ofta erfara, och ändå svor han, när det passade, öfver räfvar, kattor, hökar och andra skadedjur som förgöra villebrådet.

Medan vi därefter nedtogo höken, sade kassören sig icke begripa, huru Moppe fått tag uti den andra bulvanen. Af detta yttrande förstod jag, att han icke hört mitt första skott och då jag icke var hågad att erkänna att jag skjutit ned den, svarade jag, att den troligen fallit ned af skrämsel då höken kom. Om han ännu var för ond att bry sig om att svara härpå, lämnar jag osagdt, men med detsamma observerade han, huru illa höken söndersargat hans bulvan, hvars sidor alldeles uppfläkts af klorna och som såg föga bättre ut än den af Moppe sist behandlade. Kassören dundrade och svor öfver den fullständiga ödeläggelsen af hans händers verk och den gemena otur, som i grund förstört dagens nöje. Allt detta skulle icke ha inträffat, om han fått sitta i skjutkojan, han skulle icke ha skjutit höken och Moppe bestämt icke fött förstöra bulvanen, det var alldeles tvärsäkert det.

Jag hade hoppats att han icke skulle komma underfund med, att jag samtidigt med höken äfven träffat bulvanen, men haglet hade rifvit blär och skofvor med sig halfvägs ut genom tyget, hvilket alltför tydligt förrådde attentatet, och detta blef ett välkommet skäl för att utom höken och Moppe äfven låta mig få del af det utbrytande åskvädret. Då kassören var riktigt ond, såg han hemsk ut, han grinade så fult som möjligt och sprattlade med händer och fötter, hvarför man hade mycket svårt att hålla sig allvarsam. Hans ovett sköt därför alltid förbi målet och var det med bästa vilja omöjligt att känna sig förnärmad, helst det aldrig var så illa menadt som sagdt. Mest roade mig hans påstående, att ifall jag icke skjutit, hade höken nog märkt misstaget och skulle för att icke fastna i försätet försiktigt ha dragit klorna ur bulvanen, utan att skada den så illa som han nu i dödskampen gjort. Medgifvas måste ju, att kassören hade orsak att vara misslynt, och som jag vid sådana tillfällen brukade göra, bjöd jag till att blidka hans vrede, genom att, som bot för den skada mitt skott åstadkommit, till nytt öfvertåg på fåglarna lofva honom ett par af mina gamla svarta samt all den hjälp jag var i stånd till vid tillverkning af en ny uppsättning lockfåglar, men ändå mullrade åskan länge. Med sådant lirkande blef ovädret dock slutligen lugnadt och vi beslöto under hemmarschen, att arbetet skulle vidtaga samma dag på aftonen och i möjligaste mån påskyndas. Till besegling af detta fredsslut oss emellan bjöd kassören en stadig klunk ur den medförda pluntan, hvilken verkade mycket välgörande på mina af väta och kyla stelnade lemmar. Ja kassören gick snart så långt i medgifvande, att, emedan han och karlen på sin vandring hvarken sett fågel eller hare, förklara det vara bra att höken blef afdagatagen och hans jaktmark befriad från ett skadedjur. Belåten med rehabiliteringen af min jägareära hängde jag höken på ryggen och bar honom hem, där han väckte mycken beundran för sin storlek och fjäderskrudens vackra teckning.

Så slutade vår jakt på denna tykobrahedag dock med en berömlig gärning och med återvunnen sämja. Den hade bevisat att tretalet icke alltid är lyckobringande.

En lojakt.

Första gången jag såg lo i trakten af Tammerfors var i början af maj 1864 vid följande tillfälle. För att på lediga stunder kunna befara de vackra trakterna utefter sjöarna norrut hade jag byggt en liten ångslup som blef färdig vid nämnda tid och fick namnet "Svea". Näsijärvi hade ännu icke afkastat istäcket, men båten var redo och jag mycket intresserad att få försöka den, således måste pröfningen försiggå längs stränderna, där ett smalt öppet vatten uppstått. Ombord voro blott Öster och jag, då vi med sakta fart ångade från ströminloppet österut. Vid stränderna såg det ännu mångenstädes ganska vinterlikt ut. Bortom Lappiniemi, där reslig skog stod ända ned till vattenkanten, låg snö kvar i stora massor på sådana ställen, där sol och vind icke kommit åt. Medan vi följde iskanten nära nyodlingarna vid nuvarande fattiggården, observerade jag ett större djur liknande en hund, som satt i solskenet på en slät bergklack vid vattenkanten och lugnt betraktade den på tolf till femton famnars afstånd förbifarande ångbåten. Jag trodde till en början, att det var en hund från det ett par bosshåll därifrån belägna enstaka torpet, men gjorde dock Öster uppmärksam därpå. Han sade strax: "Det är ingen hund, det är en lo och sådana finns godt om i Takahuhti- skogen." För att öfvertyga mig härom och se effekten däraf, lät jag hvisselpipan ljuda. Det verkade som ett skott; lon försvann med jättelika språng in åt skogen, tätt följd af en annan, som vi förut ej observerat. Öster hade rätt, det fanns många loar i trakterna österut till och med nära staden, och vid våra harjakter träffade kassör Lundmark och jag om hösten, då snön fallit, ofta på lospår och sågo äfven djuren. Därigenom hände, att af en samma år på hösten tillämnad harjakt blef den lojakt som nu skall omtalas.

Så snart den första snön låg, brukade kassören bli orolig och ständigt prata om att man försummade jakttillfället, och dock måste vi båda alltid vänta till helgen, innan det kunde bli något jagande utaf; men den sista söndagen i oktober tidigt på morgonen blef det allvar af. Vädret var lugnt och gråmulet. Under natten hade ytterligare något snö fallit, så att snötäcket blifvit närmare sex tum tjockt, löst och passande för spårning, ehuru något tungt att gå uti. Vår väg gick österut till de skogsmarker som ännu orörda af yxan sträckte sig längs bergåsen bortåt Aitolahti. Söder om åsen ungefär fem km från staden och tre från sjön ligger i en bred dalsänka Takahuhti by med tillhörande odlad mark, men norr och öster därom fanns då grof skog, samt på några få ställen närmare byn igenväxta skogsängar kantade af småskog och videbuskar.