På kaptenens kommando kastades förtöjningarna loss, och jag begaf mig ned i maskinrummet, för att ifall af behof hjälpa maskinisten. Ur språkröret ljöd med detsamma kaptenens kommando helt enkelt "framåt", hvarför jag vänd åt maskinisten fortsatte "helt sakta", ty jag önskade att, då ångtrycket under tiden stigit högt, en ny och oförsökt maskin icke från början skulle forceras och möjligen därvid några trångt eller illa passande stycken värma sig och skära ihop. Därför är den allmänna praktiken att först gå sakta en stund och först sedan småningom öka farten. Men däraf blef intet, ty ångbåten hade icke hunnit ur strömmen ut på sjön, då T:s röst hördes i språkröret: "Det här är tarfligt, båten går icke stort bättre än gamla Laukko." Förargad häröfver svarade jag upp genom maskinkappen: "Går det icke för sig att vänta en stund, så svara själf för följderna." Därpå befallde jag maskinisten: "Gif full fart och spara inte på oljan." Ångtrycket var ganska högt, då båten lämnade stranden, och hade ytterligare stigit under den sakta gången, hvarför, då den nu plötsligt med fulltryck rusade in i maskinen, denna började surra rundt med sådan fart, att båten liksom började lefva och skofvelhjulen piskade vattnet med betydligt ökad hastighet. Sedan jag en stund öfvertygat mig om att allt i maskinrummet gick som det borde, klef jag uppför trappsteget för att från däck se huru båtens fart tog sig ut. I maskinluckan mötte mig T., som ämnade sig dit ned. Han räckte handen åt mig och sade "tack" samt gick att se på maskineriet. Mer var icke behöfligt för att blåsa bort det misshumör, som fått makt med mig efter hans föregående försmädliga yttrande, men ändå kunde jag ej underlåta att, medan han klef ned i luckan, säga: "Om det skär ihop där nere, så skyll er själf. Man bör inte springa, förrän man är säker att man kan gå." Hvartill han sarkastiskt småleende svarade: "Vi springa ej, vi flyga, och det är ju ni som byggt maskinen." Ja, ja, T. var icke god att munhuggas med. Därefter såg jag mig omkring, såg den just akterut snabbt förbiilande Viksholmen och återvände belåten ned till maskineriet. Där hörde jag af maskinisten, att T. frågat, om ångan räckte till för så snabb fart, och då härtill svarats jakande, hade han förnöjdt gnuggande händerna sagt: "Nu ska' T:husborna bestå champagnen." Därnere slösades med talg och olja, så att det rann i bäckar öfverallt, och tack vare denna ymnighet, löpte alla rörliga delar sin gifna gång som på en gammal maskin. Mina farhågor visade sig således, som väl var, onödiga.

Så gick det en dryg halftimme raskt undan och båten nalkades Sotka ström. Jag varskodde maskinisten att passa på kommando och stod bredvid honom vid gångsättningen, drypande olja på dess rörliga tappar och byglar, då på däck hördes ropet: "Stopp, back, stopp, back," flere gånger om hvartannat. Omedelbart därpå följde ett skramlande, skråmande och gnisslande under botten förut, något liknande det buller, som uppstår då det rasar i en stor grusgrop; därvid kändes det att båten åkte uppför, tills det småningom utan stöt blef stopp, men dock så tvärt att vi just jämt höllos på fötter.

