Nedkommen från berget föreslog jag denna utväg åt kassören, som var med därom, blott man slapp "speta i bergen", som han uttryckte sig. Vi måste således att börja med kringgå den höjd jag bestigit, och hade lyckan icke fogat, att det vid synranden alltmer ljusnade och att vår väg låg åt det hållet, så hade vi säkert fått bivuakera i skogen öfver natten, utan tändstickor och utan yxa att därmed anskaffa en värmande brasa. Varskodda af denna dags erfarenhet begåfvo vi oss sedan aldrig till skogs utan dessa nödvändiga artiklar. Emellertid vandrade vi svettiga och trötta långsamt framåt, den ene eller andre stupande öfver rötter och tufvor, hvarför jag som var säker på vägen och väderstrecket snart måste gå i spetsen, och fast ingen af oss yttrade det, tror jag dock att vi, trots den lyckade jakten, slutligen båda tyckte det varit bättre om vi icke gifvit oss ut på detta äfventyr. Men som det var, måste vi hålla ut och kommo så slutligen vägledda af himmelens stjärnor och lysta af den hvita snön i halfmörkret till ån, samt hade den särdeles goda turen att snart träffa på en spång däröfver och en gångstig på andra sidan. Sedan gick det bättre framåt och vid niotiden voro vi illa medtagna af ansträngningen framme vid Kulkas gård. Då värden redan förut kände kassören, mottogos vi med största välvilja och trakterades med allt godt som fanns i huset och detta var likaså välbehöfligt som hvilan. Han ville äfven ha oss kvar öfver natten, hvilket anbud vi dock afslogo, för att icke genom så lång bortavaro för mycket oroa de hemmavarande, som visste hvad vi förehade. Gubben påstod dock, att eftersom vi genom lons afdagatagande säkert åt honom räddat åtskilliga får, han af tacksamhet åtminstone ville skjutsa oss hem och det gjorde han så raskt, att vi efter denna händelserika dag vid midnatt åter voro under eget tak.
Hjulångbåten "Elias Lönnrot" på Pyhäjärvi.
Det visade sig redan under sommaren 1864 att de små ångsluparna "Udatscha" och "Strela" icke voro vuxna den allt lifligare trafiken mellan T:fors och T:hus. Visserligen hade under föregående vinter nya pråmar anskaffats, men båtarna saknade tillräcklig maskinkraft att släpa fram dem så fort som önskligt var. Äfven fördröjde landtransporten öfver näset vid Lembois varutrafiken, och det hände därvid att regn åstadkom skada. Passagerare begagnade sig endast sällan af båtarna, emedan dessa, som städse bogserade en eller två pråmar, gingo mycket långsamt, hade obestämda afgångstider och voro öppna för alla väder. Då bolaget icke var hågadt att, så fort som af flere trafikanter önskades, tillmötesgå fordringarna på snabbare trafik, beslöt häradshöfding Törngren, hvars skötebarn ju denna kommunikationsled var, att göra slag i saken. T., som då var Linne- & Järn-M. A.B:s disponent, infann sig en dag i augusti nämnda år på verkstadens kontor, vände sig till mig och yttrade: "Är det icke f—n att man måste tvinga folk till deras eget bästa! Bolaget i T:hus har icke reda på och bryr sig ej om hvad vi här i T:fors behöfva. De tycka att det går bra nog med transporten, mena att man icke skall fjäska och se hvarken på sin egen eller trafikanternas nytta, som ovillkorligen fordrar att man följer med sin tid och tar medan man kan få, ty en gång kommer järnvägen ändå och gör slut på alltihop. Men nu har jag definitivt beslutat att den där båten jag flere gånger talt med er om skall byggas, och då jag icke mäktat öfvertala dem där i T:hus till det, så bygger jag den själf och konkurrerar med dem, om så behöfs. Tag därför strax itu med saken och bygg en båt, som passar för vattendraget och går så kvickt som möjligt."
Visst var det ju mycket trefligt att få ha fria händer och efter eget tycke, men då två hufvuden sällan ha samma åsikter, fick T. dock vara så god och närmare specificera hvad han önskade, hvilket sedan sattes på papper och underskrefs.
För att bäst motsvara det under sommaren mycket varierande djupet i Pyhäjärvi och Vesilahti, hvilket icke medgaf användandet af en den tillämnade båtens maskinstyrka motsvarande propeller, konstruerades en grundgående hjulångbåt af 100 fots längd, 13 1/2 fots bredd inom och 27 1/2 fot utom hjulhusen, samt på jämn köl utan last 3 fot 4 tum djupgående. För erhållande af den största möjliga hastigheten var önskligt att båten skulle byggas på en gång lätt och stark, därför däckades skrofvet endast midskepps, fören och aktern lämnades öppna och utrustades, som vanligt, med sittsoffor utefter sidorna. Det något förhöjda halfdäcket var desslikes för- och akterom hjulhusen försedt med bänkar. Under detta inreddes förom maskineriet kök, hytter för restauratrisen och maskinisten samt s.k. rundhus; akterut var nedgång till salong och en fruntimmershytt jämte kaptenens hytt. Från halfdäcket ledde yttre nedgångstrappor till fören och aktern och i förpiken anbringades en ruff för besättningen, hvarpå ankarspelet blef uppställdt. Ångmaskinen byggdes enligt s.k. compound-system med tvänne dubbla ångcylindrar i en maskinvinkel af 1200, placerade långskepps för att jämnare fördela vikten i skrofvet. Den arbetade med kondensation och var den första hjulbåtsmaskin, som enligt nämnda system byggts af någon verkstad i Finland. Maskinens styrka var 75-80 effektiva hästkrafter och framdref båten med en hastighet af dryga 10 knop.
