Dessa trakter voro vår vanliga jaktmark och här voro vi väl orienterade, men längre österut mot Teisko kapells gräns hade vi blott färdats på landsvägen. Sedan vi gått närmare ett par timmar utan att hitta spår och kommit till en skogsäng om minst tio tunnlands areal, påträffades vid kanten däraf en bred spårgång med stora här och där upplöjda fotspår, liksom om djuret burit något som på dessa ställen släpat i snön. Jag antog spåren vara efter hund, men kassören påstod dem vara efter varg eller lo. Häruti styrktes han af sin Moppe, som visade en sådan rädsla, att han icke kunde fås bort från husbondens hälar och skälfde så att pälsen på ryggen stod rak. Samtalande om hundens beteende och om spåret, gingo vi sakta framåt öfver den af stora videbuskar kantade ängen, kassören förut och jag något efter honom, båda bärande bössan skottfärdig. Jag trodde icke att denna spårning skulle leda till någonting, allra minst till en lojakt, och då en flock orrar kom strykande från sidan lågt framför oss, kunde jag icke motstå frestelsen att fyra af, hvarefter en fågel föll. Omedelbart efter skottet skrek kassören: "Se lon!" och sköt med detsamma bom.
Den af oss spårade lon hade haft sin lega vid ängskanten tjugu steg framför oss i ett tätt snår af videbuskar och små tallar; därifrån rusade han med ofantliga språng tvärs öfver ängen och upp i en stor grenig tall vid skogsbrynet. Där sågo vi honom ligga på en gren tre famnar öfver marken. Afståndet dit kunde vara tvåhundra steg. Varskodd af kassörens utrop såg jag lon ett stycke ut på ängen och kassören på väg att följa efter, men hejdade honom med orden: "Han släpper dig icke inom håll." Skulle vi nu istället för Moppe haft en hund med kurage, så hade han följt lon och hållit honom kvar i trädet, tills vi hunnit fram, men så väl var det icke. Visst tog kassören fatt hunden, kopplade honom, ledde honom på spåret och tryckte ned hans hufvud i några af fotspåren, men detta tjänade till intet. Moppe såg ännu ömkligare ut än förut, drog svansen mellan benen och skakade som ett asplöf till sin herres stora förargelse. För att komma åt lon föreslog jag, att vi från skilda håll skulle försöka smyga oss på honom, men detta gillade icke kassören. I stället fäste han kopplet högt på en videgren vid kanten af busksnåret och tjudrade där sin Moppe i lons åsyn; han påstod att denna säkert skulle anfalla hunden, så snart vi aflägsnat oss. Därför ämnade han lägga sig i bakhåll i närheten för att invänta attacken och tillrådde mig att göra detsamma. Jag fann detta förslag ganska problematiskt, men ansåg det lönlöst att disputera med honom därom, helst han genast med ifver började tillreda sig en gömma bakom några afskurna tall- och granruskor, som han helt hastigt ställde i snön. Möjligtvis hade hans plan i längden kunnat lyckas, ty hunden bjöd till att efter bästa förmåga vara en frestande ögonfägnad för vilddjuret, och då hans herre för sina tillrustningars skull aflägsnade sig, började Moppe agera värre; tjutande hoppade han på bakfötterna och slet på kopplet, som om han ämnat strypa sig. Kassören var mycket nöjd med dessa hundens åthäfvor, som han var säker skulle locka lon till anfall, och kröp förtröstansfullt bakom sin färdiga skjutskärm, än en gång uppmanande mig att göra sammaledes. Härför var jag icke hågad. Att kanske i timtal ligga på några granruskor i snön och vänta på lon, som troligtvis inte behagade komma, föll mig icke i smaken, men då lon fortfarande satt kvar i tallen, var det så mycket mera frestande att försöka smyga sig på honom. Kanske skulle det lyckas, då lon hade något så intressant att fördrifva tiden med, som iakttagandet af Moppes ursinniga försök att komma lös.