Medan allt detta rammel pågick, hördes intet kommando från däck, men då vi tydligt märkte, att det bar på tok, blef det både "stopp" och "back", just som båten fastnade, således försent. Jag skyndade upp i maskinluckan och fick på min fråga, hvad som händt, af T. det lugna svaret: "Kapten tänkte bara gina här öfver näset, men tallen där förut stod i vägen." Jag säg ditåt och fann att båten rännt högt upp på babords strand ungefär vid halfva vägen uppför nedra Sotkaströmmen och ganska riktigt stannat med fören inpå en gammal tjock tall, som växte vid strandkanten. Då det under sådana förhållanden var lönlöst att vidare skvalpa med de högt i vattenytan upplyftade hjulskoflarne, bad jag maskinisten stoppa, samt gick till T. och kaptenen, som höllo på att diskutera om huru detta burit till. Orsaken till missödet var följande: Kaptenen hade på sin pejlingsfärd alldeles riktigt med tvänne kvastprickar utmärkt ett strax nedanom strömmen befintligt osynligt stengrund och visste att det fanns djupare vatten på båda sidor därom. I stället för att gå med båten på babordssida förbi grundet och i en långsträckt båge skära sig uppåt i den krokiga strömmen, styrde han på andra sidan om detsamma och blef därigenom tvungen att utföra en hastig och tvär vändning vid inloppet i strömfåran. Där skulle vändningen ske, just då den strida strömmen tryckte hårdt mot fören från styrbord, men innan båten under sådan påfrestning från sidan och i den snabba farten kunde lyda roder, hann den tvärs öfver strömmen och upp på land. Möjligt är att manövern kunnat lyckas, om kaptenen kommit sig för att i tid sakta farten, men ovan vid navigering i strid ström, hade han icke fått situationen klar för sig, innan det var för sent. Det påstods att han i det kritiska ögonblicket utropat: "Båten går för fort", men detta är troligen ett af T:s ironiska infall. Eljes aflöpte det hela så snabbt och lugnt, att icke ens fruntimren ombord hunno bli skrämda. Varskodd af erfarenheten från lustresan med "Storfust Wladimir" sommaren förut hade man på denna färd medtagit förmannen Karlsson och en timmerman. Dessa synade båten invändigt och befanns den vara tät, men vid undersökning af dess läge upptäcktes, att man haft god tur vid detta missöde, ty ett stort röse af skarpa sprängstenar låg tätt utefter styrbords sida af skeppet, så nära inpå att handen knappast rymdes emellan. Dessa voro under strömrensningsarbetet vid lågvatten upplagda och nu öfversköljda af vårfloden. Hade båten hamnat därpå, skulle det nog blifvit godt om hål i de tunna plåtarna. Nu var båtens läge på en långsluttande, jämn grusstrand så fördelaktigt som under dylika omständigheter är möjligt.

Från det lilla Viinikka hemman, beläget på västra stranden emellan båda strömmarna, var ingen hjälp att påräkna. Andra gårdar funnos icke i närheten. Således voro vi anvisade till egna krafter för att komma loss. Ångbåtens landgång utlades från fören och damerna gingo i land, där de som vid en picknickfärd gynnad af vackert sommarväder slogo sig ned i gröngräset, medan alla herrar hjälpte till vid lostagningsarbetet, så godt de kunde.

För att hålla passagerarena vid godt lynne, förklarade T., att om kaptenen varit så god och före afresan från staden meddelat honom, att han ämnade anlöpa denna hållpunkt, skulle han säkert ha sörjt för att nödigt tillbehör till kaffeservering i det gröna funnits med, men nu vore han ur stånd att anskaffa något till sina gästers förplägande och detta var naturligtvis kaptenen skuld till. Till minne af detta äfventyr föreslog han, att grundet därnere i strömmen skulle efter kaptenen kallas "Stengrundet." Detta antogs med acklamation och T. lofvade, att skålen som borde åtfölja denna namngifning, skulle drickas på Laukko, så snart man väl kommit dit. Så hölls humöret vid makt och alla de strandsatta hade ganska roligt åt mellanspelet på färden.

Medan timmermannen och rorgängaren i ångbåtens slup förde ankaret akterut och ställde till för varpning, tappade maskinisten vatten ur ångpannan och passagerare förde den af eldaren ur vedboxarna kastade brännveden längst på aktern, för att genom dess belastning lätta fartygets för. När detta utförts, varpades och stakades med bärlingar, medan så många af passagerarena som rymdes kring fören med ryggar och händer sköto på, så mycket de orkade. Dessa kraftansträngningar uträttade dock intet, ty båten låg fast som ett berg. Vid därpå företagen rådplägning öfver hvad vidare försökas skulle, föreslog förman Karlsson att med långa lyftbommar vippa loss båten. Förslaget gillades och T. åtog sig ansvaret för därtill behöflig skogsåverkan. Ett par stenkast från båten fälldes tvänne långa och raka tallar och däraf tillyxades två fyra à fem famnar långa häfstänger grofva som klena timmerstockar. De omnämnda sprängstenarna kommo nu väl till pass vid anläggandet af stadiga brytpallar; häfstängerna försågos med draglinor vid smaländan och deras tjockändar skötos öfver brytpallarna ned under båtens köl. Sedan dessa förberedelser utförts, sammankallades alla man, ja äfven de yngre af damerna infunno sig för att hala vid vippverket. Med raska tag efter kommando halades, vippades, sjöngs och spelades — uti ankarspelet förstås — sköts på och skämtades, hvarvid damerna voro de ifrigaste medhjälparna vid arbetet, och därför kunde "Elias Lönnrot" naturligtvis icke i längden förbli omedgörlig. Till en början gaf han tum för tum med sig och sedan brytpallarna några gånger flyttats ut från land, så att de närmast arbetande redan stodo i vattnet, flöt han loss, hälsad af arbetskårens ljudeliga hurrarop. Strömmen förde båten utför, tills den hölls af ankaret och en tross som kaptenen för ändamålet anbringat, och så låg den åter till allmän belåtenhet midt i strömfåran. Tre timmar hade detta oväntade mellanspel tagit, men tillfredsställelsen var stor öfver att det krönts af framgång och man icke behöft skicka ångbåten "Laukko" till staden efter hjälp åt konkurrenten.