På högra stranden af Ratina udde vid strömmens utlopp i Pyhäjärvi uppfördes af verkstaden ett stort skjul, hvaruti båten byggdes och utrustades, så att den fullfärdig gick af stapeln den 6:te juni 1865.
Med spänd förväntan emotsågs i staden denna ångbåts fulländning, hvarför kan jag icke säga, men mest otålig var nog båtens beställare, som vid utskjutningen lär ha yttrat: "Går båten inte fort som själfva f—n, så tar jag inte emot den." Då denna hotelse meddelades mig, kunde jag endast svara, att ehuru jag icke hade mig bekant, huru snabbt den nämnda storheten kilar i väg, vore jag dock vid godt hopp, att båten ej skulle bli långt efter. Halfva staden stod på stranden, då båten sakta och lyckligt gled ned i strömmen och af beställaren fick namnet "Elias Lönnrot". Då den nya båtens proffärd följande dag icke aflöpte utan äfventyr, må äfven dessa här bevaras åt minnet.
Ångbåten "Elias Lönnrots" proffärd den 7:de juni 1865.
Som nämnts, hade ångbåten föregående dag på förmiddagen kommit i vattnet och under eftermiddagens lopp förhalats till stranden af Laukko torg, emedan den där låg bättre till både för verkstaden och allmänheten. Vattnet vid Ratina udde är mycket strömt. Vid utskjutningen var båten ej så komplett färdig, att icke ett och annat uti maskineriet återstod att göras, innan första affärden kunde företagas. Men häradshöfding Törngren var otålig att få se hvad båten dugde till och ville icke höra talas om att före profresan låta maskinen nöta in sig en liten tid under gång vid stranden utan bestämde af egen maktfullkomlighet afresan från staden till sagda dag kl. 10 på förmiddagen. Eljes vill ju den, som fått ett så pass kompliceradt arbete som en ångbåt färdigt att aflämnas, helst förut långsamt och försiktigt koka upp ånga och sedan sakta värma och sätta i gång maskinen, för att i ro öfvertyga sig om att alla skarfvar och packningar äro täta och att intet är för trångt eller tager emot. Nu blef den till sådana försök återstående tiden ytterst knapp, helst dessförinnan äfven annat sammansättningsarbete skulle utföras. Hela natten måste tagas till hjälp och därunder kom han så långt, att på utsatt klockslag ångan var uppe och maskinen varm, dock hade man icke ännu sett den göra ett helt omlopp och således kunde ingen med full säkerhet veta om den var i gångbart skick, då de af T. ur stadens societet inbjudna deltagarena i färden redan började infinna sig. Maskinen gick de första hvarfven, då T. kom ombord, och genast frågade han om det var klart till afresa. "Ja", svarade jag, men tillade: "Om man börjar försiktigt, så far man säkrast och längst". Detta fäste han sig dock synbarligen icke vid utan sade till den vid roderratten stående kaptenen: "Alla som jag har bjudit äro här, kapten är därför god och far."
Kapten A.G. Steen, som antagits att föra båten och sedan gjorde det alla de tolf somrar den trafikerade dessa farvatten, var hemma från någon af Österbottens kuststäder och hade i många år fört segelfartyg på utrikes ort, farit mest till Spanien efter salt och, som ryktet påstod, äfven förlist några gånger på dessa färder. "Elias Lönnrot" skulle nu bli den första ångbåt han förde, och de trånga, grunda och strida farvatten han hade att navigera voro nya för honom. Detta gjorde att han, van vid godt svängrum till sjös, till en början icke tycktes kunna följa med en snabbgående ångbåts kvicka rörelser. Men som rådig karl och pröfvad i alla väder, fann han sig snart i de förändrade förhållandena och blef en djärf manövrerare, som helst själf skötte rodret och gärna, för att visa sin och maskinistens skicklighet, gick för full maskin så tätt inpå landningsbryggorna, att man hisnade för följderna af ett för sent utfördt kommando. Han infann sig på platsen ett par veckor innan ångbåten blef färdig och studerade i roddbåt den blifvande farleden, pejlade djupet och satte prickar litet hvarstädes; äfven han var sålunda, som det tycktes, efter bästa förmåga förberedd på sin sak.