Jag lämnade kassören och Moppe åt sitt öde och gick bort från ängen för att osedd af lon kringgå honom på stort afstånd och kom snart in i en tät småskog af snöklädda tallar. Där var jag säker att icke synas och stannade för att ladda om bössan. På kassörens råd medförde jag alltid några små paket grofva hagel, som nu sedan harhaglen utkratsats stoppades i piporna. Därpå smög jag vidare, försiktigt begagnande mig af det skydd tallarna erbjödo. Lyckligtvis kändes luftdraget ungefär från det håll där lon fanns och allt gick efter önskan, tills jag kommit ungefär två tredjedelar omkring ängen, men där blef skogen högre och glesare. Därför måste jag draga mig bakom några vid ängskanten växande videbuskar; dessa voro dock icke höga nog att dölja mig så att intet annat återstod än att avancera krypande och det var föga angenämt. Hvilka besvärligheter underkastar man sig dock icke i jaktifvern! Lyckligtvis hade jag ett par yllevanter i jaktväskan. Dessa påtogos, bössremmen stacks mellan tänderna och sedan bar det af på alla fyra. Svårt och långsamt gick det framåt. Öfver en timme hade säkert förflutit sedan jag lämnade kassören, då jag slutligen uppnådde den sista videbusken hvarefter detta skydd tog slut. Vantarna slöto nog tätt till handlederna, men hade blifvit genomblötta så att fingrarna stelnade i dem. Jag märkte att krypandet snart måste bli slut, helst äfven byxorna icke höllo tätt ofvanom de långa stöflarna. Närmare lon kunde jag icke komma, vid försöket skulle han säkert observera mig och kvickare vara nere ur trädet än jag blef skjutfärdig. Hållet var långt, säkert sextio, kanske sjuttio eller flere steg. Då lon fortfarande tycktes vara intresserad af Moppe, hvilken dock lugnat sig och viftande med svansen stod och bligade åt det håll, där hans herre låg på lur, hade jag tid nog att öfverväga hvad som vore bäst att göra. Säkert var att kassören skulle bli vild, om jag sköt utan att fälla lon och sålunda skrämde honom på flykten, men lika tydligt var att jag omöjligt kunde återvända utan att skjuta, då jag nu engång med mycken möda kommit något sånär inom häll. Ännu engång spejade jag omkring, profvande möjligheten att osedd komma närmare, men då sådant visade sig omöjligt, beslöt jag att med ett välriktadt skott göra slut på detta krypskytte. Den skyddande busken var en famn i diameter och mycket tät. Jag stack min bössa igenom den och siktade omsorgsfullt på lon som vände hela högra sidan åt mig och låg mycket väl till. Ett kulgevär skulle varit mycket bra att ha, men det återstod nu intet annat än att förlitande mig på min långa bössas träffsäkerhet hålla högt för det långa afståndets skull, sikta omsorgsfullt och klämma till. Jag sköt dock icke genast, hvarför är svårt att säga, kanske emedan jag tyckte mig göra orätt emot kamraten. Alla betänkligheter måste dock vika, ty jag kunde icke ligga så längre, jag frös. Än en gång siktade jag så godt jag kunde och sköt. I krutröken såg jag att lön kom ned ur trädet, som jag tyckte, mera ramlande än hoppande, men då jag kom fram till stället var han borta. I snön syntes märke efter halfva bakkroppens längd och sidan, han hade således icke som katten kommit ned på fötterna; spåren visade först några korta ojämna hopp, hvarefter han sprungit sin kos lämnande några få bloddroppar i snön.
Innan jag hann fram till trädet, hörde jag redan kassörens dundrande röst och han fortsatte hojtandet, medan han rusade öfver ängen. Jag brydde mig dock icke om att höra eller svara något på hans tillvitelser, visade endast på bloddropparna, påstående att han på så långt håll säkert icke gjort ifrån sig bättre med ett hagelskott. Detta lugnade honom något och jag fick sedan beskrifva, huru jag burit mig åt.
Sedan han hört hvad jag hade att säga, ville han att, då lon säkert blifvit sårad, han ock omedelbart skulle förföljas; men våt och frusen som jag var, motsatte jag mig detta för min del, förklarande att jag var för våt att fortsätta och därför genast ämnade mig hem. Vi gingo under denna dispyt tillbaka öfver ängen, ty kassören måste i alla fall hämta hunden, som nog trodde att han blifvit öfvergifven och tjöt erbarmligen. Medan kassören sysslade med hunden, undersökte jag snåret, hvarifrån lon rusade ut och fann blod och skinnslamsor efter en hare i legan. Detta fynd förklarade de först observerade släpningsmärkena i lons spårgång samt väl äfven hans korta flykt och lugna kvar liggande i tallen. Lon var således icke hungrig och vännen kassören skulle nog fått vänta bra länge, innan odjuret fått aptit på Moppe. Han hade ock valt gömman utom synhåll från tallen; lon kunde därför visserligen icke se honom, men han ej heller lon, som således kunde ha sprungit sin väg, medan kassören höll vakt huru länge som helst. Då jag efteråt frågade honom, huru länge han tänkt hålla ut där ifall jag icke skjutit, svarade han, att lon nog kommit, om jag aflägsnat mig på längre håll. Således var det nog af artighet mot mig som lon så länge låg kvar i tallen, kan jag tro. Sedan äfven kassören besett resterna efter haren, skiljdes vi, han för att med sin hund förfölja lon och jag för att skynda hemåt.