Passagerarena fördes med slupen ombord, ångpannan fylldes ånyo med vatten och eldades upp, hvarefter ångbåten vid 3-tiden på eftermiddagen åter var redo att efter denna improviserade mellanakt fortsätta färden till Laukko gård dit T. bjudit sällskapet på frukost. Denna traktering blef således ganska sen och alla ombord voro efter arbetet vid god aptit. Slutligen anmälde maskinisten, att det var klart i maskinen, hvarpå kaptenen ropade: "Sakta framåt", vinkande åt Viinikka husbonden, att han skulle kasta trossen loss från land.

Kaptenen hade således redan lärt sig vara försiktig. Med "sakta framåt" kommo vi ledigt uppför nedra Sotka och till och med i den öfre högre och stridare strömmen gick båten med samma fart stadigt uppför, men därvid brast T:s tålamod, hvarför han yttrade till kaptenen: "Om vi länge hålla på att paddla på det här viset så svälter nog någon ombord ihjäl innan vi hinna fram". Han hade rätt, hungriga voro vi alla, men mest vi som hållit på hela natten och på morgonen icke fått så mycket som en kopp kaffe till lifs. Men ännu värre blef det för oss, ty då vi fyratiden lyckligt anlände till bryggan vid Laukko och alla andra gått upp till gården, kom T. till kaptenen och mig sägande: "Nu är det så illa ställdt, att champagnen blifvit glömd i staden och utan den kan efter en resa som denna ingen fest firas, som vore värdig min nya förträffliga båt och allas vår räddning från svält på en obebodd ö. Därför måste herrarne allt vara så goda och fara tillbaka till staden efter det glömda och återvända så fort möjligt." Om det varit mindre långt från båten upp till gården, hade jag nog anmodat honom att skicka oss något ätbart, men nu voro vi långt till sjös, innan han hann dit. Inom 3 3/4 timme voro vi tillbaka, och om man afräknar de tjugu minuter, som åtgingo att i staden skaffa fraktgodset ombord, måste man erkänna, att denna champagneresa på dryga 50 km tillryggalades med god fart. Det eldades på i proportion till aptiten. De främmande undfägnades genast vid ankomsten till gården och då äfven vi slutligen anlände med champagnen, hämtades vi från båten jämte denna med häst. Vi kommo i grefvens tid, ty alla sutto redan vid middagsbordet. En härlig. sak för oss utsvultna vinresande. Klockan var nu öfver sju på aftonen. Den försummade frukosten blef en treflig middag, hvartill T. och hans älskvärda fru på allt sätt bidrogo. Han höll därvid åtskilliga muntra tal, hvari han bland annat försäkrade, att det nödvändigtvis måste sörjas för en välförsedd restauration ombord på ångbåten för sådana fall, då kaptenen behagar landsätta folk vid obebodda öar. Ja, kaptenen fick nog sitta emellan den dagen, men han var klok nog att lugn som en gammal skutskeppare hålla till godo med skämtet. Äfven manskapet trakterades rundligt på det gästfria Laukko och vid återfärden till staden sent på natten fanns öfverflödig förplägning ombord äfven utan restauration och stämningen var lifvad, liksom under hela denna ovanligt lyckade och trefliga profresa, hvarvid äfven oturen på sitt sätt bidrog till nöjet.

Några dagar därefter vidtog "Elias Lönnrot" sin tjänstgöring i det den öfvertog trafiken mellan staden och Lembois och de båda ångsluparna Udatscha och Strela fingo gå däremellan och T:hus. Mellan städerna åstadkoms på detta sätt dagligen en snabbare passagerare- och långsammare frakttrafik, hvilket var ett betydligt framsteg. Ångbåtsförbindelsen pågick under hela denna sommar på detta sätt. Bolaget insåg fördelen däraf och öfvertog ångbåten "Lönnrot" af hr T., samt beställde på hösten vid T:fors verkstad ännu en båt att levereras följande vår.

Första jakten på Otavasalo.