Ganska trött efter den halfannan timme långa hemmarschen hade jag just jämt hunnit byta kläder och äta frukost, då kort före kl. 12 på dagen bjällerklang hördes utanför och jag såg kassören åtföljd af hunden stiga ur släden. Förmodande att han fått nog af promenaden efter lon och ämnade sig hem, fäste jag mig icke vidare vid hans ankomst, men blef ganska häpen då han utan att gå upp till sitt rusade in till mig sägande: "Du måste ovillkorligen komma ut med, ty lon lägger sig allt oftare." Skrattande svarade jag: "Då skulle jag i ditt ställe ha följt honom litet längre och skjutit honom, det hade varit mindre besvär." Han hade dock ansett det vara oriktigt att fortsätta jakten ensam, emedan jag sårat lon och därför äfven borde komma i tillfälle att skjuta ihjäl honom. Det var visst lika vackert tänkt som sagdt, och hade han icke i samma vefva meddelat, att han ansåg det bättre att två förföljde en sårad lo, så hade jag säkert funnit hans tänkesätt mycket grannlaga och kamratlikt, men nu fick jag smått misstankar, att han var litet rädd för besten. Sant var ju att han ingen hjälp hade att påräkna af Moppe, och om han i förskräckelsen skjutit illa kunde ju mötet med lon blifvit oangenämt nog. Trots alla invändningar gaf han icke tappt och så fick han mig med i släden, sedan jag förut fått honom att gå upp efter mat, som han förtärde på vägen.
Under färden fick jag veta att lon i en stor bukt gått omkring Takahuhti bys utmarker och sedan fortsatt mot nordost, allt som oftast läggande sig i snön, hvarför kassören, ehuru han icke vidare sett blod, trodde honom vara svårt sårad. Han hade så följt lon till det ställe, där denna gått öfver den till Teisko kapell förande landsvägen, men då han tröttnat att dra Moppe efter sig, hade han återvändt till byn och där skaffat sig åkdon, med afsikt att så fort som möjligt afhämta mig. Efter en timmes färd på landsvägen kommo vi till det ställe där kassören öfvergifvit lospåret, hvilket vi nu tigande följde så snabbt som sig göra lät. Lon höll alltjämt rak kurs mot nordost till de vidsträckta skogarna mellan Messuby och Kangasala socknar samt Teisko kapell, hvarest på flere mils afstånd inga odlade byggder funnos och där björnen nyligen kunnat påträffas. Därför hade vi ock före affärden hemifrån i brist på varghagel laddat med flere små, runda revolverkulor. Jag hade laddat sex kulor i hvardera pipan, passande precis till två hvarf, men kassören om alltid skulle ligga öfver, hade i sin kaliber tolf stoppat sju sådana snärpor. Ganska snart träffade vi i spåret på ett ställe där lon åter hvilat; detta ansågo vi naturligtvis vara ett godt tecken och fortsatte ifrigt förföljandet. Men jakten tycktes vilja bli långvarig och tröttsam; småningom hade vi passerat fyra eller fem dylika legor, utan att FÅ syn på den förföljde eller märka att afståndet mellan hviloställena minskades. Det såg tvifvelaktigt ut, om vi med vår sakta fart skulle kunna så trötta ut lon, att han lät oss komma nog nära inpå sig. Vi hade nu redan i ett par timmar följt spåren utan att märka någon förändring, då vi kommo till ett stort kärr, som vanligt beväxt med gleststående små tallar, mellan hvilka snön låg djupare än i skogen. Här gingo spåren midt öfver det minst femhundra steg breda kärret, hvilket icke var så fruset under snön, att det bar oss. Hur skulle vi nu bete oss för att fortsätta? Under den långa marschen kom jag att tänka på, att då lon tydligt visade behof af hvila och därför lade sig, så låg han nog kvar så länge tills han vädrade eller hörde oss förfölja för att först då åter begifva sig undan. Därför föreslog jag, att vi borde försöka genskjuta eller ringa honom, medan han hvilade, och mig föreföll platsen här vid kärret gynnsam för ett sådant försök, ty där var snön djupare och mera tröttande för lon än i skogen. Kassören var med härom och då jag erbjöd mig att utföra ringandet, lade han sig i bakhåll vid spåret, där vi stannat och dit jag hoppades att lon skulle återvända, om jag lyckades ringa honom och ensam drifva honom tillbaka på inspåret.
Jag begaf mig således med god fart på väg kring kärret, hållande mig på så pass afstånd därifrån, att jag från motsatt sida icke kunde varsnas; men kärret var mycket längre än jag förutsett och sedan jag vadat öfver en ditflytande bäck och gått omkring mer än en half timme, hade jag hvarken reda på väderstrecken eller hvar jag befann mig med hänsyn till utgångspunkten, ty himmelen var jämnmulen. Klockan visade fyra och det började skymma, hvarför jag fortsatte vandringen fortare med afsikt att alldeles kringgå kärret. Efter ytterligare en god stund kom jag utan att ha träffat på spårgången åter till en bäck, hvilken dock flöt ur kärret. Då bäcken var för bred för att jag skulle kunna hoppa öfver den och mina fötter redan voro våta, var jag ohågad blöta dem ytterligare och sökte vadställe närmare kärret, följande bäckens lopp så nära albuskarna och annan växtlighet medgaf, hvarvid torra kvistar alltsomoftast afbrötos och brakade under fötterna. Jag kunde ha gått omkring trettio steg, då längre fram hördes ett obestämdt knäppande ljud, som jag trodde åstadkommet af en uppskrämd fågel. Men den gången var det ingen fågel som blef uppjagad, ty då jag trängt kanske tjugu steg längre fram på den där med små granar tätt bevuxna sluttningen mot bäcken, kom jag till stället där spåren slutade och lon tydligt haft sin lega, utvisande att han uppskrämd af mig därifrån gått ut på inspåret. Jag var icke litet nöjd öfver att det mödosamma ringandet tycktes ha lyckats så till vida, att jag träffat på lon, samt skyndade efter honom fram till kärrkanten så fort som den oländiga marken medgaf; men där måste det bli slut på förföljandet, hvarför jag uppstämde ett ljudeligt "hallo", för att därmed påskynda lons reträtt och hindra honom att vika från spårgången samt om möjligt för afståndets skull varsko kamraten i bakhållet. Att denna afsikt lyckats, bevisade kassören några ögonblick därefter med ett skott och omedelbart därpå med ett till, hvarefter ett dånande "alles tot" följde, för att fortsättas af en oändlig samlingssignal på det städse medförda valthornet. Allt trefliga ljud för en uttröttad jägare. Att nu återvända den långa vägen kring kärret kunde icke komma i fråga, hellre trotsade jag bäckens djup och kom lyckligt öfver med något tillskott af iskallt vatten i stöflarna. Snart var jag framme hos kassören på en betydligt kortare väg kring andra ändan af kärret. Han var idel förtjusning öfver den stora, stupade lohanen som var så vackert grå på ryggen och hvit under buken, visande blott några bruna fläckar på benen. Flere gånger fick jag veta hvar lon fått det första skottet och hvar det andra, ehuru det första varit nog att döda honom, och att han efter det gjort en riktig kullerbytta. Då jag tyckte att i sådant fall det andra skottet varit onödigt slöseri som endast skadat skinnet, fick jag höra, att det händer med lon liksom med katten, att han blott domnar af vid första skottet och sedan kan bli oangenäm, om han råkar komma till sig.
Då vårt syfte sålunda nåtts, tyckte jag det blef brådt att komma därifrån, ty det skymde på starkt och ingen af oss hade reda på, hvar vi egentligen voro. Kompassen hade glömts hemma och äfven kassörens lilla yxa, hvarmed vi kunnat hugga en stadig stör för att därpå bära villebrådet. Hans slöa jaktknif och min lilla puukko voro för dåliga därtill, därför kapade vi unga björkar så grofva som våra bösspipor, stucko dem in i dessa, därigenom förenande dem och lade sedan en stadig gren öfver skarfven samt surrade det hela fast ihop med bössremmarna. Lons fötter sammanknötos med valthornssnöret, bössorna stuckos under surrningarna och bösskolfvarna lyftes af oss båda på axlarna. Visserligen var detta en nödfallsutväg för transporten och jag fick lons bakända tämligen nära, men bra gick det att på detta vis bära både bössor och lo. Sålunda lastade anträdde vi återvägen, kassören förut och jag efter, följande den af oss upptrampade vägen.
Det skymde på alltmera och återvägen till byn var lång, åtminstone tolf eller femton kilometer, att döma af tiden som vi varit i rörelse. Vi voro trötta och lon var tung, hvarför jag föreslog, att en af oss borde bestiga någon höjd för att om möjligt få öfverblick af trakten, ty ingen bondgård var nära. Därför, då vi efter en stunds vandring på höger sida varsnade en något glesare skogvuxen bergås, begaf jag mig dit upp. Uppkommen på höjden såg jag dock intet annat än skogbevuxna åsar utom mot den i väster klarnande aftonhimmeln, där en större och ljusare yta på långt afstånd låg vid horisonten. Där måste Näsijärvi och Aitolahti vara. Därifrån sträckte sig lägre trakter österut och uti denna dalsänka måste den å flyta, som mynnar ut i förenämnda vik och på hvars norra sida en bondgård med namnet Kulkas ligger, hvars egare med samma namn senare var socknens representant på flere landtdagar. Afståndet fågelvägen dit kunde vara fem kilometer, och hittade vi den, var det mycket lämpligare att gå dit än välja den långa vägen till Takahuhti by.